Under Linköpingstiden blev Ivar Anderson politiskt aktiv i lokala högerorganisa- tioner. Han invaldes för Högern i riksdagens andra kammare 1924. Sex år senare flyttade han till Norrköping. Han hade fått ett erbjudande av sin före detta chef på Stockholms Dagblad, Gustaf Gustafsson, att överta dennes aktiemajoritet i den andra högertidningen i Östergötland, Östergötlands Dagblad. Med ekonomisk hjälp från sin far kunde Anderson förvärva tre fjärdedelar av den totala aktie- stocken. Han var huvudredaktör för tidningen på samma gång som han satt i riksdagen. ”Att samtidigt vara tidningschef och riksdagsman var fullt möjligt på den tiden. Som riksdagsman hade han en konservativ agenda och verkade bland annat för jordbruksstöd, ett starkt försvar och nationell samling.”82 Priset för dub-
belarbetet var emellertid högt. I juli 1978 bekände Ivar Anderson för sin son, Nils Elvander:
Ja Nils, jag vill att du ska veta att jag kommit fram till att 30-talet var ett mörkt decennium i mitt och familjens liv. Jag tog på mig för mycket arbete, för många uppdrag. Jag försummade familjen för karriären och den offentliga plikten. Ni blev lidande av detta.83
Ivar Anderson blev en av högerledaren Arvid Lindmans närmaste medarbetare. I sin biografi över Lindman skriver han:
Det har synts mig vara en skyldighet mot Arvid Lindman att hans biografi skulle skrivas av någon, som följt honom i hans politiska arbete och kommit honom så pass nära som det är möjligt i sådan verksamhet. Att jag vågat påta mig uppgiften
80 Ibid., s. 75–76. 81 Ibid., s. 87. 82 Jordahl (2009a, s. 35). 83 Elvander (2006, s. 38).
kan således motiveras med att jag under de sista åtta-nio åren av hans politiska liv hörde till hans medarbetare inom andra kammarens högerparti och från hans sida fick röna mycket förtroende.84
Det var mycket nära att Ivar Anderson blev Lindmans efterträdare:
Redan i början av 1935 års riksdag satte Lindman igång förberedande diskussio- ner om ledarevalet, och det konstaterades att det inom riksdagsgruppen fanns en- dast två kandidater, som kunde räkna på allmän anslutning: Gösta Bagge eller Ivar Anderson. Det rådde ingen motsättning eller konkurrens dem emellan; i själva verket var det Ivar Anderson som först fört fram Bagges kandidatur till Lindman och inom riksdagshögern. Båda ställde sig på partiets önskan till förfogande. Lind- man satte Bagge främst, men när han fann att sympatierna inom partiet var täm- ligen jämnt fördelade på bägge lät han förstå att han accepterade vem av dem som fick flertalets röster.85
Det blev Gösta Bagge – med minsta möjliga marginal:
Det tycks ha varit jämnt lopp in i det sista; men sedan Bagge vid en extra för- bundsstämma i Allmänna valmansförbundet med någon rösts övervikt utsetts till partiordförande blev uppslutningen kring honom hundraprocentig och Lindman kunde med uppriktig tillfredsställelse konstatera att enigheten i partiet var obru- ten.86
Nils Elvander sammanfattar sin fars fortsatta politiska karriär:
I fortsättningen stod han troget vid Bagges sida, och de två partiledarkandidater- na bildade tillsammans med två av partiets bondehövdingar en ledarkvartett som samarbetade i allt som rörde storpolitiken, partiet och riksdagsgruppen. Ivar ut- sågs 1936 att ingå i den svenska delegationen till NFs generalförsamling i Genève. Han blev samtidigt ledamot av utrikesnämnden; så kallades riksdagens utrikesut- skott när det under konungens ordförandeskap sammanträdde för att behandla särskilt viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Vid samma tid valdes han också till ordförande i bevillningsutskottet, där riksdagens beslut i skattefrågor förbereddes – en på den tiden betydelsefull position.87
