Det bästa exemplet på hur IUI fick hjälpa staten med analysunderlag var avspärr- ningen och den anpassning av den svenska ekonomin som följde på den. Sundén tillträdde som chef för IUI 1 juli 1940, knappt tre månader efter den tyska inva- sionen av Norge och Danmark. Genom invasionen förlorade Sverige så gott som hela sin utrikeshandel västerut. Handeln kom härigenom att koncentreras på Tyskland, men ännu viktigare var det kvantitativa exportbortfallet, som i sin tur framtvingade importreduktion och -substitution. Detta faktum påverkade i sin tur i högsta grad verksamheten inom IUI.
Som Rolf Henriksson framhåller, var IUI 1940 den enda organisation som hade någorlunda förutsättningar för att genomföra en analys av de anpassningar av efterfrågan och utbud som betingades av avspärrningen:
Konjunkturinstitutet hade vid denna tid lagts i malpåse. Dess chef Erik Lundberg hade överförts till Priskontrollnämnden och dess andre sakkunnige, Ingvar Sven- nilson, fick som sin huvuduppgift att leda Industrikommissionens utredningsby-
60 Henriksson (1990a, s. 122).
61 Se t.ex. IUI (1942c, 1944e, 1945a, 1946a, 1947a, 1949a). Vi har inte lyckats finna några rapporter för 1939, 1940, 1941, 1943 eller 1948.
rå. Inget av dessa organ eller något annat statligt organ hade resurser för den fort- löpande analys av det uppkomna läget som nu hade blivit nödvändig. Inte heller IUI kan sägas ha haft tillräckliga resurser för uppgiften men det blev detta institut som i första hand fick försöka sig på den.63
Uppgiften hamnade hos Sundén, som i början av hösten 1940 skrev en prome- moria till riksdagen som pekade på att efterfrågeöverskott och dyr importsubsti- tuerande produktion skulle skapa inflationstryck samtidigt som bortfallet av utländska marknader och råvaruleveranser kunde leda till bristande kapacitetsut- nyttjande och arbetslöshet i vissa branscher. Sverige stod inför vad som sedermera skulle komma att kallas stagflation. Sundén diskuterade möjligheterna till ersätt- ning av import med inhemsk produktion och behovet av ökade investeringar.64
(Det senare kom att ligga till grund för den investeringsenkät som Sundén genomförde bland Industriförbundets medlemmar i slutet av 1940.)65
Vid Nationalekonomiska Föreningens sammanträde i november 1940 höll Ragnar Sundén föredrag om industrins anpassningsproblem under kriget. Han angav tre mål för den svenska försörjningspolitiken: att vidmakthålla försvarets resurser, att tillfredsställa de mest elementära civila behoven och att förhindra uppkomsten av massarbetslöshet till följd av handelsavspärrningen. Kunde dessa mål uppnås via de traditionella mekanismerna (prisbildningen) på en fri mark- nad? Knappast. Sundén fann det ”uppenbart, att en dylik anpassning sker alltför långsamt och att den framför allt är förenad med alltför stötande konsekvenser på det sociala området”.66
Vi ha sålunda i vårt land redan nu kommit fram till ett stadium, som karakter- iseras av en central dirigering inom vissa gränser av produktivkrafterna. Redan från början synes det emellertid ha stått klart för statsmakterna, att försörjnings- politiken icke lämpligen kan baseras på ett statsingripande i detalj på näringslivets olika områden. Detta skulle förutsätta en administrativ apparat, som finge en enorm omfattning och som därför icke kunde betraktas såsom den i rådande läge mest ekonomiska. Tanken synes därför ha varit, att försörjningspolitiken skall bygga på en delegering av uppgifterna och en växelverkan mellan olika instanser. I viss utsträckning har i enlighet härmed både utarbetandet och verkställandet av planerna anförtrotts åt organ inom näringslivet självt, vilka emellertid därvid för- utsatts skola stå i intim kontakt med vederbörande statliga myndigheter.67
63 Ibid., s. 120. 64 Ibid., s. 121. 65 Ibid., s. 122.
66 Nationalekonomiska Föreningen (1940, s. 88). 67 Ibid., s. 89.
Ett akut irritationsmoment förelåg emellertid i förhållandet mellan stat och före- tag: beskattningen i allmänhet och krigskonjunkturskatten i synnerhet. ”Tämli- gen genomgående hävdas från företagarhåll, att särskilt den sistnämnda utgör ett utomordentligt starkt återhållande, kanske rentav prohibitivt moment i förhål- lande till den i detta läge önskvärda nya företagsamheten.”68
När Sundén kom in på frågan om investeringar i ersättningsproduktion gick hans tankar söderut: ”Man kan sålunda tänka på den finansiella intressegemen- skap, som ordnades i Tyskland för fyraårsplanen, vid vars genomförande enskilda företag i samverkan spelat stor roll för finansieringen.” Denna tanke utmynnade i följande fråga: ”Hur rimma planerna på ersättningsproduktion med den mål- sättning, som i dessa dagar skymtar för Europas ekonomiska nydaning?”69 (Som
vi snart ska se, var Sundén förmodligen under 1940 och 1941 tämligen övertygad om att Tyskland skulle gå segrande ur kriget.) Frågan framkallade en vass replik från direktör Ruben Rausing:
Föredragshållaren gav på slutet av sitt föredrag en upplinjering, om jag får kalla det så, av den svenska produktionen sedd i förhållande till den europeiska nyda- ningen. För min del tror jag man lugnt kan ställa den frågan på framtiden. … När föredragshållaren något entusiastiskt skildrade vad man skulle kunna åstadkomma i fråga om ett optimalt resultat genom en dylik nyordning skulle jag vilja framhål- la, att den gamla liberala ekonomien skulle ha sagt, att detta resultat kan uppnås genom handelns frihet …70
Ragnar Sundén återkom till anpassningstemat i ett radioföredrag som publicera- des följande år: ”Industriella anpassningsproblem”. Han konstaterade där att inte mindre än en fjärdedel av industrins förädlingsvärde nu hänförde sig till militära förnödenheter. Samtidigt hade produktionen vid sidan om försvarsbe- ställningarna anpassat sig till de nya förhållandena och börjat ge ökad sysselsätt- ning.71
Sundén gick igenom olika slags ersättningsproduktion och frågade sig hur fö- retagarna kunde veta på vilka områden de skulle sätta in sina ansträngningar.
… det är uppenbart, att en anpassningsprocess, framdriven enbart med prisbild- ningens hjälp, skulle ske alltför långsamt och att den framförallt skulle vara fören- ad med så stötande sociala konsekvenser, att man inte kan reflektera på denna me- tod. Därför har också den försörjningspolitiska ledningen på betydelsefulla avsnitt
68 Ibid., s. 97. 69 Ibid., s. 101–102. 70 Ibid., s. 109. 71 Sundén (1941a).
i stället sökt verka för att genom direkta åtgärder få produktionen inriktad på ett ur försörjningspolitisk synpunkt ändamålsenligt sätt.72
Sundéns avslutning gick i nationella banor:
Det är nya vägar vi ha att bryta nu även för vårt produktiva liv, och den uppgiften kräver vår fulla mannakraft. Vi skola se framåt, icke tillbaka. […] Men de [anpass- ningarna] skola göras, och detta är väsentligt, inom ramen av en hävdad svensk nationell politik. För att denna skall lyckas, är en medveten koordination av de ekonomiska krafterna nödvändig, och härför tarvas i sin tur initiativ, handlings- kraft och ömsesidigt förtroende hos statsmakterna, hos företagarna och hos nä- ringslivets organisationer.73