Gustaf Söderlund hade i likhet med Vilhelm Lundvik gjort en ämbetsmannakar- riär innan han blev chef för Arbetsgivareföreningen. Han var ”en på den tiden vanlig ämbetsman i politikens utkanter, klart borgerlig till åskådningen men i ämbetet en användbar tjänsteman för alla regeringar, oavsett partifärg”.32 Hans
karriär gick via olika statliga verk till statssekreterartjänsten i finansdepartementet i Ernst Tryggers ministär, 1924, under Brantings sista regeringsinnehav, 1924–25, och under Rickard Sandler, 1925–26, innan han som borgarråd i Stockholms stad 1926–31 blev chef för finansroteln. Söderlund blev vd för Arbetsgivarefören- ingen 1931.
Söderlund var en pålitlig fiende till Socialdemokraternas regleringstendenser:
Gustaf Söderlund beklagade, att man … höll på att överge den ekonomiska libe- ralismen, att man råkat i en situation, där den ena regleringen tycktes ge den an- dra. För var dag som gick började allt flera känna ofrihet och brist på trivsel. Ge- nom allehanda regleringar höll konkurrensen på att utplånas. För att bryta den onda cirkeln måste man nu principiellt ta avstånd från hela planhushållningssys- temet. Utan konkurrens kunde den privata företagsamheten inte hålla sig uppe på ett högt plan. Fri tävlan, även om den ibland var hård, var för Söderlund den bäs- ta garantin för att livsdugligheten bevarades och stärktes.33
I kampen mellan Edström och Lundvik intog Söderlund en mellanposition. Hans företrädare på SAF under många år, Hjalmar von Sydow, hade drivit en uttalad kamplinje i arbetsmarknadsfrågor. Söderlund framstod som mer moderat, politiskt neutral, vilket manifesterades inte minst när han satt som arbetsgivarsi- dans chefsförhandlare i de överläggningar som resulterade i Saltsjöbadsavtalet 1938. Han var dock, i långt högre grad än Vilhelm Lundvik, beredd att engagera sin organisation i de större samhällsfrågorna. Rolf Henriksson preciserar kontras- ten i samhällsåskådning mellan de båda:
32 Isaksson (2000, s. 147). 33 Lewin (1967a, s. 124).
Gustaf Söderlund.
Källa: IFNs bildarkiv.
… han [var] uppenbarligen villig att hålla stora samhällsangelägenheter utanför det politiska livet och tillåta att de löstes av experter via korporativa förhandlings- processer. Beträffande vad som skulle betraktas som stora samhällsangelägenheter var han betydligt mera med sin tid än Lundvik. Mot den senares konservativa näs- tan kulturromantiska idealism framstår Söderlund som vidsynt och rationell re- formist där etiketten radikal inte ligger långt borta.34
Haveriförsök
Som väntat gjorde Vilhelm Lundvik sitt bästa för att få den nytillsatta kommittén arbete att haverera. Han klargjorde sin inställning redan på det gemensamma sam- manträde mellan SAFs och Industriförbundets arbetsutskott där tremannakommit- tén beslöts. Lundviks motstånd mot allt som luktade gulbok kvarstod. Något inkonsekvent gick han också till angrepp mot Edströms idé om begränsade utred- ningar. De skulle leda till splittring i arbetet. Edströms båda huvudtankar ställdes mot och fick sofistiskt vederlägga varandra. I grund och botten ville Lundvik få bort utrednings- och upplysningsfrågan från Industriförbundets dagordning.
