tionerna med IUIs upplysningsverksamhet, vad som i modernt universitetsspråk- bruk har blivit känt som ”den tredje uppgiften”, var. Vi kunde emellertid konsta- tera att oberoende av vad man ”egentligen” ville kom den i praktiken att få ett relativt stort utrymme under de första två åren av institutets verksamhet.
Situationen förändrades emellertid radikalt efter Ingvar Svennilsons tillträde som chef. I hans insisterande på att IUI skulle vara ett forskningsinstitut ingick också att dra ner på upplysningsverksamheten. Institutet var litet och det gällde att allokera de befintliga och nytillkommande resurserna så att forskningsuppgif- terna inte blev lidande.
Frågan kom upp på ett extra styrelsesammanträde i november 1941, direkt efter Svennilsons tillträde.86 Han föreslog omedelbart att upplysningsverksamhe-
ten skulle skiljas från utredningsarbetet, eftersom den tog för mycket tid i an- språk:
Oaktat direkta kostnader för upplysningsverksamhet icke redovisades i Institutets räkenskaper, toge … arbete av denna art i betydande utsträckning personalens tid och krafter i anspråk. Redan med hänsyn till faran av alltför stor splittring i den nuvarande personalens arbetsuppgifter, men framför allt ur önskvärdheten att kunna bedriva upplysningsverksamheten på ett effektivare och mer systematiskt sätt vore det motiverat att anförtro densamma åt särskilda krafter. Den kunde på detta sätt särskiljas från, men alltfort bedrivas i nära kontakt med den löpande ut- redningsverksamheten.87
Därefter tog Vilhem Lundvik till orda. Han ville, som vi konstaterade i kapitel 3, skilja på näringspolitisk propagandaverksamhet och en mer allmän, opolitisk, kunskapsspridning om näringslivet. För den första uppgiften borde dagspressen användas och den måste skötas av ”en verkligt framstående journalist, ekono- miskt kunnig med stilistisk talang och goda förbindelser med pressen”.88 Den
andra upplysningsuppgiften handlade i sin tur om att få fram bra litteratur om den ekonomiska strukturen i samhället och om att få till stånd god publicitet om näringslivet i media. Inte minst gällde det att nå skolungdomen. Detta krävde ”en skicklig pedagog med publicistisk erfarenhet och goda förbindelser med folkbild- ningsarbetet på skilda håll”.89 Eftersom de båda uppgifterna framstod som väsens-
86 Protokoll (1941b). 87 Ibid., s. 2. 88 Ibid., s. 3. 89 Ibid., s. 4.
skilda borde de utföras oberoende av varandra, och den politiska agitationen borde kopplas loss från IUI för att den inte skulle ses som sammankopplad med institutets utrednings- och forskningsarbete. Lundvik ville att en särskild byrå skulle upprättas för den.
En tredje upplysningsfråga, som kom upp under den efterföljande diskussio- nen i IUIs styrelse var den om rationalisering av industrins tidskriftsväsende. Ge- nom att bygga på SAFs Industria skulle man kunna skapa en enda gemensam, slagkraftig tidskrift för hela industrin.
Efter sammanträdet fick Axel Iveroth, som ”uppenbarligen” var den som hade skrivit Lundviks inlägg,90 ta vid och skriva en promemoria i ärendet.91 Han gick i
detalj igenom vad som borde göras och föreslog att två olika organ skulle skapas. Det första, Industriens Upplysningstjänst, skulle sköta den opolitiska delen via folkbildningsorganisationerna, via radio och film och via skolundervisningen. ”Det finns i våra skolor ett ämne som heter hembygdskunskap: där får man lära sig märk- liga ting om sällsynta växtarter, om besynnerliga stenar och bomärken, som finns i hembygden. Men man får veta mycket litet om den industri, på vilken befolk- ningen i alla fall skall leva.”92 Det andra föreslagna organet, Industriens Presstjänst,
skulle sköta den politiska upplysningsverksamheten genom service till huvudstads- och landsortspressen och till föredragshållare i näringspolitiska ämnen. Vad gällde tidskriften föreslog Iveroth att man skapade en ”Svensk Industritidning” riktad till en bredare allmänhet, baserad på Industria och som inkorporerade ett antal andra industritidskrifter. Den skulle komma ut var fjortonde dag och både ha ett nyhets- värde och innehålla lite tyngre artiklar i specifika ämnen. Förslaget framlades av Lundvik på IUIs styrelsesammanträde i februari 1942 och klubbades där.93
Det ena upplysningsorganet, Industriens Upplysningstjänst, kunde skapas re- dan på våren 1942, tack vare att man snabbt hittade en lämplig kraft. Radio- tjänsts bibliotekarie, Harald Nordström, hade redan tidigare samarbetet med IUI, om radioföreläsningar. ”Han var en nitisk pedagog som tog sin uppgift på allvar. Ett av hans stora intressen som radioman gällde folkbildningsverksamhe- ten. Han anställdes av Svennilson med uttryckligt medgivande att hans arbete även skulle knyta an till folkbildningsarbetet.”94
Med Industriens Presstjänst gick det betydligt trögare. Det var inte förrän i slutet av 1944 som en lämplig journalist hittades. Uppenbarligen var det svårt att hitta någon som motsvarade de högt ställda kravspecifikationerna:
