Erik Lindeberg var välkvalificerad för sitt uppdrag. Det förslag till utredningsplan som han skulle komma att framlägga i mars 1940 hade förberetts i fyra steg. Bure Holmbäck hade skrivit en promemoria om problemen i Norrbotten23 och jäg-
mästaren Nils Schager, ombudsman i Skogsägarnas Riksförbund, en person med grundlig utredningserfarenhet, sammanställde ytterligare en promemoria till Ivar Anderson som i målande ordalag beskrev det norrländska skogsproblemet och risken för statliga ingripanden.24 Schager redogjorde för strukturförändringarna i
skogsbranschen: träindustrins tillbakagång, massaindustrins frammarsch och den tilltagande virkesbristen:
Vi stå … nu ett stycke in i det strukturskede inom norrländskt näringsliv, som kan betecknas som den temporära sågtimmerbristens och som populärt har kallats såg- verksdödens skede.
Man kan säga, att detta innebär ett sjukdomstillstånd inom det norrländska folkhushållet. Dessbättre veta vi, att detta tillstånd är av övergående natur. När den norrländska skogsvården har fått arbeta tillräckligt länge, kommer timmer- produktionen åter att ökas.
Intill dess är det emellertid en angelägen sak, att man på lämpligt sätt söker lindra sjukdomssymptomen och samtidigt finna medel att läka ut sjukdomen så snabbt som möjligt. Dessa uppgifter äro de aktuella i norrländsk skogspolitik. Sjukdomssymtomen känna vi alla. De kunna betecknas med namnen Kubiken- borg, Kalix, Seskarö och nu senast Sandvik. Bakom dessa dölja sig arbestlöshets- härdar, orsakade av de av timmerbristen föranledda driftsinställelserna vid stora sågverk.25
Schager vågade vara konkret även i sin analys av den statliga skogspolitiken:
Det borde vara en självklar sak, att man söker häva symptomen genom att bota själva sjukdomen. Dessvärre ha emellertid icke statsmakterna med tillbörlig ener- gi angripit problemet från denna utgångspunkt, utan de ha i stället inriktat sina ansträngningar på att eliminera de lokala utslagen av sjukdomen, och de ha där- vid tyvärr tillgripit metoder, som snarast ha varit ägnade att förlänga och försvåra själva sjukdomsförloppet. När enskilda skogsföretag på grund av tilltagande tim- merbrist tvingats att slå igen på en ort, har staten för bemästrande av därvid upp- kommande arbetslöshet helt enkelt övertagit företaget samt kört det med virke från statens egna skogar i samma ådal. Kronotimret har sålunda i berörda trakter
23 Ibid., s. 15. Denna promemoria verkar ha förkommit. Den har inte gått att finna bland det material om Norrlandsutredningen som finns deponerat hos Centrum för Näringslivshistoria.
24 P.M. angående aktuella norrländska skogsproblem (u.å.). 25 Ibid., s. 4–5.
till väsentlig del fått reserveras för denna statliga sågverksrörelse. Den direkta följ- den därav har blivit, att de enskilda företag, som dittills köpt sagda kronotimmer samt baserat en större eller mindre del av sin rörelse därpå, kommit att lida råva- rubrist och tvingats till driftsinskränkningar. Statsåtgärden har sålunda icke med- fört någon som helst utläkning av arbetslösheten … [utan] har endast åstadkom- mit den bot för dagen, som legat i arbetslöshetens förflyttning eller kringspridan- de till andra platser.
