I grund och botten var det socialdemokratins historiska politiska frammarsch som drev fram bildandet av Industriens Utredningsinstitut. Det projekt som slut- ligen blev IUI var till en början klart politiskt. Det socialdemokratiska partiet hade på dryga tre decennier flyttat fram sina positioner från en tämligen undan- skymd tillvaro till regeringsställning. Detta var en realitet som det svenska näringslivet hade att leva med och som det på olika sätt måste klara av att hantera om det ville bevara sin handlingsfrihet inom ramen för en marknadsekonomi.
De representationsreformer som hade ägt rum alltsedan fyrståndsriksdagens ersättande av tvåkammarsystemet 1866 hade gradvis ökat antalet röstberättigade. Samtidigt hade industriarbetarnas andel av den förvärvsarbetande befolkningen ökat från knappa 15 procent (inklusive hantverket) 1870 till knappa 36 procent i början på 1900-talet. I absoluta tal hade antalet verksamma inom industrin, gruvnäringen och hantverket mer än fyrdubblats under denna tid.6
Dessa förändringar avspeglades tydligt i anslutningen till det socialde- mokratiska partiet. ”Socialdemokratin var under 1880-talet en obetydlig rörelse, som inte ens inom industriarbetarklassen vann avsevärd anslutning”, skriver Her- bert Tingsten.7 När partiet bildades 1889, uppgick antalet medlemmar till drygt
3 000 och 1895 var runt 10 000 anslutna. Därefter började den stora uppgången:
Omkring sekelskiftet började den stora frammarschen i och med fackföreningsrö- relsens växt och fackföreningarnas anslutning. Först år 1897 blev partiet genom Branting representerat i riksdagen. Det dröjde sex år innan Branting fick några partikamrater vid sin sida. Under 1800-talets sista år och början av 1900-talet för- vandlades partiet från en rörelse, som omfattade blott en ringa del av landets arbe- tare och hantverkare, till ett betydande parti, som med fog kunde säga sig företrä- da större delen av den snabbt växande arbetarklassen.8
Under de första, trevande åren var socialdemokratins inriktning starkt ideologiskt präglad. ”De utopiska och på lång sikt ställda synpunkterna var starkt framträ- dande, då möjligheter till praktiskt handlande inte fanns.”9 Socialiseringstanken
var viktigare än tanken på sociala reformer. Partiet var ett litet, uttalat marxistiskt parti med ett partiprogram som var svårt att skilja från innehållet i Kommunistiska
manifestet. På 1890-talet började perspektivet dock förskjutas i takt med att par-
tiets storlek och dess parlamentariska representation växte. Eduard Bernsteins
6 Tingsten (1967a, s. 17). 7 Ibid., s. 51.
8 Ibid , s. 133–134. 9 Ibid., s. 134.
och andra tyska teoretikers kritik av Marx gick inte oförmärkt förbi. Den tidigare, dogmatiska inställningen började uppmjukas. Herbert Tingsten sammanfattar i ett par mästerligt formulerade stycken:
Under de femton åren mellan den teoretiska debattens början omkring år 1885 och sekelskiftet undergick den socialdemokratiska ideologin, sådan den framträ- der i program, press, broschyrer och föredrag, en märklig utveckling. På punkt ef- ter punkt uppmjukas eller avskrivs trosformler, de dogmatiska satserna ersätts av obestämda uttalanden eller [av] med viktiga reservationer omgivna påståenden, frågor som enligt det stora perspektivet var enkla och oväsentliga blir invecklade och väsentliga. Det är knappast möjligt att nämna någon teoretiskt betydelsefull punkt, i vilken de båda främsta männen, Branting och Danielsson, under denna tid inte ändrade mening. Uppfattningen om klasskampens innebörd, värdeläran, teorierna om samhällsstrukturens utveckling, den järnhårda lönelagen, inställ- ningen till socialpolitiken och jordbruksfrågan – överallt möter samma bild av övergivna eller modifierade ståndpunkter. Målet, och de föreställningar som om- gav detta, ändrades inte, men hela det tankesystem i vilket målet ingick hade grad- vis och nästan omärkligt blivit ett annat.
Många orsaker samverkade härtill. Den marxistiska ideologins inneboende motsägelser och orimligheter ledde med nödvändighet till nya ståndpunkter, vare sig dessa tog sig uttryck i en medveten revision eller i omformuleringar och för- vanskningar. Det blev i längden inte möjligt att stanna vid den blandning av stor metafysik och rimliga anvisningar, som Marx i skilda etapper utarbetade satser innebar. De socialdemokratiska ledarna hade vid några och tjugo års ålder fängs- lats av de mest storvulet utformade teserna och de blev alltid Marx trogna i den meningen att de åberopade honom, men de kunde inte vid fyrtio års ålder, efter fortsatta studier och praktisk verksamhet, stå fast vid ungdomsårens onyanserade och totala erkännande. Den marxkritik, som framställdes av såväl borgerliga som socialdemokratiska författare i utlandet, övade efter hand inflytande även på den svenska debatten. Under det politiska arbetet förändrades synvinkeln, svårigheter i det ekonomiska systemet uppenbarades, problemen fick annat innehåll och an- nan betydelse. Det obetydliga partiet växte till en folkrörelse, och de arbetargrup- per som anslöt sig krävde lösning av konkreta och närliggande frågor. Det stora teoretiska perspektivet blev avlägsnare och mindre väsentligt, då samlingspunkten blev den allmänna rösträtten.10
1915 hade det socialdemokratiska partiet 86 000 medlemmar. Redan på hösten före- gående år hade partiet blivit Sveriges största, med åttiosju mandat i andra kammaren.11
