Det borgerliga motståndet mot planhushållning var grundmurat. Som Leif Lewin har visat,1 innefattade den argumenteringen allt från ekonomiska effektiv-
itetsresonemang till ”den rena socialiseringsskräcken”.2 Inom näringslivet började
Sigfrid Edström agera. Han var bekymrad för industrins svaga inflytande på den ekonomiska och politiska debatt som fördes i 1930-talets Sverige och samtalet med Per Albin hade gett honom något att tänka på: ”Själv tog jag till en början upp den av statsministern väckta frågan i den sammanslutning eller klubb, som bestod av direktörerna i de fem större exporterande firmorna och som skämtsamt kallades ’The big five’.”3 Sigfrid Edström var ordförande i den exklusiva ”Direk-
törsklubben”, en sammanslutning som då bestod av cheferna för de fem främsta svenska verkstadsföretagen: ASEA, SKF, Electrolux, Separator och LM Ericsson. Den samlade muskelmassan hos de fem företagen var betydande:
De var typiska snilleindustrier och representerade starka monopoltendenser. Ing- et av dem hade några allvarliga svenska konkurrenter på sina specialgebit; SKF och Separator var ensamtillverkare av kullager och mejerimaskiner, Asea och LME do- minerade hela stark- och svagströmtekniken, och Electrolux svarade för mellan 80 och 90 procent av den svenska försäljningen av kylskåp och dammsugare. Men hemmamarknaden räckte självfallet inte långt. Störst var SKF som 1934 hade 13 fabriker, 42 dotterbolag och 19 500 anställda över hela världen; fabriken i Göte- borg exporterade 85 procent av sin produktion motsvarande 16,5 procent av verk- stadsindustrins export och 3,9 procent av den totala svenska exporten. Därefter kom LME men störst på hemmaplan var Asea, som hade 11 000 anställda i hela koncernen och en export som uppgick till ungefär 35 procent av produktionen. Verkstadsexporten gick främst till industriländerna i väst, men företagen intresse- rade sig också för de transoceana och östeuropeiska marknaderna, bland dem den ryska där de före revolutionen varit väl inarbetade.4
1 Lewin (1967a. s. 118–136). 2 Ibid., s. 132.
3 Citerat av Bratt (1953, s. 77). 4 Söderpalm (1976, s. 16).
Klubben, som hade tillkommit 1933 (och som fungerade fram till 1953, med AGA som sjätte medlem från 1941), var ett informellt diskussionsforum. Den direkta anledningen till dess tillkomst var den tilltagande internationella protek- tionism som spred sig under de första depressionsåren, åtgärder som drabbade hela den svenska verkstadsindustrin. Det organ som närmast skulle föra deras handelpolitiska talan var Exportföreningen, men den sågs som svag och otillräck- lig i en tid då frihandelsprincipen alltmer fick stryka på foten i debatten.
Handelspolitiken var inte den enda frågan på Direktörsklubbens dagordning. Efter den socialdemokratiska valsegern 1932 och uppgörelsen mellan Socialde- mokraterna och Bondeförbundet om krispolitiken följande år var det oundvikligt att även de problem som föranleddes av det nya parlamentariska läget och den kil som kohandeln drivit in mellan de borgerliga partierna skulle hamna på dagord- ningen. Näringslivet upplevde att dess intressen saknade effektivt stöd i riksda- gen. I Direktörsklubben började man fundera på alternativa sätt att komma till tals:
Direktörsklubben representerade de multinationella storföretagen inom svensk verkstadsindustri. Det var intressen som profiterat stort på liberal politik och eko- nomi och i alla avseenden kände sig hotade av trettitalsutvecklingen. Protektio- nism och planhushållning inskränkte företagens rörelsefrihet både hemma och ut- omlands, och krisuppgörelsen mellan arbetare och bönder betydde nya kostnader för exporten, som jämfört med hemmaindustrin höll på att stagnera. Mot denna bakgrund ville gruppen engagera näringslivet i arbetet på borgerlig samling och regeringsskifte; industrins organisationer borde medverka i utformningen av den borgerliga politiken och propagandan och genom krav på organisationslagstift- ning och andra åtgärder dämpa utvecklingen mot en skarpare klass- och intresse- politik.5
Problemet var inte att näringslivet saknade representation. Arbetsgivarefören- ingen fanns sedan 1902 och Industriförbundet sedan 1910. Båda var emellertid tröga och tämligen byråkratiska kolosser, och därmed svårmobiliserade. Arbetsgi- vareföreningens område spände över hela arbetsmarknaden, inte bara industrin, och signalerna från mammututredningen, som utförde sitt uppdrag på endast ett år, pekade i riktning mot samförstånd, inte konfrontation. SAF började avpoliti- seras redan i början av 1930-talet.6
Förmodligen hade Sigfrid Edström uppfattat detta. Han hade sett att det fanns ett behov av att flytta fram industrins positioner i allmänhetens ögon. Re- dan 1928 hade han i ett brev till Industriförbundets vd, Vilhelm Lundvik, fram-
5 Ibid., s. 154.
hållit det önskvärda i att ”göra något för att förvärva en tidning, som kunde på ett försiktigt sätt vara språkrör för våra intressen … jag anser att industrien bör vara beredd att betala ut en avsevärd summa för att få ett större inflytande över all- männa opinionen än vad nu är fallet”.7 Som Tomas Matti framhåller, ”ansåg Ed-
ström [troligen] att Industriförbundet vid denna tid … fortfarande kunde ses som ett forum för ideologiproduktion och ideologispridning”.8 Uppenbarligen
delades hans uppfattning inte av Lundvik, för det blev ingenting av Edströms propå.
