Den i ett längre perspektiv viktigaste delen av IUIs verksamhet under såväl Ivar Anderson som Ragnar Sundén var de långsiktiga utredningarna. Den tradition som skulle komma att prägla IUI allt framgent grundlades redan under de första tre åren av institutets liv. Under Ivar Andersons tid som chef för IUI igångsattes två utredningar. (Däremot togs inga utredningsinitiativ under Sundén, av skäl som vi redogjorde för i kapitel 4.)
1939 påbörjades en utredning om småindustri och hantverk, en utredning som bör ses mot bakgrund av ett par viktiga förändringar som ägt rum under mellankrigstiden. Den ena var elektrifieringen av Sverige och den andra var bilis- mens frammarsch.1 Båda dessa faktorer hade gynnat uppkomsten av mindre
industrier lite varstans i landet, framför allt på 1930-talet. Det var dock långt ifrån alltid som företagsutvecklingen gick smärtfritt:
Denna utveckling mötte … ofta svårigheter som ledde till olika typer av offentli- ga stödåtgärder. Till en början var det främst fråga om kommunala insatser och stöd från landsting och hushållningssällskap men relativt tidigt drogs även statliga myndigheter på länsnivå in i denna stödverksamhet och det dröjde inte länge förr- än även centrala statliga myndigheter tvingades ta ställning till frågan om generel- la stödformer till småföretagarverksamhet.2
De första ropen på hjälp kom från Västerbotten, det län som hade upplevt det starkaste industriuppsvinget under mellankrigstiden. Socialdepartementet tog sig an frågan och rekommenderade att företagarföreningar skulle sättas upp i länen för att administrera stödet, vilket också skedde, med början 1937, främst i Norr- landslänen. Som väntat såg näringslivet med skepsis på socialdemokratins näringspolitiska framstöt. ”Man fruktade att socialdemokraterna med detta små- industristöd skulle vinna politiska sympatier och försvaga näringslivets anti-
1 Henriksson (1990a, s. 145). 2 Ibid.
socialistiska frontbildning.”3 Näringslivets organisationer började diskutera hur
småindustrins organisationer skulle kunna föras in under Industriförbundets tak. Småindustrins och hantverkets problem var emellertid inte enbart en fråga om organisation. Därför beslöts på IUIs första styrelsemöte den 9 februari 1939 att en utredning skulle tillsättas. Småindustriutredningen bedrevs av amanuensen Axel Carlsson och han genomförde den på mindre än ett halvår, inklusive studie- besök i Sjuhäradsbygden och Småland. En rapport förelåg redan den 1 september och när IUIs styrelse sammanträdde i slutet av november 1939 kunde den rap- portera att utredningen var slutförd.4
Det var dock inte riktigt fallet. Småindustrins organisationsproblem hade ännu inte lösts och därför fortsatte undersökningarna. Dessutom hade kriget brutit ut, vilket skapade nya bekymmer. Handelsavspärrningen medförde att det blev aktuellt med importsubstituerande produktion och Carlsson fick därför uti- från tillgänglig importstatistik göra en genomgång av vilka branscher som skulle komma att påverkas och särskilt av i vilken mån småindustrin skulle kunna lämna ett bidrag.5
Löjtnant Axel Carlsson 1939 (foto: Polyfoto).
Källa: Iveroth (1994, s. 46).
Därefter inkallades Axel Carlsson till militärtjänst, men på våren 1940 kunde han återuppta sitt arbete. Han tillkallades dessutom som sekreterare i 1940 års hant- verks- och småindustriutredning, vilken tog ett år att genomföra och som resul- terade i en SOU6 som i sin tur låg till grund för den proposition om lånestöd och