90 Henriksson (1990a, s. 127). 91 Iveroth (1942b).
92 Ibid., s. 4. 93 Protokoll (1942g).
Svennilson rapporterade redan den 24 april 1942 att försöken att finna en lämp- lig man för handhavandet av Industriens Presstjänst dittills varit resultatlösa. Det hade visat sig föreligga en påtaglig brist på kvalificerade krafter för en sådan befatt- ning. Han föreslog därför att man till en början finge nöja sig med att försöksvis pröva olika personer. Iveroth utsågs därvid att hålla kontakt med ett antal rutine- rade ekonomiska journalister. Den 24 november samma år uttalade styrelsen att frågan om upprättandet av Industriens Presstjänst skulle studeras vidare och an- slog ett belopp som kan ansetts motsvara en årslön för en kvalificerad journalist för att möjliggöra en utvidgad, försöksvis bedriven pressverksamhet. Därefter teg protokollen ganska länge i denna fråga. Saken togs upp igen först den 24 maj 1944 och den 29 november detta år meddelar så protokollet att redaktör Per Lau- rén, som tills vidare tjänstgjort som pressombudsman vid Sveriges Industriför- bund, uppfördes på institutets budget.95
Allra segast var tidskriftsfrågan. Styrelsen ville invänta ett chefredaktörsbyte på
Industria innan något konkret gjordes. Den återkom på hösten 1943 då ett sär-
skilt utskott tillsattes för att utreda frågan. I slutet av maj 1944 förelåg ett förslag om att göra en omarbetad Industria till ett gemensamt organ för SAF och Indu- striförbundet. Iveroth fick i uppgift att göra en kompletterande utredning i sam- band med representanter för de två organisationerna. Han åkte emellertid till USA inte så långt därefter och när ärendet kom upp igen på hösten rådde bety- dande tveksamhet hos SAF om det önskvärda i att lägga ner eller göra om den gamla Industria. Valet av chefredaktör sågs som helt avgörande därvidlag. Det var inte förrän i februari 1945 som något konkret hände. Då föreslog SAF-chefen Gustaf Söderlund att man helt enkelt skulle kalla hem Iveroth för att han skulle arbeta ut en handlingsplan för omläggningen av Industria.
Vid krigets slut befann jag ju mig vid legationen i Washington. En dag blev jag uppkallad till ambassadören som räckte mig ett telegram, som han förklarade att han inte förstod meningen med. Det var ställt till mig. Innehållet var kort och gott – Axel vi behöver dig hemma. Försök få tag på snabbaste lägenhet till Stockholm. Kriget pågick ju ännu och det var långt ifrån riskfritt vare sig i luften eller på At- lanten. Telegrammet var undertecknat Gustaf Söderlund och Ernst Wehtje. Jag förklarade för Wollmar Boström att Söderlund var ordförande i Arbetsgivareför- eningen och Wehtje chef för Cementkoncernen och att jag genast ville utverka tillstånd att avresa hem vid den tidpunkt som ambassadören fann lämplig. Vi kom ganska snart överens och jag ordnade för hemresan.96 […]
… de uppgifter som Gustaf Söderlund och Wehtje icke omnämnt i telegram- met var dels ett erbjudande om att bli chefredaktör för Industria, SAFs tidning,
95 Ibid., s. 130. 96 Iveroth (1994, s. 67).
för att göra om den och modernisera den, och dels ett erbjudande om att bli di- rektörsassistent hos Wehtje i Cementkoncernen. Jag uppsökte givetvis Wehtje, men vi kom överens om att jag skulle starta upp Industria-arbetet först så att det kom igång, för att sedan arbeta med båda uppgifterna jämsides.97
I slutet av juni 1945 hade Iveroth en handlingsplan klar efter att han av SAF fått i uppgift att göra om Industria till ett organ för hela näringslivet.98 Han lämnade
då IUI och blev chefredaktör för den ”nya” tidningen.