Industriförbundet hade att ta hänsyn till andra grenar än verkstadsindustrin i sitt agerande. Det var långt ifrån alla dess medlemmar som var exportörer. För- bundets mandat vilade i lika hög grad på mindre företag som tillverkade i huvud- sak för den svenska hemmamarknaden, och under de år som gått sedan det bil- dades hade det alltmer förvandlats till ett organ för samarbete med regering och statsmakt. Inte ens det faktum att den regering som styrde Sverige i mitten på 1930-talet inte var borgerlig hade nämnvärt ändrat på denna inställning.
I god jord
Det var knappast någon tillfällighet att det var i Direktörsklubben som Sigfrid Edström kom att ta upp den tråd han fått av Per Albin Hansson på våren 1934. Där kunde han räkna med att det frö han ville så inte skulle falla på hälleberget:
… vintern 1933–34 förekom flera frågor, där storföretagen inom verkstadsindu- strin fann sina speciella intressen illa tillgodosedda både av regeringen, oppositio- nen och näringslivets egna företrädare. I slutet av 1933 hade de kritiserat utrikes- departementet och Exportföreningen för att industrin och dess branschorganisa- tioner inte kommit till tals vid handelsförhandlingarna med Polen […]
I februari 1934 riktade Direktörsklubben i en inlaga till justitieministern skar- pa invändningar mot förslaget om skärpta bestämmelser för utländskt innehav av svenska aktier. Lex Boliden tillkom delvis som följd av Kreugerkraschen. Den var ett exempel på tidens tendens till restriktiv nationell lagstiftning, och Direktörs- klubben såg den som ett hot mot sina egna utlandsintressen. Men lagen gick ige- nom, och i mars och april 1934 kom företagen dessutom i kläm vid behandling- en av regeringens förslag till kredit- och handelsavtal med Sovjet.9
7 Citerat av Matti (2006, s. 101). 8 Ibid., s. 101.
Avsikten med avtalet var att Sovjetunionen skulle få en svensk statskredit för att köpa svenska maskiner och jordbruksvaror, men kritiken från näringslivet blev stark. Rysskrediten sågs som ett led i Socialdemokraternas allmänna krispolitik:
Högern och Hamrins liberaler förenade sig med banker och industri i kritik mot det tilltagande systemet med statlig upplåning, som de förknippade med planhus- hållning och inflationsrisker; med rysskrediten, hävdade Marcus Wallenberg Sr, ”sätter regeringen kronan på sin finanspolitik”. Skogsindustrin ville inte genom kapitalexport hjälpa ett konkurrentland att bygga upp motsvarande branscher, och statslånet ansågs också kunna uppmuntra den internationella tendensen till subventionerad export och allmän handelspolitisk planhushållning.10
Vidare angreps regeringen för att den inte på förhand hört näringslivsorganisa- tionerna, kommerskollegium och de penningvårdande organen.11
Möjligen fanns det ytterligare ett motiv för Edström – ett rent personligt – att gå runt Industriförbundet i sina ansträngningar att skapa ett språkrör för industrin:
På hösten 1934 skrev Edström till förbundets direktör … [Vilhelm] Lundvik att Edströms ansträngningar helt hade förbigåtts vid Industriförbundets 10-årsjubi- leum 1920. Inför 25-årsjubileet, som skulle infalla 1935, ville Edström ge en bild av att han var den verkliga initiativtagaren, men att olika omständigheter gjort att hans namn fallit i glömska. En schism mellan Edström och den dåvarande verk- ställande direktören, Erland Nordlund, skulle enligt Edström ha gjort att Edström föll bort.12
Verkstadsindustrins defensiva position var otillfredsställande. Storföretagens riks- dagsrepresentation var klen. ”Exportindustrin hade om man undantar direktör Nylander i Exportföreningen inte en enda genuin företrädare … Storföretagarna i riksdagen förblev få; högern hade 1933 … 6 förstakammarledamöter i kategorin.”13 I Direktörsklubben började man diskutera möjligheten att bilda ett
nytt politiskt industriparti eller att skapa en på lobbyverksamhet inriktad politisk industribyrå.
10 Ibid., s. 23.
11 I slutändan blev det inget av det tilltänkta avtalet. Sovjetunionen sade nej. 12 Matti (2006, s. 102).