konsulentverksamhet som antogs vid 1941 års riksdag.7
3 Ibid., p. 146. 4 Ibid., s. 148. 5 Ibid., s. 151. 6 SOU 1941:14.
Under 1941 publicerade Axel Carlsson ett antal artiklar om småföretagande och hantverk. Den första handlade om importartiklar som skulle kunna ersättas genom inhemsk tillverkning. Carlsson ville inte se denna fråga utifrån krigets och avspärrningens horisont utan på längre sikt. Han var uppenbarligen ingen be- undrare av David Ricardo: ”Sådana produkter, vilka vi med fördel kunna tillverka inom landet, skola även tillverkas här.” En omfattande förteckning över import- artiklar lämpade för inhemsk hantverksmässig eller småindustriell framställning presenterades. Den innefattade produkter som cigarrkoppar, pennvässare, slips- hållare, ljushållare till julgranar och solfjädrar.8
I en artikelserie om ”Svensk småföretagsamhet” konstaterade Carlsson att de stora industrianläggningarnas och varuhusens expansion bara var en sida av ut- vecklingen. ”Jämsides och på bred front försiggår småföretagens frammarsch.”9
Förklaringen till denna frammarsch stod främst att söka i elektricitetens och bilismens utbredning som motverkade tendenserna till driftskoncentration. Att rätt uppskatta betydelsen av småföretagsamheten var förstås inte lätt: ”Vi kan icke uppskatta, i varje fall icke överskatta, värdet för samhället av den förnöjsamma, men strävsamma och energiska befolkning, som uppbär småföretagsamheten och därur hämtar sin försörjning.”10
En viss hjälp på traven, åtminstone större möjligheter att skaffa sig utbildning i affärs- och driftsekonomiska frågor, kunde dessa idoga småföretagare behöva. De ville visserligen inte bli föremål för hjälpverksamhet men det fanns ”all anled- ning att understödja det rationaliseringsarbete, vilket bygges på företagarnas självverksamhet och principen hjälp till självhjälp”.11
I ytterligare en artikel om ”Småföretagsamheten och samhället” utvecklade Axel Carlsson sina tankar om denna hjälp till självhjälp:
Från samhällets sida föreligga alla skäl att giva småföretagsamheten stöd för dess utveckling. Hantverkets och småindustrins yrkesutövare bilda kärnan i – för att använda ett ålderdomligt uttryck – medelståndet, som torde ha lika stabiliserande inflytande på samhällsutvecklingen, som väl företagsformerna som sådana på nä- ringslivet och dess framsteg. Det är dock viktigt, att i den mån stödåtgärder vidta- gas, dessa erhålla en form, som bevarar och icke bryter ned dess värdefulla egen- skaper – initiativförmågan, självverksamheten, ansvarskänslan.12
8 Carlsson (1940). 9 Carlsson (1941d, s. 42). 10 Ibid., s. 61.
11 Carlsson (1941e). 12 Carlsson (1941f, s. 196).
Slutrapporten
IUI-utredningen om småföretagandet genomfördes till största delen under 1940 och 1941. Institutets årsrapport för 1941 meddelade stolt: ”Det inom Institutet samlade materialet rörande småföretagsamheten har under året sammanställts och kommer våren 1942 att utgivas i bokform.”13 Publiceringen skulle emellertid
dröja till 1943. Då utkom Småindustri och hantverk i Sverige, av Axel Iveroth,14 en
bok som av Rolf Henriksson karakteriseras som en av IUIs mest uppmärksam- made forskningsrapporter.15 Det är ingen tillfällighet. Rapporten är välargumen-
terad, välskriven och lättläst. Den känns förvånande fräsch även sjuttio år efter dess tillkomst och anledningen till detta är framställningen. Iveroth blandar på ett levande och konkret, ofta fascinerande, sätt historik med effektiv företagseko- nomisk och nationalekonomisk analys. Det är inte svårt att förstå att rapporten fick en vid läsekrets.
Småindustriutredningen.
13 IUI (1941, s. 5). 14 Iveroth (1943a).
Småindustriutredningen koncentreras främst på hantverket och småindustrin, men för att få en mer fullständig bild tar Iveroth inledningsvis också upp hem- slöjdens och hemindustrins utveckling i Sverige i ett långt historiskt perspektiv. Hemindustrins uppkomst ur hemslöjd och hantverk vill han hänföra till de kringresande köpmännens marknadsvidgande aktiviteter. Så småningom växte förläggarsystemet fram: uppdragsgivarna försåg hemproducenterna med råvaror. Ur förläggarsystemet uppkom manufakturen, där de sysselsatta inom en viss näringsgren sammanfördes till en gemensam arbetsplats, och i slutändan t.ex. textilindustrin i Borås-Alingsåsområdet. I motsats till vad man kanske i förstone skulle kunna tro utgjorde inte småindustrin något förstadium till den större indu- strin mer än i undantagsfall. Oftast etablerades småindustrierna efter de större företagen. Småindustriföretagarna kom i sin tur såväl från hemproduktionen och hantverket som från den större industrin. Allteftersom industrin (både den större och den mindre) utvecklades minskades utrymmet för såväl hemindustri som hemslöjd, medan hantverket kvarstod, framför allt inom grenar som krävde per- sonlig kontakt med kunden.