Berörda sociala problem bör givetvis ej behandlas med en dylik ”Döbeln vid Jutas medicin”. Det enda rationella är att gå till det ondas orsak och söka häva denna.26
Schager varnade explicit för Domänverkets ökade engagemang i träbranschen. Staten ägde en fjärdedel av all produktiv skog i Sverige. På dessa ”väldiga arealer” borde största möjliga virkesproduktion komma till stånd. Men om staten borde ta hand om nästa led, produktionen av industriella trävaror, var enligt Schager minst sagt tveksamt. Någon avgörande principdiskussion hade aldrig kommit till stånd utan Domänverket hade lite i taget gått in i träindustrin. Schager efterlyste ett klart besked om hur staten ville att Domänverkets fortsatta agerande skulle se ut. För egen del hyste han ingen tvekan:
Ur allmänt borgerlig synpunkt synes statens uppgift som skogsägare böra vara att utöva ett rationellt skogbruk och att tillhandahålla den enskilda industrien behöv- liga råvaror. Fullföljdes en sådan linje, bör det åligga Domänverket att vid lämpli- ga konjunkturer till den enskilda företagsamheten avyttra de industriföretag, vilka verket av nödhjälpsorsak eller i samband med fastighetsförvärv fått övertaga.27
Schager såg själv två möjliga utvägar. Den ena gick ut på att öka virkesproduktio- nen genom förbättrad skogsvård och den andra handlade om att hitta andra branscher än skogsnäringen för att sysselsätta norrlänningarna.
Den tredje förberedande promemorian utarbetades av Erik Lindeberg själv, i slutet av juni 1939, precis efter styrelsesammanträdet på IUI.28 Den innehöll två
huvudpunkter: å ena sidan en redovisning av situationen i Norrland och dess för- väntade utveckling, å den andra ett förslag till åtgärder för att bereda försörjning åt Norrlands befolkning. Denna uppdelning kom att genomsyra Norrlandsutred- ningen under hela den tid som den pågick. Lindeberg efterlyste en virkesbalans, inte bara för Norrland, utan också för resten av landet, ”då dessa kunna påverka
26 Ibid., s. 3. 27 Ibid., s. 5. 28 Program (1939).
varandra inbördes”, och med hänsyn tagen till importen av finskt virke.29 En andra
viktig fråga rörde trä- och massaindustrins lokalisering. Den var långt ifrån optimal:
Som läget är nu karakteriseras … [den] i stor utsträckning av en ganska stark[t] ut- präglad … [länsmerkantilism], ja ofta lokaliserad dessutom till de olika floddalar- na. Motivet är oftast, säger man, angelägenheten att för en trakt bevara och helst varaktigt bevara arbetstillfällena. Dessa arbetstillfällen gäller då för själva föräd- lingsverken, då givetvis arbetstillfällena uppe i skogsbygden förbli orubbade. Det är angeläget att klarlägga, huru mycket det ena och det andra i själva verket bety- der. Här måste tänkas ett övervägande rörande olika exportlägen, olika möjlighe- ter till komplimentär [sic] industri etc. och sannolikt kommer resultatet av dessa överväganden att bli att på vissa platser är det fördelaktigare att låta industrien be- stå under det [att] på andra nedläggningar eller sammanslagningar måste ske.30
Avslutningsvis gick Lindeberg in på frågan om ”vilka positiva åtgärder böra vid- tagas för att skapa bästa och lämpligaste försörjningsmöjligheter för ett befolkningsöverskott och om överhuvudtaget sådana åtgärder kunna tänkas möjliga för övre Norrlands del”.31 Frågan var komplex och det möjliga svaret
måste sökas i termer av nya industrier, prisbildning, transportförhållanden, utbildning och alternativ användning av de råvaror som skogen tillhandahöll. Det senare skulle bli en av de centrala, och bäst penetrerade, punkterna i hela Norrlandsutredningen.
Lindebergs första skiss var inte mycket mer än en torso, framtagen i hast, men i all sin korthet koncentrerade den uppmärksamheten på några av de för Norr- land viktigaste frågeställningarna. Tanken var att ett mer genomarbetat program för utredningen skulle vara färdigt till september 1939. Det blev inte så. Krigsut- brottet kom emellan. ”Redan den 6 september beslöt Anderson och Hèrnod i samråd att allt arbete med utredningen tills vidare skulle upphöra.”32