På hösten 1936 hade Bertil Ohlin publicerat sin principskrift Fri eller dirige-
rad ekonomi?35 Boken är samtidigt analytisk och ideologisk. Med utgångspunkt i
de förändringar som samhället hade genomgått från 1500-talet och framåt (främst från 1800-talet), tekniskt, ekonomiskt och psykologiskt, fastslår Ohlin att det
34 Henriksson (1990a, s. 29). 35 Ohlin (1936).
… står utanför varje diskussion, att den lämpligaste samhällsorganisationen ej kan vara densamma under nu rådande förhållanden som den, vilken passade under 1800-talet. Detta gäller i lika hög grad om samhällets organ som om enskilda sam- manslutningar och om företagsformerna inom näringslivet.36
Det konkreta problemet var hur denna samhällsorganisation borde se ut. Ohlins utgångspunkt var att det inte handlade om huruvida det ekonomiska livet dirig- eras eller ej. Frågan var ”hur mycket av central dirigering som lämpligen bör användas”.37 Ohlin kritiserar såväl laissez-faire-varianten av liberalismen som
socialismen. Hans omdöme om det socialdemokratiska partiprogrammet var sar- kastiskt: ”Kan någon modern människa år 1936 läsa detta utan att få samma intryck som av den renodlade 1800-talsliberalismen: förlegad skåpmat?”38 Ohlin
lyfter fram problemen med offentliga monopol, särskilt byråkratisering, stelhet och stagnationsrisk, under en socialistisk regim, och kontrasterar dem med social- liberalismens beredvillighet att betrakta ”frågan om samhällets organisation utan förutfattade meningar”.39 På samma sätt som ”The Yellow Book” betonar han
nödvändigheten av en aktiv statlig stimulanspolitik som liknar den socialdemokratiska. Huvudparten av boken ägnas åt en detaljerad genomgång av vad Ohlin ansåg vara de väsentligaste områdena för offentlig politik: sociala hjälpåtgärder, socialförsäkring och trygghet, offentliga företag, offentlig kontroll, ramhushållning (”spelregler”), konjunkturpolitik och, slutligen, ekonomisk politik på längre sikt. Efter en diskussion av de viktigaste aktuella ekonomiska problemen avslutas boken med en diskussion av hur kraven på samhällsorganisation ska kunna jämkas samman med rimligt formulerade krav på frihet för indi- viderna.
Ohlins bok anfördes av Lundvik som förlaga till vad Direktörsklubben för- modligen hade i sinnet, alltså närmast en gulbok. Han framhöll både att det skulle bli svårt att hitta lämplig kompetens för en sådan uppgift och att det inte var helt klart var industrin stod i frågan. Allra känsligast var frågan om opinions- bildningen:
Lundvik ifrågasatte … om Industriförbundet verkligen var det lämpliga verktyget för denna upplysningsuppgift. Industriförbundet hade inte särskilt uppodlade kontakter med riksdagsfolk som representerade näringslivet och industrin, ansåg han, och för den kanske viktigaste uppgiften, att påverka den allmänna opinionen i industrivänlig riktning, var det inte heller tillräckligt rustat. Lundvik undrade
36 Ibid., s. 32. 37 Ibid., s. 8. 38 Ibid., s. 54. 39 Ibid., s. 87.
om inte utredningsresultaten skulle kunna ställas till oppositionens förfogande mera direkt utan Industriförbundets medverkan och utan att detta framstod som företrädare för oppositionen.40
Återigen inkonsekvent föreslog Lundvik emellertid till sist att en framstående ekonom borde kopplas till Industriförbundet för utredningar och opinionsbild- ning. Uppgiften att identifiera en lämplig kandidat skulle läggas på en kommitté, som dessutom skulle utarbeta det framtida utredningsprogrammet.