En annan utrensningsaktion lyckades bara till hälften. Som Rolf Henriksson framhåller, var förmodligen inte Ingvar Svennilson, till skillnad från Ivar Ander- son och Ragnar Sundén, speciellt intresserad av skatteutredningar och remissar- bete i skattelagstiftningsfrågor (vilket de andra två bedrivit). På det extra styrelse- mötet i november 1941 uttryckte emellertid en enig styrelse att en kvalificerad skatteexpert borde anställas för att fortsätta detta arbete. I februari följande år anställdes kammarrättsrådet Einar Sivert, Industriförbundets skatterättslige ex- pert, inte direkt av IUI, utan gemensamt av SAF och Industriförbundet, men han placerades i samma lokaler som IUI och underställdes formellt IUIs styrelse.99
Konjunkturbevakningen
Den serviceverksamhet som fick störst betydelse under Svennilsons chefsperiod var konjunkturbevakningen. Den direkta anledningen till detta var att Konjunk- turinstitutet efter krigsutbrottet upphörde med sin verksamhet. Svennilson blev därför, precis som Sundén, tvungen att låta sin personal ta över dess uppgifter. Han hade egentligen ingen att tillgå. Rolf von Euler, som höll på med bevak- ningen av företagens vinster, inkallades upprepade gånger till militärtjänst efter- som han var fänrik och på investeringssidan var det lika illa ställt.
Ett försök gjordes att få Arthur Montgomery anknuten till IUI. På styrelsemö- tet i juni 1940 fick Vilhelm Lundvik i uppgift att inleda förhandlingar.100 Dessa
förhandlingar avslutades i februari 1941. Montgomery blev då rådgivare till IUI och tog hand om de konjunkturraporter som IUI gjorde för sina huvudmäns (In- dustriförbundet och Arbetsgivareföreningen) räkning. Det blev emellertid inte så mycket av med hans engagemang för institutet:
… Montgomery tycks aldrig ha varit någon lätt disponibel resurs. Att han varit nödbedd för mera extensiva uppdrag antyds av att uppgiften att analysera infla-
97 Ibid., s. 69.
98 Henriksson (1990a, s. 128–131). 99 Ibid., s. 126–127.
tionstendenserna kom att läggas på Heinertz, vars kompetens för detta kanske var en smula tveksam. Vidare blev det Carsten Welinder som våren 1941 tog över den av Sundén tidigare ombesörjda investeringsanalysen.101
Det var Ragnar Sundén som hade kontrakterat docenten i finansvetenskap i Lund för att analysera företagens investeringar och Welinder hade också presterat ett manuskript. Därefter blev det emellertid problem:
Welinder hade förutsatt att hans arbete skulle publiceras. Detta motsatte sig emel- lertid Svennilson, som menade att underlagsmaterialet var för dåligt. Han ansåg dessutom att en publicering skulle vara känslig med tanke på vissa stora företags dominans i bilden. Det hela slutade med att Welinder i fortsättningen inte kom att ägna sig åt denna uppgift.102
Ingvar Svennilson gjorde ett tappert försök att entydigt fastslå förhållandet mel- lan IUI och Montgomery i en promemoria som behandlade Montgomerys arbetsuppgifter för institutet103 och ärendet kom upp på ett styrelsesammanträde
i februari 1942, där även Montgomery var närvarande.104 Han åtog sig då, men
endast ”tills vidare på försök”, att lämna regelbundna rapporter om penning- och finanspolitik.105 Mycket mer än så blev det inte.
Det skulle dröja till hösten samma år, när Erik Dahmén kom till IUI innan Svennilson fann en kraft som kunde ta sig an investeringsanalysen, analysen av bolagens vinster och därmed sammanhängande spörsmål. Rolf Henriksson ger en inträngande bild av hans bidrag:
Dahméns insatser beträffande investeringsanalysen blev innovativa redan från början … Arbetet igångsattes redan hösten 1942 baserande sig på av Kommers- kollegium insamlat material. Resultatet redovisades i Konjunkturinstitutets B-se- rie i publikationen Inkomstutveckling och köpkraftsöverskott under krigsåren, som utkom i juni 1943.106 I denna rapport redovisade Dahmén en bild av kapitalbild-
ningen under de gångna krigsåren såväl för hela industrin som för de olika indu- strigrenarna. Han försökte urskilja och hålla isär verkningarna av avspärrningen från verkningarna av försvarsansträngningen och även få grepp om den del av ka- pitalbildningen som kunde bindas till långsiktiga förväntningar om t.ex. en kom- mande fred. Efterföljande år följdes denna analys upp i en rapport i Konjunktur-
101 Henriksson (1990a, s. 138). 102 Ibid., s. 137. 103 Svennilson (1941f). 104 Protokoll (1942g). 105 Ibid., s. 1. 106 Meddelanden från Konjunkturinstitutet (1943).