Som vi inledningsvis berörde hette det i IUIs första arbetsprogram från februari 1939 att upplysningsverksamheten från början inte borde få en alltför framträ- dande roll men att man samtidigt borde söka nära kontakt med ledande pressor- gan och genom artiklar i tidskrifts- och fackpressen söka åstadkomma ”en mera ingående och saklig behandling av industriens frågor”. Rolf Henriksson menar att kriget kom att lägga hämsko på denna verksamhet och att protokollen från IUIs styrelse under Ivar Andersons och Ragnar Sundéns chefskap inte har så mycket att berätta om den, bortsett från omnämnandet av ett samarbete med Radio- tjänst.74
Årsredogörelserna från IUI för 1940 och 1941 vittnar emellertid om en livlig aktivitet i syfte att sprida information. Vid en diskussion i Nationalekonomiska Föreningen (NF) i april 1939 om den ekonomiska politikens möjligheter gjorde Ragnar Sundén ett inlägg som gick ut på att meningsskiljaktigheterna om den svenska krispolitiken höll på att biläggas, inte minst eftersom de ansvariga poli- tikerna ”synas fyllda av en känsla av ödmjukhet inför uppgiftens svårighet”. An- norlunda hade det förhållit sig i början av 1930-talet: ”Man minns från den sen- aste depressionsperioden den vulgäragitation, som satte in mot den s.k. kapitalis- tiska samhällsordningen, vilken förmenades ha gjort bankrutt och vilken förden- skull borde ersättas med ett mera rationellt och planmässigt ekonomiskt system.”75
Sundén diskuterade därefter konjunkturanpassning av industrins investeringar och produktion på lager under lågkonjunktur och avrundade med följande ord:
72 Ibid., s. 73. 73 Ibid., s. 77.
74 Henriksson (1990a, s. 25).
Jag har en känsla av att de kommentarer, som jag anknutit till inledarens an- förande, ha kommit att präglas alltför mycket av den betänksamhet man gärna hy- ser inför ingrepp på ett område, där varje steg, som går för långt eller tages för hastigt, kan få icke åsyftade och icke önskvärda konsekvenser. Jag hoppas, att jag därigenom dock icke har blivit missförstådd; en skeptisk hållning är icke detsamma som en negativ.76
I oktober 1940 höll Sundén ett föredrag om lönebildning och inflationsrisk inför Nationalekonomiska studentklubben i Lund. I Arbetets referat heter det att huvudproblemet i den rådande situationen enligt Sundén handlade om att ”begränsa den allmänna kapplöpningen mellan de olika intressegrupperna” och: ”Det är nu inte längre frågan om vad den enskilde kan få av samhället utan vad han kan ge till allas gemensamma bästa.”77
Den viktigaste delen av upplysningsverksamheten var emellertid den som be- drevs via pressen. Av IUIs årsredogörelse från 1940 framgår att institutet via re- daktör Hjalmar Fredriksson på Finanstidningen hållit regelbunden kontakt med ett tjugotal större borgerliga landsortstidningar med en samlad genomsnittlig upplaga på mellan 300 000 och 400 000 exemplar. Dessa tidningar hade försetts med en artikel av ledarkaraktär i veckan och en eller två ekonomiska översikter i månaden. Vad gäller Stockholmspressen gladde sig institutet åt ett gott samarbete med Svenska Dagbladet, Nya Dagligt Allehanda och Stockholms-Tidningen, de båda första konservativa och den senare liberal. IUI hade även sökt kontakt med den socialdemokratiska pressen och lyckats få såväl Social-Demokraten som Arbe-
tet att bereda utrymme åt material från institutet. Av utländska korrespondenter
hade man framför allt etablerat kontakt med företrädarna för Neue Züricher Zei-
tung och Frankfurter Zeitung.78
Redogörelsen för pressverksamheten under 1941 inleds i årsredogörelsen med följande ord: ”Institutets förbindelser med pressen ha fortlöpande utvidgats och blivit ganska omfattande. Av särskilt värde ha varit det stora antal personliga kon- takter, på vilka samarbetet uppbyggts.”79 Liksom året innan redovisas samarbetet
med en rad landsortstidningar: ”Under två år representerar det material, som så- lunda införts i landsortspressen 1 500 spaltmeter ledare och 1 000 spaltmeter ekonomiska översikter.”80 Samarbetet med Stockholmstidningarna hade också
utvecklats: 76 Ibid., s. 87. 77 Arbetet (1940). 78 IUI (1940b). 79 IUI (1941, s. 11). 80 Ibid., s. 13.