Gustaf Söderlund tog upp Lundviks tråd. Han föreslog helt enkelt att när kommittén lagt fast riktlinjerna för utredningsarbetet borde en formell organisa- tion bildas som kunde utföra arbetet. Organisationen skulle stå inte bara till Ar- betsgivareföreningens och Industriförbundets förfogande utan även till Export- föreningens och de olika handelskamrarnas. Exakt vad som beslutades på sam- manträdet är inte klart, men det troligaste är att ”mötet tyst stannat för att det gemensamma utredningsorganet skulle ha endast Industriförbundet och Arbets- givareföreningen som … [huvudmän]”.41
FUIF
Den samtidigt tillsatta tremannakommittén möttes för första gången i mitten av september 1937. Under den tid som hade gått sedan arbetsutskottsmötet i mars hade Direktörsklubben skapat en egen organisation: Föreningen för undersöknings- och upplysningsverksamhet om industriella förhållanden (FUIF). Föreningen hade kon- stituerats i hemlighet i april och dess stadgar angav som dess uppgift:
… att främja svensk industri genom att bedriva undersöknings- och upplysnings- verksamhet rörande ekonomiska, sociala och politiska förhållanden av betydelse för den industriella produktionen samt genom att ekonomiskt stödja sådana strä- vanden, som syfta till att stärka förutsättningarna för en gynnsam industriell ut- veckling.42
Sven Erik Österberg hade utsetts till föreningens ombudsman och kassör. Den potentiella överlappningen mellan FUIFs uppgifter och den utrednings- verksamhet som Edström, Lundvik och Söderlund satts att precisera var påtaglig. Om detta visste Lundvik ingenting. Edström och de övriga medlemmarna av Di- rektörsklubben hade hållit arbetet med FUIFs bildande hemligt ända fram till sommaren 1937. Tankarna på att bilda FUIF hade rentav föregått det gemen-
40 Henriksson (1990a, s. 35). 41 Ibid., s. 39.
samma arbetsutskottsmötet i mars. Redan i februari hade Österberg dragit upp riktlinjerna i en promemoria till Direktörsklubben.
Möjligen hade Sigfrid Edström och Direktörsklubben valt att skapa FUIF som ytterligare en bricka i det spel man bedrev gentemot Lundvik och det tröga Industriförbundet:
Etableringen av FUIF innebar inte självklart att man vände organisationerna och den tillsatta kommittén ryggen. Edströms specifika motiv för att driva fram FUIF parallellt med kommittén kan ha varit taktiska. Om kommitténs arbete inte skul- le leda till något, vore det kanske viktigt att FUIF stode färdigt för att kunna ta över uppgifterna. Kanske trodde han också att FUIF skulle stimulera organisatio- nerna att satsa mera på kommitténs projekt. Trots att själva kommittéarbetet lik- som även utvecklingen av FUIF stördes av den uppkomna parallellsituationen, fanns det möjligen, enligt Edströms synsätt, vissa fördelar med att gå fram på två vägar.43
Skapandet av FUIF kan inte ha undgått att påverka Edströms, Lundviks och Söderlunds kommittéarbete. Vid föreningens första styrelsemöte i juli hade ett ambitiöst, av Österberg utarbetat, arbetsprogram presenterats. På utredningssi- dan innefattade det socialpolitiken, industrins kapitalförsörjning, planhushåll- ningsproblemet, näringslivets rationalisering och beskattning och organisations- väsendet. Därtill kom upplysningsverksamhet om industrin, aktuella frågor och av FUIF utförda utredningar.44
Det var uppenbart att det föreslagna programmet skulle komma att krocka både med verksamheten i den utredningsverksamhet trojkan satts att utreda och med Industriförbundets mandat. Åtminstone Lundvik var helt okunnig om FUIF, när dess existens avslöjades på sommaren 1937. Kommittéarbetet riskerade att totalhaverera och Edström blev följaktligen tvungen att presentera ett mindre ambitiöst program för föreningen när det i augusti blev aktuellt att värva fler fö- retagsmedlemmar till den. Han tonade ner utredningssidan och framhävde i stäl- let den politiska upplysningsverksamheten
Det första mötet mellan de tre vise männen, den 14–15 september 1937, re- sulterade i en oklar kompromiss. FUIF skulle låta utredningsverksamheten bero. Den skulle bli en sak för den planerade nya utredningsbyrå som Edström såg framför sig. På FUIFs lott skulle falla presskampanjer, politisk upplysningsverk- samhet och insamling av medel. Kommitténs övriga medlemmar hade emeller- tid inte uppfattat slutsatserna på riktigt samma sätt som Edström. Det ”skulle visa sig när kommittén skulle sätta upp ett gemensamt utlåtande. I detta, dag-
