Näringslivet stod på intet sätt enat i frågan om den politiska verksamheten. Den skulle under de närmaste åren snarast drivas av två ytterlighetsinriktningar. Den ena var Edströms. Hans position var tung. Han var vid tiden för andrakammar- valet 1936 inte bara styrelseordförande för ASEA, med Wallenbergfamiljen i ryg- gen. Edström innehade då dessutom ”den kanske formellt högsta position en industriman kunde nå inom näringslivet”.20 Han var ordförande i SAF, där han
inom kort skulle spela en central roll vid Saltsjöbadsförhandlingarna, och mellan 1929 och 1931 hade han varit styrelseordförande i Industriförbundet. (Regeln var att ordföranden endast fick sitta i två år.)
Edström fortsatte på den linje han slagit in på 1934. Det handlade om hur industrin skulle kunna öka sitt politiska inflytande i ett läge där samhällsutveck- lingen hade tvingat den på defensiven, en defensiv som inte fick permanentas, och frågan var vilka konkreta åtgärder som krävdes för att förse en offensiv med ammunition.
Edströms huvudmotståndare i den debatt som under de närmaste två åren skulle komma att föras inom näringslivet var Industriförbundets vd, Vilhelm Lund- vik, en man som saknade industribakgrund. Han var ”en representant för närings- livets intressen som i likhet med många ämbetsmän under 1900-talets första decen- nier växelkört sin karriär mellan offentlig och privat tjänst”.21 Lundviks karriär hade
gått via den svenska utrikesförvaltningen, först som handelsråd i Paris och Bryssel och 1925–26 som statssekreterare i handelsdepartementet. Verkställande direktör i Industriförbundet blev han 1926, och efter valet 1928 blev han handelsminister i Arvid Lindmans ministär, under två år, tills den frisinnade C. G. Ekman tog över 1930. Lundvik återgick då till sin vd-post i Industriförbundet.
Vilhelm Lundvik.
Källa: IFNs bildarkiv.
20 Ibid., s. 27. 21 Isaksson (2000, s. 77).
Vilhelm Lundvik förde en försiktig, konservativ politik i samhällsfrågor. Hans ”personliga framtoning var närmast ämbetsmannens, den med en fransktalande diplomats förfinade manér”.22 Lundvik motsatte sig allt som kunde uppfattas
som en politisering av Industriförbundets verksamhet, en naturlig attityd för en försiktig man under borgarstyret, fram till Per Albin-regeringens tillträde 1932, då ”förbundet närmast kunde ses som en förlängning av den offentliga förvaltningsapparaten”,23 en avgjort defensiv hållning därefter. Det kom därför
inte som någon direkt överraskning att de försök som gjordes på våren och som- maren 1936 att få Industriförbundet att ta hand om utredningsprojektet miss- lyckades.
Projektet hade gått i stå. Dödläget bröts dock i oktober, då SKF-direktören Uno Forsberg i Direktörsklubben väckte tanken på att föreslå Industriförbundet att detta skulle stödja en mera begränsad utredning inriktad på tekniska och in- dustriekonomiska frågor. Förslaget – en markant reträtt i förhållande till det mera ambitiösa gulboksprojektet – accepterades, och i december lade Forsberg, Öster- berg och Separatorchefen Folke Hellstedt fram en promemoria för diskussion i klubben. Det beslöts att förslaget skulle framläggas för både Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen. ”Därmed inleddes det första konkreta momentet i IUIs tillblivelseprocess.”24
Industriförbundet behandlade förslaget den 18 december. Sigfrid Edström hade skrivit en motion till styrelsen där han betonade vikten av att den svenska industrin skaffade en egen, oberoende utredningskapacitet i samhällsekonomiska frågor:
… vad som hittills saknats på industriellt håll är ett mera fast grepp om det indu- striella produktionslivets samhälleliga och socialpolitiska sidor, en på egna utred- ningar och erfarenheter grundad åsiktsbildning om hur utvecklingen bör dirigeras samt en positiv vilja att på egen hand planera och genomföra de reformer, som be- tingas av tidens krav och som förr eller senare bliva en nödvändighet.25
Edström hade inte släppt sin offensiva linje. Det handlade fortfarande, mer än någonsin, om att flytta fram debattpositionerna. Valutgången 1936 hade skapat ett nytt parlamentariskt läge, Socialdemokraterna hade fått 45,9 procent av rös- terna och erövrat fler mandat i andra kammaren än alla de borgerliga partierna tillsammans.26 Per Albin bildade koalitionsregering med Bondeförbundet. Bön-