Institutet har vidare haft ett gott samarbete med Stockholmspressen i vad har gällt att få synpunkter framförda på ledande plats. Ett flertal ledande artiklar för de sto- ra stockholmstidningarna ha helt utarbetats på Institutet. I ett betydande fall ha tidningarna även refererat eller in extenso i sina ledare återgivit uttalanden, som Institutets tjänstemän gjort i artiklar i facktidningar eller i föredrag. Institutet har dessutom för vidare bearbetning försett fack- och dagspressen i såväl Stockholm som landsorten med material för artiklar i ekonomiska frågor. Institutet har i samtliga fall kunnat glädja sig åt gott gehör i både den borgerliga och den social- demokratiska pressen.81
IUIs första bok (1941).
Dessutom hade IUI upprätthållit ”ett intimt samarbete” med Radiotjänst.82 På
förslag av institutet hade 1940–41 fyra program om den svenska industrins historia sänts. Vidare hade ett antal föredrag av till institutet knutna personer – Torsten Hèrnod, Vilhelm Lundvik, Ragnar Sundén och Gustaf Söderlund – hållits i serien Vår folkförsörjning och i början av 1941 publicerats av IUI i samar- bete med Radiotjänst.83 Föredragen behandlade följderna av den krigstida
avspärrningen för Sveriges utrikeshandel och industriproduktion. I maj 1941 publicerades ytterligare nio föredrag i samma serie, om de problem andra näringsgrenar än industrin hade att möta och om de anpassningar av statfinanserna och konsumtionen som påkallades av krigssituationen.84 Ett reportage omfat-
tande fem kvällsprogram om näringslivet i Sjuhäradsbygden, i anslutning till en studieresa företagen av Axel Carlsson, hade sänts 1940. Ett omfattande program för att i reportageform åskådliggöra småindustri i Norrland och Småland hade ”uppgjorts inom Institutet” och till stor del sänts under 1941.85
Av årsredogörelserna att döma förefaller det som om IUI utvecklade en verita- bel kampanj riktad till den tidningsläsande och radiolyssnande allmänheten un- der sina första år, innan Ingvar Svennilson med sin ”saneringsoperation” fick denna verksamhet avknoppad som Industriens Presstjänst. Var alla de artiklar som IUI fick in i pressen står att finna är emellertid höljt i dunkel. De finns inte registrerade i IUIs bibliografi. Det finns en folder med pressklipp 1940–42 i sam- lingarna hos Centrum för Näringslivshistoria men den inrymmer ingalunda några tusentals spaltmeter och verkar mest innehålla artiklar som klippts inte för att de emanerat från IUI utan för att de varit av intresse för institutet.
Vad innehåller då de artiklar som verkligen står att finna i bibliografin och arkivsamlingarna?
Det var främst Ragnar Sundén och Axel Carlsson som svarade för artikel- skrivandet på IUI fram till Ingvar Svennilsons tillträde som chef i september 1941. Carlssons artiklar skrevs i anslutning till IUIs två första större utredningar, om småindustrin och om Norrlands ekonomiska problem, och behandlas därför i anslutning till dem.
