Inom företaget fanns en tydlig hierarki. Edström var inte speciellt synlig för kon- torister och arbetare, utan för dem var det mellanchefer på olika nivåer som stod
76 Matti (2006, s. 117). 77 Nordlund (2005, s. 104). 78 Ibid.
för den dagliga kontakten. ”Sigfrid Edström tillhörde den gamla skolan som ville ha en fast hierarki, med saker och ting på sin plats för att kunna genomföra något nytt. Rent principiellt kan man konstatera att han ville sköta arbetskraften på distans, samtidigt som han ville behärska förmågan att leda dem i rätt riktning”, skriver Nordlund.80 Ofta utfärdade han skriftliga order som gjorde hans närvaro
och ställning påtaglig för folket på verkstadsgolvet.
Edström ville uppfostra arbetarna till att älska sitt arbete. Det var långt ifrån alltid han lyckades. Ibland gick han i sin nit klart över gränsen till vad de uppfat- tade som otillbörlig inblandning, som när han 1926 lät utarbeta en broschyr som uppmanade till att arbeta så hårt som möjligt. Förslöades man var det nästan omöjligt att resa sig. Metalls avdelning 20 i Västerås uppfattade emellertid skrif- ten som en ren förolämpning och Västmanlands Folkblad tyckte att det kanske var mer på plats med lite arbetsglädje bland de ”pösande och middagsätande latryg- gar, som aldrig gjort ett ordentligt dagsverke”.81
Sigfrid Edström såg sig, som Nordlund framhåller, ”främst som en företrä- dare för företagets tjänstemän”, särskilt de högre, och han ”gav arbetarna spar- samt utrymme i sina framtidsvisioner”.82 Denna tendens att framhäva tjänste-
männen på arbetarnas bekostnad tog sig ibland ganska okänsliga och klumpiga uttryck:
[Han] var överhuvudtaget ganska sparsam med att uppmärksamma Aseas arbeta- re i offentliga tal. I samband med företagets femtioårsjubileum 1933 höll han ett tal där han lyfte fram tjänstemännen och deras fruar. Därmed gjordes ”delaktighe- ten” i företaget till en specifik klass- och yrkesgruppsfråga. Arbetarna hamnade i skymundan. Istället påtalade Sigfrid Edström att det var vice vd Arthur Lindéns förtjänst att arbetarna hade tilldelats sociala förmåner inom företaget.83
Edström framstod för arbetarkollektivet som distanserad och ouppnåelig84 och
själv upplevde han kontakterna med arbetarna som ett tvång.
Sigfrid Edström kunde inte undvika att ASEA drogs in i ett förhållandevis stort antal arbetskonflikter. Från början verkar han ha varit relativt positivt in- ställd till organiserad arbetskraft, men detta ändrades snabbt. Agitation på arbets- platsen blev förbjuden och trycket på att inte organisera sig ökade. Lönereduktio- ner, semesterfrågor, arbetsledningsproblem och rekrytering av utländsk arbets-
80 Ibid., s. 133. 81 Citerat av ibid., s. 136. 82 Ibid., s. 159, 162. 83 Ibid., s. 158. 84 Ibid., s. 198.
kraft resulterade ofta i strejker runt 1920. Som Therese Nordlund har påpekat, är den traditionella bilden av Edström att han var ”en av de mer liberala och arbe- tarvänliga industriledarna under sin tidsperiod”,85 en bild som hon anser att det
finns anledning att modifiera. Edström var en av de främsta företrädarna för den organiserade arbetsgivarsidan på arbetsmarknaden och som sådan var hans fram- toning ofta konservativ.
Sigfrid Edström på äldre dagar.
Källa: IFNs bildarkiv.
Vid den arbetsfredskonferens som på initiativ av socialministern Sven Lübeck hade sammankallats i Stockholm 1928 framstod Edström å ena sidan som full- ständigt obenägen att öka arbetarnas inflytande – ”… skulle parlamentarismen
komma in i industriens ledning, vore det detsamma som industriens död”86 – men å
andra sidan också som intresserad av att öka samförståndet mellan arbets- marknadens parter och undvika framtida konflikter. Arbetsfreden var viktig. Samtidigt hade Edström, till långt fram i livet, svårt att acceptera löneökningar. Han tyckte att arbetarna hade en tillfredsställande levnadsstandard och var därför irriterad både av de återkommande kraven på löneökningar och av de krav som ställdes på företagen att rätta sig efter lagstiftning på arbetsmarknaden och fram- förhandlade avtal. Sådant tvång kunde ”ruinera ett företag”.87 Ibland tog sig hans
85 Ibid., s. 141. 86 Citerat av ibid. 87 Citerat av ibid., s. 143.
indignation rent löjeväckande uttryck, som när han 1943 ville att SAF skulle göra en statistisk undersökning om hur ofta arbetarna gick på restaurang och åkte på semester – för att inte tala om hur mycket pengar de lade på biobesök! SAFs chef Gustaf Söderlund blev bestört och såg sig föranlåten att påpeka att ”om vi skulle möta upp med en kritik över arbetarklassens biobesök och göra gällande, att lönerna borde sänkas, så att arbetarna inte kunde gå på bio, vilket nöje istället borde förbehållas borgarklassen, så kommer vi att mötas med oförståelse från snart sagt hela Sveriges folk”.88 Sådana eldfängda åsikter fick Edström hålla för sig
själv.
Det gjorde han för det mesta. Edström arbetade mitt i ett näringsliv och ett samhälle som började kräva mer samförstånd än konflikt. ”Det fanns en klar linje i allt han gjorde, en linje från enade idrottsrörelser och enade organisationer, över centrala avtal och gemensamma överenskommelser, fram till samförståndsandan och Saltsjöbadsavtalet”, skriver Anders Lif i sin ”dramadokumentär” om Edström och det händelserika året 1917.89
***
Den Sigfrid Edström som tog initiativet till bildandet av Industriens Utrednings- institut var en man med en mycket lång och mycket framgångsrik karriär som industriledare bakom sig. Han hade varit vd för ASEA under 30 år och under dessa år hade han förvandlat företaget från ett konkursmässigt bolag till en världs- ledande aktör på marknaden för starkströmsprodukter. Redan detta var en livs- uppgift. Edströms energi tog emellertid inte slut där. Hans verksamhets- och organisationslust spillde över i allt från ledande engagemang i vidare industri- och näringslivskretsar och den svenska och internationella idrottsrörelsen, på absolut högsta nivå, till presidentskap i en kuriös jaktklubb för inbördes beundran. Kraft- karlen Edström var en man som aldrig vilade, framför allt inte på sina lagrar. När han tyckte sig se ett behov av förändring i något avseende grep han personligen in för att se till att förändringen verkligen kom till stånd. Det är mot denna bak- grund man måste se Edströms initiativ till bildandet av Industriens Utrednings- institut.
Edströms personlighet var emellertid bara en nödvändig förutsättning för hans engagemang. För att det överhuvudtaget skulle bli aktuellt att bilda ett insti- tut krävdes mer än så. Det behövdes en utlösande faktor som gav honom en di- rekt anledning att väcka frågan. Vilken var denna faktor?
88 Citerat av ibid., s. 144. 89 Lif (2004, s. 245).