43 Ibid., s. 43–44. 44 FUIF (1990, s. 216).
tecknat den 22 oktober 1937 och troligen författat av Lundvik, torde även Sö- derlund ha fått sina synpunkter nöjaktigt tillgodosedda, men uppenbarligen inte Edström.”45
Utlåtandet förordade att ett för Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet gemensamt organ skapades, med ”personal som äger särskild kompetens för utre- dande och liknande uppgifter av mera kvalificerad art … i främsta rummet … personal med grundlig nationalekonomisk skolning”.46 Rubrikerna för det utred-
ningsprogram som skisserades sammanföll ordagrant med de rubriker Edström framlagt i sin motion till Industriförbundet i december 1936. Därtill framhölls möjligheten av studier av handelspolitiska och penningpolitiska frågor och av in- dustrins förhållande till handeln. Inte minst handelspolitiken framstod som bety- delsefull, genom ”det från socialdemokratiskt håll framkastade projektet om in- rättandet av statligt monopol för utrikeshandeln, ett projekt som vid inträffande lågkonjunktur kan befaras få aktualitet”.47
Vad Edström inte fick med i kompromisstexten var ”önskvärdheten utav att ett nära samarbete inledes mellan den av oss föreslagna utredningsavdelningen och den nya organisationen [FUIF]”.48 Han gjorde ett försök att få till stånd ett
tillägg, men det misslyckades. Lundvik och Söderlund vände sig mot det och fö- reslog att frågan om upplysningsverksamheten skulle begravas i en ny kommitté.
Kommittéförslaget band också det nya utredningsorganet till dess två huvud- mäns egna utredningsavdelningar:
Naturligtvis är det ett villkor, att den gemensamma utredningsavdelningen uppe- håller ett intimt samarbete med Arbetsgivareföreningens och Industriförbundets egna utredande organ och vice versa. Det torde ofta bliva en praktisk fråga, hur ut- redningsarbetet mellan dem skall fördelas.49
Rolf Henriksson tolkar den text som kommittén kom fram till som uttryck för ett ”kompromissammanbrott”.50 Möjligen är det att gå väl långt, men när Industri-
förbundet höll styrelsemöte den 14 december blev diskussionen upprörd. Strids- äpplet var först och främst utformningen av upplysningsverksamheten. Vilhelm Lundvik hade i mars författat en promemoria till Industriförbundet om dess industripolitiska informations- och utredningsverksamhet där han förordade anställning av en nationalekonom ”med uppgift i första hand att systematiskt
45 Henriksson (1990a, s. 49).
46 Edström, Lundvik och Söderlund (1990, s. 219). 47 Ibid., s. 221.
48 Citerat av Henriksson (1990a, s. 50).
49 Edström, Lundvik och Söderlund (1990, s. 219). 50 Henriksson (1990a, s. 54).
följa utvecklingen inom landet men även utomlands på de områden som ha intresse för Förbundet”51 och ett inrättande av fasta kommittéer för ett antal sär-
skilda frågor. På styrelsemötet yrkade han på att hans förslag skulle behandlas samtidigt med den av tremannakommittén utarbetade förslaget, uppenbarligen i akt och mening att avföra FUIF från agendan och möjligen också för att torpe- dera kompromissen.