Ragnar Sundén publicerade 1939–41 ett halvdussin tidskriftsartiklar av vilka de flesta i historiskt perspektiv ter sig måttligt upphetsande. Det gäller artiklar om 1939 och 1940 års statsbudgetar och om ett förslag om att inrätta en professur i nationalekonomi i Uppsala.86 Något mera intressanta är artiklar i Svensk Tidskrift
82 Ibid., s. 13.
83 Hèrnod m.fl. (1941). Lundvik och Söderlund satt i IUIs styrelse, i vilken även Hèrnod invaldes 1942. 84 Abramson m.fl. (1941).
85 IUI (1941, s. 13).
om handels- och penningpolitiken under världskrigets första år. Beträffande utrikeshandeln förklarade Sundén, föga överraskande, att det gällde att undersöka ”i vilken mån importsidan i handelsbalansen kan avlastas från de onödiga varor, som nu tynga densamma” och samtidigt pröva ”alla möjligheter, som kunna erb- juda sig att genom exportbefrämjande åtgärder minska trycket på valutareserven”.87
I fråga om penningpolitiken beklagade han sig över att bankofullmäktiges planer på bekämpande av inflationen var ”så vaga, så splittrade”. Planerna skulle få betydligt större effekt ”därest de olika vapnen bragtes att samverka i en enhetlig fälttågsplan”. Kriget hade ställt landet inför ”ett mycket svåröverblickat och svårbe- mästrat planhushållningsproblem” och det gällde nu ”att bringa de mångfaldiga detaljregleringarna att harmoniskt samverka, att inordna dem i en av en fast, prin- cipiell linje uppburen generalplan”.88
I en artikel i Hertha resonerade Sundén om den ekonomiska politiken i termer av stabilitet och rörlighet. Under 1930-talet hade konjunkturpolitiken stått i cen- trum för intresset och målsättningen hade varit ekonomisk stabilitet. Kriget däre- mot ställde näringslivet inför stora krav på rörlighet och anpassning. Inte minst ställdes krav på rekrytering av kvinnlig arbetskraft till industrin, vilket i sin tur krävde att arbetsförhållandena anpassades efter ”det kvinnliga psyket”. Här hade de kvinnliga personalkonsulenter som fanns vid åtskilliga svenska industriföretag en viktig roll att spela. Sundén fann också att det ”varit mycket lärorikt att se, hur de omsorgsfullt uppgjorda tyska ’Weltwirtschafts’-planerna på ett genomgripande sätt måst korrigeras under inverkan av den faktiska, icke förutsedda utvecklingen”.89
Neuropa
Det mest kontroversiella inlägget från Ragnar Sundéns sida kom i en under- streckare om ”Europeiska rationaliseringsuppgifter” i Svenska Dagbladet i mars 1941.90 Sundén hade i januari samma år på inbjudan av Reichskuratorium für
Wirtschaftlichkeit tillsammans med Axel Carlsson och Rolf von Euler genomfört en studieresa i det Tyskland som var i färd med att dra upp planerna för vad som vid denna tid emellanåt kallades Neuropa. Vid IUI fanns ett betydande intresse för de tyska planerna på en nyordning av Europa och området bevakades framför allt av Eric Heinertz.91
87 Sundén (1940a, s. 37). 88 Sundén (1940b, s. 302, 311). 89 Sundén (1940c, s. 10-11). 90 Sundén (1941b). 91 IUI (1941, s. 9).