84 Anderson (1956, s. vi). 85 Ibid., s. 356–357. 86 Ibid., s. 357. 87 Elvander (2006, s. 37).
Under sin politiska karriär kom Ivar Anderson alltmer att engagera sig i ekono- miska frågor. Enligt egen utsago hade han ”här och var börjat betraktas som partiets ’ideolog’, om en sådan term kan anses tillåtlig för att beteckna ett i själva verket mycket blygsamt försök att utforma partiets ekonomiska politik”.88 Som vi
redan har konstaterat, saknade han formell ekonomisk skolning. Andersons främsta ekonomiska merit var att han var Högerns skatteexpert i riksdagen och att han i största allmänhet var välorienterad i samhällsekonomiska frågor. Enligt vad han själv skriver var det de mera handfasta uppgifterna som främst lockade honom i riksdags- och partiarbetet:
Näringspolitik och skattefrågor hade … börjat bli mitt huvudintresse. Jag hade lagt märke till att ganska få inom partiet ägnade dessa frågor större uppmärksam- het och att Lindman behövde någon som kunde uträtta grovgörat i sådana styck- en. Så jag tog en chans samtidigt som jag kunde tillfredsställa min egen önskan att få konkreta och praktiska uppgifter att syssla med; det partipolitiska smågrälet och lurpassandet föreföll alltmer meningslöst.89
1929 hade Ivar Anderson blivit suppleant i bevillningsutskottet, ”och där fick jag under hela 1930-talet min huvudsakliga uppgift i riksdagsarbetet”,90 slutligen,
från 1936, som ordförande.
När Anderson fick erbjudandet att bli chef för Industriens Utredningsinstitut dubbelarbetade han fortfarande som tidningsredaktör och riksdagsman. Kanske var det hans praktiska, handfasta, inställning till riksdagsarbetet som gjorde att han av Sigfrid Edström sågs som en lämplig ledare för det nystartade institutet. Som utrednings- eller forskningsledare var han emellertid, med sin bristande eko- nomisk-teoretiska bakgrund, klart mindre lämpad än Per Jacobsson.
Även Ivar Anderson dröjde med att svara på budet från det nya institutet. Augusti 1938 gick och på månadens näst sista dag skrev Sigfrid Edström ett brev till Gustaf Söderlund där han framförde en tredje chefskandidat, Gustav Lindstedt i Eslöv, hovrättsråd till professionen, för den händelse att Andersons tvekan till sist skulle resultera i ytterligare ett nej. Inte heller Lindstedt var någon idealisk kandidat, men han var kanske väl så god som Anderson:
Edströms förslag kan kanske förefalla något bisarrt, men Lindstedts kvalifikatio- ner för posten som chef för ett samhällsekonomiskt inriktat utredningsinstitut var formellt sett kanske inte sämre än Andersons. Trots sin höga juristskolning och domstolsorienterade titulärbana hade Lindstedt erfarenhet av riksdagsarbete och
88 Anderson (1968, s. 185). 89 Ibid., s. 163.
av många offentliga utredningsorienterade uppdrag av socialpolitisk och ekono- misk-politisk karaktär. Han hade från trycket utgivit ett flertal skrifter i sådana ämnen.91
Under senare halvan av september svarade emellertid Anderson äntligen, positivt, men uppenbarligen med en del förbehåll:
Svaret ledde … till en överenskommelse som innebar att Anderson tills vidare, och fram till en eventuell kommande övergång till posten som chefredaktör för Svens- ka Dagbladet, skulle åta sig uppgiften att starta institutet och leda arbetet under dess uppbyggnadsperiod.92
Ivar Anderson anställdes formellt den 11 november 1938. Industriens Utred- ningsinstitut hade sjösatts.
91 Henriksson (1990a, s. 80). 92 Ibid.
Ivar Anderson bakom skrivbordet (foto: Svenskt Pressfoto).