Sigfrid Edström lyfte i sin tur fram kommittéförslaget. Han fick emellertid också klä skott för hemlighetsmakeriet runt FUIF och den dubblering dess verk- samhet kunde anses innebära med den som redan utfördes av SAF och Industri- förbundet. Edström försvarade emellertid FUIF samtidigt som han kritiserade de två stora organisationernas passivitet i opinionsbildningsfrågan:
Denna förening för utrednings- och upplysningsverksamhet inom industrien har existerat under ett halvår och har satt igång sitt arbete. Det är nämligen alldeles nödvändigt, att något göres inom Sverige för att bland allmänheten sprida känne- dom om hur beroende vårt land är av industrien och industriens samhälleliga be- tydelse, ävensom att man mera allmänt finge kännedom om den enskilda företag- samhetens betydelse i samhällslivet. Det har nog försummats mycket på detta fält av vårt arbetsområde och därför ha en del av de större industriföretagen beslutat sätta igång med denna upplysningsverksamhet.52
Som den efterföljande diskussionen visade, bröts åsikterna om vad som redan gjordes, vad som borde göras och vilken roll FUIF kunde ha att spela starkt mot varandra. Trots att han formellt stod bakom kompromissen höll Lundvik fast vid sitt marsförslag om att börja verksamheten i blygsam skala, med att på Industri- förbundet anställa en nationalekonom, och betonade att det utredningsorgan som föreslogs i kommittéyttrandet inte på något sätt var avsett att bli ett självstän- digt organ – i bjärt kontrast till Edströms uppfattning. Till slut framhöll han emellertid att det skulle vara förenat med klara budgetmässiga fördelar ”att ha den utredande mannen, eller männen om det kommer att fordras mera än en, gemensam för Arbetsgivareföreningen och oss”.53
Det enda formella förslag som förelåg på Industriförbundets styrelsemöte var kommittéförslaget om att ett utredningsorgan borde skapas. Det klubbades med acklamation och pengar avsattes till det nya organet. En formell lösning på pro- blemet hade uppnåtts, men när ”mötesröken skingrades och de två huvudkom- battanterna befinns båda ha slutit upp bakom kommittéförslaget, visade det sig
51 Lundvik (1990a, s. 209).
52 Citerat av Henriksson (1990a, s. 59). 53 Citerat av ibid., s. 65.
att de hade väsentligt olika uppfattning om vad detta egentligen innebar”.54
FUIF-frågan hade inte fått någon lösning på Industriförbundets styrelsemöte. Edström hade inte släppt tanken på samverkan mellan föreningen och det nya utredningsorganet. I början av januari 1938 samlade han sexton industrichefer på Jernkontoret för att diskutera FUIFs framtid. Hans avsikt var att se till att fören- ingen utvecklades i den riktning Direktörsklubben hade angett, till ett starkt, självständigt utrednings- och opinionsbildningsorgan. För detta fick han emeller- tid inget gehör på mötet. ”Sex talare i rad deklarerade tämligen frankt att de helst såge att FUIF helt gick upp i Industriförbundet.”55 Det konkreta resultatet av
mötet blev att en kommitté på åtta personer tillsattes som fick i uppgift att preci- sera hur FUIFs verksamhet skulle överföras till Industriförbundet. Edström hade lidit nederlag.
Eller åtminstone ett halvt. Mötet på Jernkontoret beseglade inte FUIFs öde. Ett alternativ som hade diskuterats under mötet var att FUIFs verksamhet skulle överföras till den för Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet gemensamma utredningsbyrån. När åttamannakommittén var klar visade det sig att den från- gått tanken på att FUIFs verksamhetsområde skulle inlemmas i Industriförbun- dets. Exakt varför händelserna tog denna överraskande vändning lär väl aldrig riktigt gå att utröna. Sex av kommittémedlemmarna hade varit för en lösning inom Industriförbundet, men när kommittén förslag var klart visade det sig att de hade ändrat sig.