Exakt vilken sysselsättningen var inom hemslöjden och hemindustrin gick inte att konstatera, men det stod klart att hemslöjdens betydelse var liten och att hemindustrin var koncentrerad till Sjuhäradsbygden i Västergötland och till Ma- lung. Iveroth hade inte mycket till övers för hemslöjden. Den var en näring på tillbakagång och den hade svårt att ge sina kvarvarande utövare en dräglig ut- komst:
Dess tillbakagång är uttryck för övergången till byteshushållning. I allt större ut- sträckning har tillverkningen för husbehov överflyttats till specialverkstäder inom hantverk och industri. De allra flesta husgeråds- och heminredningsartiklar fram- ställas numera så väsentligt mycket billigare fabriksmässigt, att uppoffringen av tid för tillverkning av motsvarande produkter i hemmen icke står i rimlig proportion till det pris fabriksvaran betingar. Samtidigt ha levnadsvanorna liksom även ar- betstekniken inom jordbruket, där hemslöjden av gammalt haft sin förankring, kommit att kräva alltmer komplicerade husgeråd och redskap, vilka icke lämpa sig för framställning i hemmen. För stora befolkningsgrupper torde emellertid den så- lunda ökade byteshushållningen icke ha motsvarats av en lika hastigt fortskridan- de höjning av kontantinkomsten, en av orsakerna till utflyttningen från landsbyg- den. Däri och i jordbrukets säsongväxlingar ligger emellertid även förklaringen till att hemslöjden för avsalu ännu inom en del bygder spelar en viss roll som försörj- ningsfaktor, trots att den arbetsförtjänst den kan giva är ytterst ringa.16
Den kvarvarande hemslöjden drevs på förläggarbasis och produkterna vände sig till en begränsad kundkrets, vilket Iveroth förutsåg skulle gälla även i framtiden. Industrivarorna höll på att konkurrera ut hemslöjdsprodukterna och hemslöjden hade svårt att hävda sig försörjningsmässigt både som huvud- och binäring. Ofta bedrevs den tillsammans med jordbruk, ett jordbruk som arbetade ineffektivt i skydd av de tullmurar som blivit resultatet av kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1933.17 Detta förvärrade situationen:
Att bedriva jordbruk och hemslöjd i förening innebär i stort sett att försöka för- bättra avkastningen hos en icke på alla punkter rationell och därför icke lönsam näring genom att kombinera den med en annan icke heller effektiv produktions- form. Det kan givetvis icke vara något eftersträvansvärt mål att konservera två mindre effektiva näringar sida vid sida.18
För övrigt var det mest effektiva komplementet till jordbruket skogsbruk. Iveroth såg hemslöjden som helt underlägsen i detta avseende. Landsbygdens kvinnor var fullt sysselsatta med betungande hushållsarbete som behövde rationaliseras. ”Med tanke på kvinnornas hårda arbetsbörda i hemmen på landet vore man frestad att i sådana fall karakterisera den kvinnliga saluslöjden såsom utnyttjande av män- niskors nödläge”, skrev Iveroth.19 Den enda säsongsarbetslöshet som förekom var
bland den manliga jordbruksbefolkningen, men hemslöjd erbjöd inget ekono- miskt försvarbart alternativ:
Manlig hemslöjd kan … icke betecknas som annat än slöseri med arbetskraft. Den irrationella arbetsorganisation, som är grundorsaken till både att kvinnorna ha mycket och männen tidvis mindre att göra i jordbruket, är samtidigt en förklaring till näringens dåliga lönsamhet. Det är under sådana förhållanden uppenbart, att hemslöjd icke varaktigt kan förbättra levnadsstandarden för jordbruksbefolkning- en.20
De enda uppgifter Iveroth såg för hemslöjden var att den kunde ”tillvarataga den på grund av ålder och vanförhet icke fullt arbetsföra arbetskraften” och ge ett kulturellt bidrag. Han menade att efterfrågan på hemslöjdsprodukter antagligen var ungefär så stor att den kunde tillfredsställas fullt ut av ”denna arbets krafts- kategori”.21 Härtill kom det obestridliga kulturella värdet av hemslöjden som fri-
