Sven Erik Österberg blev aldrig chef för det nya utredningsorganet. Riktigt hur urvalet av kandidater till chefsposten gick till är inte riktigt klart, men att Sigfrid Edström var starkt engagerad står utom tvivel. Enligt Rolf Henriksson, ”bidrog troligen Edströms preferenser till att den som utsågs blev en person som var sär- skilt öppen för … upplysningsfunktionens betydelse och som kanske också kunde gå med på att anordna en anständig begravning av FUIF”.66
Till chefsposten fanns två kandidater. Först i ordningen var Per Jacobsson, född 1894.67 Han hade läst nationalekonomi för David Davidson i Uppsala,
fram till en jur. lic. På 1920-talet hade han varit tjänsteman vid Nationernas Förbund och 1938 var han anställd som utredningschef vid Bank for Interna- tional Settlements (BIS) i Basel. Jacobsson var positiv när han av Gustaf Söder- lund fick en förfrågan om att leda det nya institutet, men Baselbanken, som gärna ville behålla honom, kontrade med att erbjuda lönehöjning. Förhand-
62 Ibid., s. 230. 63 Henriksson (1990a). 64 Söderpalm (1976, s. 45). 65 Ibid., s. 156.
66 Henriksson (1990a, s. 78).
lingarna med Jacobsson drog ut i juli månad, då han slutligen tackade nej. Ja- cobsson fortsatte sin karriär inom BIS tills han slutligen blev chef för Interna- tionella Valutafonden (1956-63).
Den andre kandidaten var Ivar Anderson, född 1891.68 Han var son till en
patriarkalisk bryggare i Kalmar, ägare till Kalmar Bayerska Bryggeri, anlagt på 1840-talet, och hans svärfar ägde och drev Kalmar Bobinfabrik, som tillverkade trådspolar till textilindustrin. Ivar Anderson växte upp i en anda av ”småborger- ligt [betonad] ... konservatism”,69 i en lätt sömnig stad:
Kalmar med sina 12 000 invånare kunde vid sekelskiftet inte räknas till rikets mins- ta städer men inte heller till de starkt framåtgående. Den låg och väntade på ett upp- vaknande, en morgondag, och behöll ännu småstadens lugna rytm. Där fanns ing- en storindustri, ångkvarnen var det enda undantaget, stadens stolthet. Handel och hantverk florerade. Kalmar var köpstad för en rik landsbygd. Järnvägskommunika- tionerna var dåliga ... Men Kalmar var ”Sjö- och stapelstad”, den mesta trafiken gick sjöledes och staden hade en ganska ansenlig segelflotta, som transporterade trävaror till fjärran länder och spannmål till och från hamnar vid Östersjön och Nordsjön.70
Ivar Anderson beskrev sig själv som
... en leklysten och uppslagsrik pojke, som levde ett fantasiliv i äventyrsböckernas värld. Jag hade oturen att bli sjuk under andra skolåret och förlorade en termin som knappt återhämtades med privatläsning. Underbyggnaden blev därför skral och det fick jag dras med under hela min skoltid. Särskilt besvärlig blev matematiken.71
Efter mogenhetsexamen 1909 läste Ivar Anderson vid Uppsala universitet. Han tog en fil. kand. 1911 i nordiska språk, litteraturhistoria (för den fruktade Henrik Schück) och statskunskap. Någon nationalekonomi ingick inte i examen:
[Jag] fick för mig att det skulle vara nyttigt att läsa lite nationalekonomi. Någon månad höll jag ut på professor David Davidsons föreläsningar om Knapps pen- ningteori men insåg att det inte lönade sig att lukta på nationalekonomin utan att ämnet måste tas på fullt allvar om det skulle bli något resultat. Detsamma gällde om statistiken som jag gav upp, utan saknad, efter några flyktiga visiter på Karl Edvin Edins seminarieövningar.72
68 Anderson har publicerat två memoarböcker: Anderson (1968, 1969). Hans son, Nils Elvander, har tecknat hans porträtt (Elvander 2006).