I riksdagen deltog de socialdemokratiska ledamöterna i arbetet på precis
10 Ibid., s. 179 11 Ibid., s. 180–181.
samma sätt som de övriga partiernas företrädare, sakligt, i arbetet med detaljfrå- gorna, utan demonstrationer och åtbörder, följande de parlamentariska konven- tionerna. I början av 1900-talet samarbetade de med Liberalerna i oppositionen mot Arvid Lindmans ministär (1906–11), och bland sakfrågorna stod den kon- kreta socialpolitiken främst. Socialiseringstanken hade skjutits i bakgrunden. Den hörde idéernas rike till.
En brytningstid
Mellan 1914 och 1920 genomgick socialdemokratin en brytningstid. Det tidi- gare motståndet mot att regera tillsammans med andra partier övervanns. Mot- ståndet hade manifesterats i en enhällig resolution på partikongressen 1911. Tre år senare hade opinionen svängt och man var beredd att gå i koalition med Libe- ralerna efter den väntade avgången av den konservativa regeringen efter kriget, och efter ytterligare tre år gjorde man precis detta ”utan att något motstånd restes inom partiet”.12 Den s.k. ministersocialismens princip hade accepterats. I sin par-
lamentariska verksamhet fungerade Socialdemokraterna på precis samma sätt som de partier som stod längre till höger. Det handlade mer om att få till stånd konkreta, begränsade socialpolitiska reformer än att propagera för partiprogram- mets högtflygande socialistiska idéer.
1917 sprängdes det socialdemokratiska partiet, när de militanta socialisterna på vänsterkanten bröt sig loss och bildade ett nytt, av den ryska oktoberrevolu- tionen influerat, vänstersocialistiskt parti. Mellan detta år och 1920 samverkade Socialdemokraterna med Liberalerna i Nils Edéns ministär. På 1920 års partikon- gress kom socialiseringsfrågan fram ur garderoben och partiprogrammet revi- derades i en mera radikal riktning än förut. ”Under ett skede av omkring två år, från slutet av år 1918 till efter andrakammarvalen 1920, trädde socialiseringsfrå- gan i förgrunden på ett helt annat sätt än vare sig förr eller senare”, skriver Tingsten.13 När den allmänna rösträtten preliminärt genomförts på 1918 års
urtima riksdag (slutgiltigt på 1919 och 1921 års riksdagar)14 aktualiserades par-
tiprogrammets principiella ståndpunkter på ett helt nytt sätt. Den allmänna rösträtten medförde en avsevärd ökning av antalet socialdemokratiska mandat. ”Tiden blev mogen att uppta rörelsens ideologiskt centrala problem: frågan om samhällets ekonomiska omdaning”, skriver Leif Lewin.15 Inspiration hämtades
också österifrån, från det nya Sovjetunionen:
12 Tingsten, (1967b, s. 95). 13 Tingsten (1967a, s. 220).
14 Carlsson (1961, s. 646) sammanfattar förändringarna i rösträtt och valbarhet 1862–1952. 15 Lewin (1967a, s. 30).
Efter världskrigets slut blev obestämda förhoppningar om ett nytt samhälle över- allt politiskt väsentliga; de socialdemokratiska partierna reviderade sina program och stegrade sin propaganda, vissa om att vad man kallade det kapitalistiska syste- mets misslyckande skulle ge socialismen nya möjligheter. Under några år trodde man på många håll i världen, att efter kriget skulle följa en långvarig, kanske evig fred, en universell seger för folkstyrelsen och uppbyggandet av lyckliga samhällen under de demokratiska partiernas ledning. Det var i denna för det neutrala Sveri- ges en smula förtunnade atmosfär av stora förhoppningar som socialdemokratin arbetade.16
I en artikel i Tiden 1918, ”Den sociala revolutionen”, tog Gustav Möller upp socialiseringsfrågan. Han kritiserade den åsikt som förfäktade att kapitalismen skulle störtas och socialismen införas ”på revolutionär väg”.17 Socialismen kunde
bara uppnås genom att en majoritet vanns för den. En jämn inkomstfördelning skulle endast obetydligt höja den genomsnittliga levnadsstandarden. Revolution skulle enbart leda till produktionsbortfall genom att den kvalificerade personalen försvann. I stället borde förstatligandet äga rum lite i taget. Härigenom skulle driften inom näringslivet rationaliseras. Det slöseri som uppkom genom onödig konkurrens skulle elimineras och ersättas av planmässig hushållning.
Möllers synsätt blev allmänt godtaget. Industriell demokrati och medinfly- tande för arbetarna skulle bereda vägen. Gillessocialistiska åsikter framfördes så- väl av Möller som av Ernst Wigforss. Produktionen i de socialiserade företagen skulle kunna utvecklas genom lokalt arbetarstyre.18
Gustav Möller.
Källa: Winge (1938, s. 14).
16 Tingsten (1967a, s. 220–221). 17 Möller (1918, s. 241).