Under 1940 hade Heinertz färdigställt ett manuskript på över hundra sidor,
Den ekonomiska nyordningen i Europa. Ett försök att belysa de tyska målsättningarna och åtgärderna,92 enligt IUI sannolikt ”den första mera inträngande analysen av
ifrågavarande ämne”.93 I det går han igenom det program som den tyske ekono-
miministern, Walter Funk, hade presenterat i juli samma år för nydaningen av den europeiska ekonomin. ”Detta program förklarades innebära, att de europe- iska staterna med Tyskland som medelpunkt och förebild och som ledande eko- nomisk och politisk makt, skola på planmässig grundval samverka i rationell arbetsfördelning.”94
Heinertz konstaterade att i ett av Tyskland dominerat Europa skulle den eko- nomiska konkurrensen ”i huvudsak ej att äga rum på den fria marknaden utan vid förhandlingsbordet”.95 Enligt hans åsikt
… måste de tyska nydaningsplanerna förutsätta en central organisering av det in- tereuropeiska varuutbytet. Ett på avtalsvägen reglerat samarbete förutsätter, att de olika statsmakterna behärska de ekonomiska krafterna inom sitt område. Ett orga-
niserat europeiskt samarbete kräver med andra ord en fast organisation av näringsli-
vet i de enskilda staterna. … planekonomiens utbredning [är] på väg att omfatta hela Europa och har i mer eller mindre utvecklad form redan vunnit insteg i alla europeiska länder. Axelmakternas och Rysslands totalitära system bilda därvid ut- gångspunkten.96
Heinertz skrev vid en tid då de tyska arméerna fortfarande gick segrande fram över Europa och det är tydligt att han räknade med att en tysk slutseger var ett synnerligen realistiskt alternativ:
Månget avgörande steg mot målet av ett i alla bemärkelser nyskapat Europa har redan tagits, framför allt på det politiska området, men även på det ekonomiska och sociala gebitet. Den omständigheten, att viktiga etapper på alla fronter sålun- da allaredan uppnåtts och att varje dag medför händelser, som äro av betydelse i detta hänseende, ger planen en realistisk innebörd, som gör det till en bjudande nödvändighet att med största uppmärksamhet iakttaga utvecklingens utgångs- punkter och förlopp.97
92 Heinertz (1940). 93 IUI (1940b, s. 3). 94 Heinertz (1940, s. 1). 95 Ibid., s. 96. 96 Ibid., s. 98. 97 Ibid., s 1.
Efter en historisk genomgång av de tyska idéerna om en europeisk politisk och ekonomisk nyordning från Wienkongressen 1815, via den tyska tullunionen från 1833, Friedrich Lists förespråkande av skyddstullar i Das nationale System der
politischen Oekonomie,98det Tyska Rikets tillkomst 1871 fram till mellankrigsti-
dens stortyska och paneuropeiska tankar, går Heinertz över till att beskriva Funks program. I detta program skulle de övriga ekonomierna se Tyskland som en före- bild och anpassa sin verksamhet efter den tyska marknaden – den självklara cen- tralpunkten. Programmet förutsatte planekonomi och begränsning av konkur- rensen i de enskilda europeiska länderna: ”… statsmakterna måste enligt programmet ha befogenhet och praktiska möjligheter att dirigera landets produk- tion och förbrukning samt att fullt behärska utrikeshandeln”.99 Produktionssträ-
vandena skulle gå ut på att garantera Tysklands och Europas ekonomiska obero- ende av andra världsdelar, men det som inte kunde avsättas inom Europa skulle kunna exporteras, till exempel till Sydamerika. ”Rörande handelsutbytet mellan Tyskland och Förenta staterna förklarar Funk, att dess gestaltning helt och hållet beror på Förenta staterna själva.”100
Heinertz går igenom de näringspolitiska problemen och omställningarna i de av Tyskland ockuperade länderna i ljuset av Funks plan och de av Funk förut- skickade nödvändiga konkreta åtgärderna på olika ekonomiska områden: den tyska penetrationen av andra europeiska länders ekonomier, riktad framför allt mot de engelska intressena, handelspolitiken och regleringen av utrikeshandeln, baserad på Tysklands behov, och slutligen ”nyordningen” på det valutapolitiska området, med riksmarken som reservvaluta i stället för det brittiska pundet, mul- tilateral clearing och fasta valutakurser.