69 Elvander (2006, s. 33). 70 Anderson (1968, s. 11). 71 Ibid., s. 17.
Däremot kände Anderson en stark dragning till statskunskapen:
Det var lätt och roligt att läsa statskunskap. Jag fick en fastare grund att stå på när jag i kamratkretsen eller i någon tidningsartikel skulle diskutera dagens politiska problem. Hur den svenska självstyrelsen vuxit fram, hur statsskicket utvecklats och nu fungerade, det var intressant att läsa och nyttigt att kunna. Intresset för po- litikens förgrundsgestalter väcktes.73
Efter att ha kompletterat sin examen med betyg i historia avlade Ivar Anderson 1913 licentiatexamen i statskunskap för Johannes Boëthius och disputerade tre och ett halvt år senare för Boëthius efterträdare på den skytteanska lärostolen, Rudolf Kjellén, på en avhandling om förhållandet mellan riksdag och regering under Karl Johans-tiden, Oppositionen och ministeransvarigheten. Parlamentariska
strömningar i svensk politik 1809-40.74
Ivar Anderson var tidningsman under hela sitt yrkesliv, med undantag för den tid då han ledde Industriens Utredningsinstitut. Han hade under sommaren 1909 varit sommarvolontär på tidningen Kalmar som utkom tre dagar i veckan. Arbetet var inte helt enkelt:
Det hände ingenting under sommaren i Kalmar med omnejd, ingenting som kun- de ge uppslag till reportage. Inga eldsvådor, inga svårare lagbrott. Det enda polis- reportage som var tänkbart var att hålla ögonen på stadens två stadiga välkända ”detektivkonstaplar”, som iförda plommonstop och tjocka käppar brukade poste- ra utanför järnvägsstationen för att i tid lägga vantarna på ogärningsmän från Stockholm och andra oroshärdar. Dessa upptäckte naturligtvis i god tid lagens väktare på stationsplan och skyndade att göra sin entré i staden från baksidan av stationen. Fylleribråk ansågs endast i undantagsfall värda en notis. Kommunalpo- litiken låg nere. Mina små valhänta kåseriförsök uppskattades i brist på bättre fyll- nadsgods.75
Två somrar senare gjorde Ivar Anderson ytterligare två månaders volontärtjänst, denna gång på Stockholms Dagblad. ”Denna snart hundraåriga tidning betrakta- des ännu som det konservativa huvudorganet och lästes av ämbetsmän, akademi- ker och storborgare. Den ansågs vederhäftig men en smula tråkig.”76 Icke desto
mindre fick de två månaderna Anderson att välja levnadsbana:
73 Ibid., s. 32. 74 Anderson (1917). 75 Anderson (1968, s. 40). 76 Ibid., s. 41.
För … [den unge volontären] som tidigare bara sett ett par småstadstidningar med minimala resurser var allting stort och underbart. Här kändes verkligen en fläkt från den stora världen, här var man inne på ”äventyrets gata”, som journalismen kallats av en engelsk författare. Varje dag hade någon överraskning. Även om man var en av de obetydligaste kuggarna i maskineriet kände man spänningen.77
Efter ytterligare några veckors vikariat på samma tidnings utrikesavdelning som t.f. chef sommaren 1913 blev Ivar Anderson tidningsman. I januari följande år blev han fast anställd på Stockholms Dagblad som politisk medarbetare. Där stan- nade han till 1917 då han flyttade till Linköping för att bli huvudredaktör (chef- redaktör) för Östgöta Correspondenten, inledningen till vad som verkar ha varit den kanske mest harmoniska perioden i hans liv. ”Flyttningen till Linköping i oktober 1917 var inledningen till det lyckliga skede i mitt liv då jag fick vara tid- ningsman helt och fullt och icke behövde dela mig mellan riksdagsarbete och journalistik”, sammanfattar han i sina memoarer.78 Anderson hade kommit till
Östgöta Correspondenten för att rycka upp tidningen:
Dess ekonomi var god, den var tekniskt och ekonomiskt välskött och hade ett sä- kert ekonomiskt underlag i en förhållandevis betydande upplaga, spridd över väs- tra och södra Östergötland och norra Småland, och i en för en landsortstidning ovanligt stor annonsstock. […]
Vad som oroat Östgöta Correspondentens ägare var att tidningen icke följt med i utvecklingen till en allsidig nyhetstidning, icke moderniserats tillräckligt för att tillfredsställa sina yngre läsare. Det var här den nya redaktören väntades kom- ma med uppslag och reformer.79
Det var kanske inte alla av tidningens läsare som bedömde situationen på samma sätt som ägarna. Många läste helst om det som låg dem närmast om hjärtat, vilket var liktydigt med vad som hände i bygden:
Jag reste flitigt för att få kontakt med bygden, dess problem och människor och stämningen i läsekretsen. Det var lärorikt att studera medresenärerna i en tredje- klasskupé på någon av de smalspåriga järnvägarna, att se hur de läste sin tidning. De började med annonserna på sista sidan om smågrisar, auktioner, platssökande, lediga platser, gick sedan över till första sidan, där de läste de s.k. legala annonser- na, dödsfall, förlovningar etc., vände så tillbaka till de många spalter med bygde- notiser och personalia som fyllde de flesta sidorna, läste rubrikerna på in- och ut- rikes nyhetsmeddelanden och kastade slutligen en flyktig blick på ledare och
77 Ibid. 78 Ibid., s. 70. 79 Ibid., s. 71, 72.
pressklipp. Det var inte särskilt uppmuntrande för redaktören men onekligen upplysande.80
Anderson tog situationen med fattning och gjorde vad han kunde:
Mina journalistår i landsorten gav inga lysande resultat i fråga om upplagesteg- ringar, men jag tror mig kunna säga att jag lyckades göra Östgöta Corresponden- ten till en modern tidning och lägga grunden för tidningens starka frammarsch under de följande årtiondena.81