Beslut
Kommitténs förslag behandlades i Arbetsgivareföreningens styrelse den 27 janu- ari. Till mötet hade Gustaf Söderlund skrivit ett utförligt underlag. Han rekapi- tulerade det grundläggande skälet till varför ett utredningsorgan behövdes:
Utvecklingen efter kriget har medfört en allmän benägenhet inom snart sagt alla länder att låta politik och statsmakt gripa allt djupare in i det privata näringslivets organisation och verksamhet i syfte att fördela dess ekonomiska resultat i andra och jämnare proportioner än vad som skulle bliva följden under ett system av full frihet. […] Överallt gör sig en tendens gällande att reglera och dirigera, subventionera och beskatta, förhindra och påbjuda, allt eftersom staten anser ett ”allmänt” eller ”samhälleligt” intresse fordra det. På så vis har det dominerande problemet kommit att bliva näringslivets förhållande till staten.56
54 Ibid., s. 66. 55 Ibid., s. 68.
I denna situation stod näringslivet otillräckligt rustat för att bemöta interven- tionsförespråkarnas argumentation. Det framstod
… som ett behov att få till stånd, åtminstone för industrin, ett gemensamt utred- ningsorgan med uppgift att undersöka de större frågorna ur alla synpunkter och på sådana undersökningar grunda en argumentation, som kan vara representativ för näringslivet som helhet. Den för Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund gemensamt beslutade utredningsbyrån är avsedd att bliva ett så- dant organ. […]
Organets egentliga uppgift skall … vara att verkställa utredningar av viktigare näringslivspolitiska frågor och på sådana utredningar uppbygga en så övertygande argumentation som möjligt. […]
Att grundliga utredningar och övertygande argumentering äro behövliga för tillvaratagande av industrins intressen i förhållande till statsmakten är beroende på att industrin icke besitter någon politisk makt av betydenhet. De, som äga den po- litiska makten i ett samhälle som vårt, äro de många individerna, särskilt de stora organiserade yrkes- eller intressegrupperna, vilka kunna samla en säker majoritet av röster vid de politiska valen. Även majoriteten behöver visserligen i ett demo- kratiskt samhälle underlag och argument för sina ståndpunkter, men i sista hand kunna brister härvidlag alltid ersättas av maktbefogenheter. Och ju större eller säkrare majoriteten är, desto mera brukar ett sådant utbyte av sakliga argument mot diktatoriskt handlande bliva följden. Desto bättre utredningar och argument behöver då minoriteten i syfte att kunna på intellektuell väg övertyga de makt- havande. Desto effektivare apparat för argumenteringens utförande genom upp- lysning och propaganda behöver den också.57
Gustaf Söderlund såg som naturligt att byrån på olika sätt skulle verka för sprid- ning av utredningsresultaten och att dessa skulle kunna användas av industrin i syfte att propagera för dess åsikter, till exempel via pressen. Han drog emellertid en skarp gräns mellan denna typ av opinionspåverkan och renodlad politisk pro- paganda:
I den hittillsvarande pressverksamheten har … också ingått propaganda av mera allmänt politisk (partipolitisk) art. Utgångspunkten har därvid varit kommunis- mens bekämpande, men härifrån har verksamheten med tiden övergått till att bli- va en propaganda för ”borgerlig” åskådning gentemot socialistisk, varvid dagsak- tuella politiska frågor och händelser tagits under behandling. Den politiska propa- gandan har stått på ett skäligen lågt plan … Vad den har gjort för nytta är svårt att säga. […] den är av ett annat slag än den sakliga upplysningsverksamhet och ob- jektivt argumenterande propaganda, som en ohjälplig minoritet måste begagna sig
av för att hos de makthavande få gehör för sina synpunkter. Om industrin lägger sig till med partipolitisk propaganda, som icke kan undgå att här och var bliva in- objektiv, förespeglande, hållningslös och bedräglig, så riskerar den att förlora även det inflytande, som objektiv bevisföring dock alltid besitter i ett demokratiskt samhälle. Den nya utredningsbyrån bör icke taga på sig en sådan risk. Vilja