Ett intressant inslag i Heinertz rapport är ett resonemang som tycks föregripa Joseph Schumpeters ”skapande förstörelse” i Capitalism, Socialism and Democracy (1942)101 liksom den svenska strukturanalytiska skola som skulle utbildas av
bland andra Johan Åkerman, Ingvar Svennilson, Erik Dahmén och ekonomiska historiker i Lund. Heinertz hänvisar till en artikel av ”[d]en bekante tyske eko-
98 List (1841). 99 Heinertz (1940, s. 13). 100 Ibid., s. 12. 101 Schumpeter (1942).
nomen [Volkmar] Muthesius”:102 ”Han framhåller bland annat att varje ration-
aliseringsprocess har två sidor, en negativ och en positiv. Den negativa består i elimineringen av det svaga och kan ibland betyda en smärtsam operation; den positiva sidan utgöres av uppbyggnadsarbetet.” Enligt samtida tyskt tänkande var det emellertid inte den ensamme entreprenören som skulle omvandla ekonomi- erna. Det handlade i stället om ”en ändamålsenlig planering av produktionen”: ”Man måste radikalt låta det falla, som ej längre passar in i ramen av den nya europeiska ekonomin.”103
Heinertz diskuterar också vilken roll Sverige skulle kunna tänkas få i ”det nya Europa”. Han konstaterar att Sveriges utvecklingsnivå gjorde landet ekonomiskt jämbördigt med Tyskland. Exporten dit bestod inte bara av råvaror, utan indus- triella hel- och halvfabrikat spelade en framträdande roll. Icke desto mindre måste man räkna med en viss omläggning av den svenska produktionen, framför allt av varor som endast kunde tillverkas till hög kostnad, med hjälp av tullskydd, och varor ”som ej längre passar in i ramen av den nya europeiska ekonomin”.104 Hein-
ertz såg också en fara vad gällde varor där Sverige och Tyskland konkurrerade. ”Om diskussionen förflyttas till detta plan bliva risker uppenbara, ej blott för de artificiellt skyddade industrierna, utan även för övriga gruppers vidkommande.”105
Å andra sidan borde den europeiska marknaden komma att vidgas till exempel för förädling av på skogen baserade produkter. Anpassningen av produktions- strukturen skulle eventuellt medföra en uppbromsning av återhämtningen av den svenska levnadsstandarden efter kriget, men på längre sikt ”torde [den] fullt kom- penseras av inträdande stabila ekonomiska och politiska förhållanden, och de produktiva möjligheter, som ett rationellt samverkande Europa på lång sikt säker- ligen innebär”.106
Avslutningsvis varnar Heinertz för att underskatta de krafter som höll på att omdana Europa:
102Muthesius (1940). Muthesius inleder sin artikel med följande ord: ”Varje rationaliseringsarbete har två
sidor, en negativ och en positiv. Den negativa består av eliminering av det svaga och odugliga och innebär ibland smärtsamma operationer; det positiva bygger så att säga upp det nya husets drömmar, och dessutom ett bättre hus, i vilket mer kan åstadkommas.” Ett par arbeten av den tyske ekonomen översattes till svenska. Muthesius, som naturligtvis gärna citerade ekonomiminister Funk, avslutade en skrift om Europas självförsörj- ning med följande ord: ”Tyskland har under åren efter 1933 givit världen ett gott föredöme i fråga om en plan- mässigt genomförd produktionsstegring. Det finns ingen förnuftig anledning, varför inte en likartad produk- tionsstegring skulle kunna uppnås även i andra europeiska länder …” (Muthesius, 1941, s. 30).