17 Se t.ex. Hedlund och Lundahl (1985, kapitel 3). 18 Iveroth (1943a, s. 26).
19 Ibid., s. 27. 20 Ibid., s. 27–28. 21 Ibid., s. 28.
tidssysselsättning, som hobby, särskilt som Sverige ”efter vad det uppgives, på hemslöjdskulturens område [intog] en förstarangsplats i världen”22 – hur man nu
kunde veta det. Iveroth menade klart och tydligt att hemslöjdsfrågan tidigare hade fått alldeles för stora proportioner i förhållande till näringens verkliga bety- delse. Dessa proportioner måste reduceras. ”Arbetet att främja hemslöjden skulle på detta sätt i en klar målsättning, en rent kulturell syftning, finna en ersättning för den blandning av verklighetsfrämmande idealism och förment praktiskt eko- nomiska syften, som hittills präglat strävandena.”23
Hemindustrin
Hemindustrin byggde fortfarande på förläggarsystemet. I början på 1940-talet var den en tämligen lokal företeelse, koncentrerad till å ena sidan Sjuhäradsbyg- den, å andra sidan trakten runt Malung. Iveroth skildrar hur hemindustrin växte fram på båda ställena, hemvävnadens glansperiod i Sjuhäradsbygden under första halvan av 1800-talet, och päls- och skinnvaruframställningen i Malung. I början av 1940-talet var vävningen i hemmet en så gott som olönsam affär, med enbart hemslöjdskaraktär. Däremot levde trikåstickningen och sömnaden kvar, bedriven av kombinerade hemindustri- och fabriksföretag. I Malungstrakten hade skinn- beredningens, särskilt handsktillverkningens, starkaste expansion däremot infallit under de senaste decennierna, i stark konkurrens med tjeckiska företag. Iveroth såg hemindustrin enbart som ett sätt att utjämna säsongsvariationer i andra näringar. Det kulturella element som karakteriserade hemslöjden saknades helt:
Frågan om hemindustriens förutsättningar i framtiden begränsar sig därför till möjligheten, att denna produktionsform skall kunna utgöra det relativt effektiva sysselsättningskomplement, som en ofrånkomlig sysselsättningsvariation inom någon annan näring kräver.24
Iveroth var dock generellt skeptisk mot idén. Svårigheter med att hålla leverans- tider och att kontrollera kvaliteten på produkterna gjorde att det endast i undan- tagsfall, inom särskilda produktionsgrenar, skulle gå att använda hemindustrin, och då enbart ”i anknytning till industridrift i fasta anläggningar”,25 där under
högsäsong fabriker kunde lägga ut tillverkning på hemmen, förutsatt då att det samtidigt var lågsäsong i de aktiviteter där hemarbetarna annars var sysselsatta.
22 Ibid., s. 29. 23 Ibid., s. 32. 24 Ibid., s. 44. 25 Ibid., s. 45.
Varken hemslöjd eller hemindustri spelade någon större roll i början på 1940-talet. Tyngdpunkten i Axel Iveroths utredning ligger följaktligen på den egentliga småföretagsamheten: småindustri och hantverk. Exakt hur stora dessa två sektorer var vid den tid Iveroth skrev sin bok är oklart. Den tillgängliga statis- tiken var från 1931 och gränsdragningen mellan ”småindustri” och ”storindustri” var med nödvändighet godtycklig, liksom den mellan ”småindustri” och ”hant- verk”. Om alla företag med högst fem anställda och hälften av de med mellan sex och tio fördes till hantverket och den övre gränsen för småindustrin drogs vid femtio personer fanns det 93 000 hantverksföretag som sysselsatte 190 000 och 12 000 småföretag med 200 000 sysselsatta.26
Hantverket
Att beskriva hantverkssektorn var inte helt lätt, eftersom det inte fanns någon kon- tinuerlig statistik om den för tiden efter 1915. ”Det finns troligen intet område av vårt näringsliv om vilket man har så ringa faktisk kunskap som om hantverket och därmed jämställda företagsformer.”27 Sektorn var dessutom starkt diversifierad. Ive-
roth räknar upp över 170 olika hantverksyrken som han hittat i tyska källor. De hantverksorganisationer som funnits under tidernas lopp, från skråväsen- det och framåt, hade alla koncentrerat sina ansträngningar på tre ”mycket väsent- liga och av varandra avhängiga förutsättningar för yrkenas bedrivande”: yrkesut- bildning, kompetenskrav och kvalitetskrav. Iveroth går igenom den moderna yr- kesutbildningen, där stommen utgjordes av verkstadsskolor, lärlings- och yrkes- skolor. De förra var heldagsskolor medan de två senare kategorierna bedrev kvällsverksamhet och var kopplade till den praktiska verksamheten inom de olika yrkena. Iveroth går också igenom debatten om det berättigade att återinföra le- gala kompetensföreskrifter för bedrivande av hantverk, ett krav som hade avsla- gits av 1936 års hantverkssakkunniga. Slutligen diskuterar han hantverkets svå- righeter att skaffa sig en ledande roll inom ”den formgestaltande produktionen”:
I själva verket är det självständiga hantverket, på många områden ohjälpligt dis- tanserat av den industrialiserade produktion, som är hantverksmässig i den me- ningen, att den betjänar sig av arbetare med hög yrkesskicklighet, men som dess- utom har råd att för den konstnärliga ledningen anställa speciell arbetskraft.28
26 Ibid., s. 58. 27 Ibid., s. 68. 28 Ibid., s. 79–80.