På våren 1939 initierade Ivar Anderson IUIs andra utredning, vad som skulle komma att bli institutets största projekt genom tiderna: Norrlandsutredningen. Den ursprungliga tanken var att den skulle färdigställas på ungefär ett år, men i praktiken kom den att pågå ända fram till 1948.
Norrlandsproblemet
Bakgrunden till Norrlandsutredningen var det arbetslöshetsproblem som hade uppstått i Norrlandslänen under 1930-talet. Trävaror tillsammans med pappers- massa och papper var de två mest betydelsefulla varugrupperna i den svenska exporten under 1910-, 1920- och 1930-talet. Mellan 1910 och 1920 försköts dock balansen mellan dessa två varugrupper till den senares fördel. Trävaruexpor- ten passerades till sist av pappersmasse- och pappersexporten. Konkurrensen från Finland och Mellaneuropa bidrog till att pressa priserna på trämarknaden och försätta den svenska träindustrin i ett bekymmersamt läge. Pappersmasse- och pappersexporten expanderade däremot starkt. Framväxten av nya pappersembal- lageformer i USA ökade efterfrågan framför allt på kemisk massa på världsmark- naden och Sverige lyckades få en stor andel i den utökade marknaden. Även efter- frågan på tidningspapper ökade dramatiskt i USA.1
De strukturella förändringarna i de två branscherna fortsatte att påverka Sve- rige under 1930-talet, och då inte minst Norrland. Mellan 1929–30 och 1936 minskade antalet sysselsatta inom den norrländska skogsindustrin som helhet med 10 000 personer. Sågverksrörelsen gick tillbaka och massaindustrins expan- sion kunde inte skapa tillräckligt många nya arbetstillfällen för att kompensera detta. Arbetsinsatsen per råvaruenhet var 60 procent lägre inom den senare nä- ringen än inom den förra och då hjälpte det inte att massaindustrin 1937 förbru- kade 15 miljoner kubikmeter råvara mot 11 miljoner för sågverksnäringen.2
Problemen bottnade i en tilltagande råvarubrist och stigande produktions- kostnader. Massafabrikerna hade rationaliserat driften. 1929–30 krävdes i ge-
1 Ohlsson (1943) ger en översikt av exportindustrins utveckling i Sverige från första världskriget till mitten av 1920-talet.
nomsnitt 4,4 arbetstimmar för att förädla en kubikmeter råvara. 1936 var siffran 3,3 timmar, vilket i sin tur innebar att sysselsättningen minskade, men som Rag- nar Sundén framhöll i ett föredrag på Härnömässan i april 1941,
… om rationaliseringsprocessen inte ägt rum, är det mycket tvivelaktigt, om vi överhuvudtaget kunnat sälja några större kvantiteter massa från Norrland till ut- landet; då talar all sannolikhet för att flera verk hade fått stå stilla och måst läggas ned och att antalet friställda i stället för 10 000 skulle ha varit väsentligt högre.3
Rationaliseringsåtgärderna var emellertid politiskt känsliga. Norrlandslänen var ensidigt beroende av skogsindustrin, och friställningar skapade en arbetslöshet som det inte gick att enkelt bli av med. Problemet hade uppmärksammats i diverse utredningssammanhang, men inget samlat grepp hade tagits. Den vikti- gaste insatsen hade gjorts inom ramen för 1936 års skogsutredning, som hade avkastat två SOU-rapporter under hösten 1938.4 Rapporterna begränsades dock
till åtgärder för främjande av ändamålsenlig virkesproduktion, och inga stora stat- liga regleringar ställdes i utsikt.5
Icke desto mindre höll branschfolket ett strängt vakande öga på utredningens arbete. Redan före krigsutbrottet uppfattade industrin att socialdemokratin höll på att flytta fram sina positioner:
Industrins gamla rädsla för alla former av statlig industripolitik föranledde den uppenbarligen att misstänka, kanske inte utan fog, att även en så allvarlig situation som det yttre krigshotet utgjorde i början på 1939 kanske skulle utnyttjas av soci- aldemokratin för en positionsframflyttning.6
Statens engagemang inom skogsnäringen var både starkt och växande, och risken att regeringen skulle gå till storoffensiv sågs som betydande:
Domänverket, som var den dominerande skogsägaren i norra Norrland, hade mer eller mindre mot sin vilja kommit att överta fallerande sågverk och även massafa- briker. Det såg ut som om dess skogsindustriella engagemang skulle växa betydligt i det krisläge som uppstått för branschen. Visserligen hade Domänverket hittills inte uppfyllt den funktion som brohuvud för skogsindustrins socialisering som so- cialiseringsutredningen hade tillskrivit verket, men farhågor om att en sådan ut- veckling skulle komma låg latenta. De kunde besannas genom en så enkel händel-
3 Ibid., s. 229.
4 SOU 1938:53 och SOU 1938:58. 5 Henriksson (1990b, s. 6). 6 Henriksson (1990a, s. 116).
se som att verket finge en ny generaldirektör med en politruks mandat. Verkets dittills demonstrerade ovilja att engagera sig skogsindustriellt skulle snabbt kunna slå om i offensiva ambitioner.7
Tillfällen saknades inte. Skogsbranschen var i akut kris. ”I konkret form hade Norrlandsfrågorna aktualiserats av den situation som uppstod när Sandviks sågverk några mil söder om Umeå under konjunkturnedgången 1938 mötte lik- viditetsproblem och fick svårigheter att upprätthålla driften.” 8 I Mo och Domsjö
intill 1940 skriver Torsten Gårdlund:
På grund av den allt svårare råvarubristen beslöt moderbolaget i november 1938 att erbjuda Sandviks såg som gåva åt Domänstyrelsen, som förfogade över rika rå- varutillgångar i Kronans skogar efter Uman och Vindeln. Erbjudandet, som givet- vis ej omfattade Sandviks skogar, var förbundet med villkoret, att Domänstyrelsen skulle överta bolagets pensionsförpliktelser gentemot ej pensionerade tjänstemän och arbetare. Domänstyrelsen avböjde detta erbjudande.9
MoDos konkurrenter var långt ifrån glada. Den norrländska skogsbranschen var oligopolistisk. Jämvikten var instabil och det krävdes inte så mycket för att rubba den:
Chefen för det SCA-anslutna Munksundsbolaget i Luleå, Bure Holmbäck, gick ut med hård kritik mot MoDos handlande. I ett möte med [Ivar] Anderson den 14 mars, då denne fick tillfälle att närmare informera sig i frågan, anförde Holmbäck att det föreslagna övertagandet skulle leda till ökad råvarubrist för Munksund. Därmed skulle arbetslösheten bara flyttas från Umeå till Luleå och arbetslösheten var redan i utgångsläget ett svårare problem i Norrbotten än i Västerbotten.10