103 Heinertz (1940, s. 113–114). 104 Ibid., s. 114.
105 Ibid., s. 115. 106 Ibid., s. 116.
[Det] må än en gång framhållas, att frågan om Europas nydaning inte är ett mer el- ler mindre avlägset framtidsprojekt, utan att vi befinna oss mitt i omdaningsproces- sen. Såsom dominerande ekonomisk och politisk makt kommer Tysklands ställning efter en seger givetvis att oerhört förstärkas. Huruvida Tyskland kommer att utnytt- ja denna sin ställning till att tilldela de övriga europeiska länderna rollen av enbart underordnade leverantörer av livsmedel och råvaror till Tyska Riket, beror ej minst på de ansträngningar varje land gör för att stärka sin position. Dessa ansträngningar få lika litet som de tyska projekten vara blott framtidsplaner, utan måste sättas in i nuvarande stund för att skapa ett förmånligt utgångsläge som möjliggör en effektiv och respektingivande insats. Det är härvidlag inte fråga om att inrikta strävandena på att efter kriget åter kunna uppnå en liknande position som förut. Man måste ha klart för sig att förhållandena förändrats i grunden och att det gäller att handla un- der helt andra förutsättningar. Vi kunna ej uppnå framgång med ett avståndstagan- de från dessa förutsättningar och genom att motsätta oss en viss grad av anpassning. Tvärtom måste vi göra våra krafter gällande på samma plan, men inom ramen för en
hävdad svensk politik. En medveten koordination av de ekonomiska krafterna och
faktorerna är den nödvändiga förutsättningen för att effektivt kunna möta de eko- nomiska förhållandena efter kriget, vilken utgång detta än må ha.107
Slutorden till trots råder det inget tvivel om vad Heinertz själv trodde. Sverige måste förbereda sig ekonomiskt på att ingå i ett av Tyskland nyordnat Europa. Hans plädering är en plädering för en anpassning av den svenska ekonomin till det tyska organisations- och planeringstänkandet.
Ragnar Sundén var klart påverkad av vad Heinertz hade skrivit.108 I sin under-
streckare formulerade han sina synpunkter mot bakgrund av att Sveriges stora utrikeshandelsberoende och avspärrningen västerut ställde krav på en omställ- ning av det svenska näringslivet.Även Sundén ansåg att Sverige hade en del att lära av tyska rationaliseringsåtgärder och inte heller borde helt avstå från att dis- kutera de tyska planerna på en europeisk nyordning:
Det tyska nyordningsresonemanget med dess betonande av behovet av en intereu- ropeisk rationalisering ligger dock icke alltigenom på det politiska planet […] det har en stark saklig bakgrund, som här hemma merendels förbisetts. […] I dag läg- ges grunden för Europas näringsliv under kommande decennier. I den mån vi ha möjlighet att i fritt och sakligt samråd på det tekniskt-ekonomiska planet deltaga i detta uppbyggnadsarbete, böra vi icke vägra vår medverkan.109
107 Ibid., s. 118–119.
108 Även Sundén skrev en promemoria om den tyska ekonomiska planeringen för tiden efter kriget, baserad på hans studieresa till Tyskland (Sundén 1941e). Den är omnämnd i IUIs årsredogörelse för 1941 (IUI 1941, s. 8) men har inte gått att hitta.
Enligt Sundén vore ett sådant svenskt deltagande ”icke oförenligt med vår neu- trala ställning”. Det skulle under normalare tider också behövas ”en av de direkta intressemotsättningarna mindre berörd tredje makt” som kunde tjäna som kom- mersiell brygga mellan det nya Europa och de transatlantiska länderna:
För de av krigshändelserna icke omedelbart berörda staterna i Europa och kanske främst för Sverige synes här erbjuda sig en uppgift, för vilken vårt folks naturliga läggning, vår ekonomisk-historiska tradition och slutligen icke minst vår på alla områden allsidigt och strikt iakttagna neutralitetspolitik skulle göra vårt land sär- skilt lämpat. Låt vara att denna uppgift mera tillhör kommande dagar än det ak- tuella ögonblicket, så böra vi dock redan nu bereda oss att möta densamma. Här- för tarvas icke minst intimare kontakter och fördjupade förbindelser åt alla de håll, varifrån anspråk på våra tjänster kunna komma att ställas.110
Även om Sundén uttryckte sig med viss försiktighet är det uppenbart att han såg en framtida roll för Sverige som broslagare mellan ett nyordnat Europa och dess omvärld. Sundéns artikel uppmärksammades och refererades också i Tyskland.111
Att IUI förberedde sig på eventualiteten av en tysk seger i världskriget kan man ana av en passus i institutets årsredogörelse för 1941: ”Materialinsamlingen rörande