Samtidigt lanserade Per Albin Hansson sin folkhemstanke, ”en gammal term som han gjorde till sin”.23 Tanken var inte riktigt originell, och inte ens socialdemokra-
tisk, när den först framfördes:
[Ordet] användes i stället av och till under tiotalet av politiker och politiska akti- vister på högerkanten, men aldrig med någon kraft och målmedvetenhet. Riks- dagsmannen och statsrådet Alfred Petersson i Påboda, ”den förste bonden vid konungens rådsbord” som han brukade kallas, beskrev i ett tal 1906 samhället som ”ett människohem, ett stort folkhem”, [sedermera biskopen] Manfred Björk- quist talade om Sverige som ett kommande folkhem under pansarbåtsinsamling- en 1912 och hans svärfar, Rudolf Kjellén, skrev vid samma tid om ”det lyckliga folkhem som det [Sverige] är ämnat att bliva”.24
Per Albin skulle emellertid bli ”den förste som gav … [ordet folkhem] ett innehåll”.25 Anders Isaksson sammanfattar:
21 Ibid., s. 266. 22 Ibid., s. 277–278. 23 Fredriksson (1970, s. 26). 24 Isaksson (1996, s. 188). 25 Ibid., s. 23.
Han var en eklektiker, en som plockade en bit här och en bit där ur alla de åskåd- ningar och visioner som uppstod eller omformades i friktionen mellan den bortdö- ende överhets- och ämbetsmannastaten och den moderna masskonsumtions- och industrikulturen, och just i denna anpassliga vardaglighet låg förmodligen hemlig- heten bakom hans framgång. I sin folkhemsvision, den som skulle bli hans varumär- ke, spände han en bro mellan högerns myter om folkens gemenskap under en fader- lig furste och vänsterns föreställningar om framtidens klasslösa samhälle, gjorde av tesen och antitesen en enkel, okonstlad och för alla självklart begriplig syntes: folk- hemmet.26
I remissdebatten den 18 januari 1928 använde Per Albin för första gången termen ”folkhemmet” i ett anförande. Herbert Tingsten kallar det ”stort” och ”principi- ellt” och menar att det ”förebådade en radikalisering av partiets politik”. Han citerar Per Albins ord om staten som ett hem:
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn … I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasat- ta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrade och utarmade.27
Bo Södersten anknyter Per Albins ord till tanken om broderskapet:
Talet om folkhemmet har av många tolkats som ett konservativt element i Per Al- bins agitation. Denna tolkning är ytlig och schablonartad. Tvärtom innehåller dessa tal nyckeln till det kanske djupaste källsprånget för Per Albins politiska över- tygelse, hans dröm om broderskapet. Tanken om broderskapet var på en gång det mest genuina och det mest originella draget i Per Albins vision. […]
Man kanske bäst kan karakterisera vad broderskap innebär genom att använda de ord som Per Albin använde för att karakterisera det goda hemmet: ”likhet, om- tanke, samarbete, hjälpsamhet”. 28
Per Albins biograf, Anders Isaksson, tonar ner folkhemsinslagets betydelse i talet 1928. Inlägget i remissdebatten var mer av ett angrepp på meningsmotståndarna
26 Ibid., s. 22.
27 Tingsten (1967a, s. 280) 28 Södersten (1970, s. 103, 105).
och liknandet av staten vid ett hem gjordes ”liksom i förbigående”,29 utan att
lämna några djupa spår efter sig:
Senare tiders bild av folkhemstalets omedelbara genomslag och fridsamma bud- skap är en efterhandskonstruktion som Per Albin själv bidrog till att skapa: den tryckta version som han publicerade i en broschyr och som sedan återgetts i både hans egna och andras böcker, var en redigerad och delvis omskriven text, där alla angrepp på motståndarna tagits bort.30
De grundläggande institutionella förutsättningarna hade emellertid varit på plats i över femton år:
Inför riksdagsvalet 1911 – det första under den nya, utvidgade, manliga rösträtten – avtecknade sig … redan folkhemmets yttre konturer, ett färdigformat, prydligt upplinjerat kretskort med hela nätverket av varandra kontrollerande och motver- kande organisationer, intressegrupper och ideella sammanslutningar, dels de som fötts ur industrialismens omvandling av det gamla bonde- och ståndssamhället och dels de som därefter vuxit fram som en reaktion på socialdemokratins, konsu- mentkooperationens och fackföreningarnas frammarsch. Allt var inte färdigt, men grunden var lagd och stommarna resta inför den nya tidens ankomst …31
I 1928 års andrakammarval, av Per Albin döpt till ”kosackvalet”, ”där socialde- mokraterna framställdes som det främsta hotet mot egendom och kultur”,32 gick
de starkt tillbaka, främst därför att partiet förordade skärpt arvsskatt. De när- maste åren karakteriserades följaktligen av en mer utslätad profil i potentiellt polariserande, ideologiskt betonade, frågor:
Debatten inom det socialdemokratiska partiet under åren före den stora ekono- miska krisens utbrott tyder på utomordentlig oklarhet i fråga om de ideologiska riktlinjerna. Sedan demokratiseringen genomförts hade partiet varit riksdagens starkaste, det hade tagit initiativ till och under samverkan med andra riktningar lyckats genomföra en rad betydelsefulla reformer. Men partiet hade ännu inte i sina förslag – utom möjligen 1928 – gått utöver socialpolitikens eller vad man kan kalla den borgerliga reformpolitikens ram. Diskussionen om industriell demokra- ti hade tynat bort, i socialiseringsfrågan hänvisade man till den pågående utred- ningen. Det förutsattes allmänt, att socialdemokratin hade andra, långt mera vä- sentliga mål än de förslag som framställdes i riksdagen, men om dessa mål och sät-
29 Isaksson (1996, s. 191). 30 Ibid., s. 319
31 Isaksson (1985, s. 247). 32 Södersten (1970, s. 100).
tet för deras uppnående talades i regel blott i allmänna, av den ideologiska tradi- tionen helgade fraser.33
Även om mytologin runt 1928 års ”folkhemstal” i efterhand vuxit sig oproportionerligt stor, går det inte att förneka att temat vidareutvecklades efter valnederlaget 1928. Ledaren för det socialdemokratiska ungdomsförbundet, Rickard Lindström, skrev i en artikel i det första numret av Tiden 192934 att
Socialdemokraterna borde bli ett folkparti som kunde samla människor med allmänt socialistiska ideal utan att de för den skull behövde ansluta sig till de historiska proletärdogmerna. Klasskampstankegångarna behövde rensas ut till förmån för en bredare, mera samlande syn. Per Albin själv fortsatte sin agitation längs samma linjer.35 Folkhemstanken – samförståndstanken – hade slagit rot.