22 Henriksson (1990a, s. 29). 23 Ibid.
24 Ibid., s. 30.
25 Edström (1990, s. 201). 26 Isaksson (2000, s. 345).
derna hade förlupit borgerligheten. Edström var allvarligt bekymrad för indu- strins otillräckliga inflytande:
Nu anförda förhållande måste otvivelaktigt anses utgöra en svaghet hos det prak- tiskt arbetande näringslivet, som enligt sakens natur ligger i en fortlöpande intres- sekonflikt med de politiska maktfaktorerna. Redan förut var denna svaghet till olägenhet och skada, eftersom det praktiska livets målsmän därigenom satte sig själva i efterhand, då det gällde att påverka utvecklingen. Men efter det politiska genombrottet vid höstens val till andra kammaren, då maktcentrum på ett avgö- rande sätt förskjutits åt vänster, bliva riskerna av en dylik ”efterhands”-politik från näringslivets sida än mera iögonenfallande. I det läge, som nu uppkommit och som sannolikt torde komma att bestå under en följd av år, måste från oppositio- nens sida arbetas med helt annan kraft och målmedvetenhet än som hittills varit fallet, därest icke de makthavande klasspartiernas intressesynpunkter skola bliva helt dominerande. Industrin måste själv skapa sig ett positivt handlingsprogram på viktigare aktuella punkter, baserat på djupgående utredningar av teknisk, orga- nisatorisk och ekonomisk innebörd. Det måste ses till, att de krav och önskemål samt de positiva uppslag, som sålunda framkomma, samtidigt och effektivt göras gällande från oppositionens sida. Och det måste slutligen nedläggas en intensiv omsorg på att genom lämpliga medel åstadkomma en stark och utbredd opinions- påverkan till förmån för de lösningar av förekommande problem, som ur industri- ens egen synpunkt skulle vara acceptabla. Endast på denna väg kan man med nå- gon förhoppning om framgång gå att möta de makthavandes strävanden efter yt- terligare utökat statligt tvång över näringslivet och alltför långt gående eller olämp- ligt anordnade sociala eftergifter. Det är otvivelaktigt endast en på dylikt sätt ”kva- lificerad” opposition, som kan väntas öva något inflytande på de politiska avgö- randena i hithörande ämnen.
Att åstadkomma ett dylikt handlingsprogram av social och politiskt-ekono- misk innebörd måste i nuvarande läge betecknas som en angelägenhet av utomor- dentlig betydelse för svensk industri.27
Edström såg som viktigt att industrin kunde få stöd i den allmänna opinionen för sina hjärtefrågor. Han hänvisade till gulboksprojektet och framförde förhopp- ningen att det någon gång i framtiden skulle komma att realiseras. Den närmaste framtiden var full av socialdemokratiska reformprojekt som industrin måste ta ställning till. Samtidigt insåg han att det knappast var rätta tillfället att återigen pressa Industriförbundets ledning på denna punkt.
Huvudpunkten i Edströms motion var därför att ”man fristående … och eventuellt jämsides med nyssnämnda arbete naturligen [kunde] gå fram efter mera begränsade linjer genom att taga upp en del specialfrågor av särskild
aktualitet”.28 Sådana spörsmål saknades inte. Tvärtom. Vid den tidpunkt Edström
lade fram sin motion var ett antal viktiga frågor föremål för offentlig utredning. Edström listade dem i sin motion:
• Den tekniska rationaliseringen och arbetslösheten • Driftskoncentrationer och produktionsomläggningar
• Föreberedelser för lågkonjunktur i syfte att säkerställa arbetare och kontors- anställda
• Arbetarpensioneringen
• Fonderings- och konsolideringsbehovet i belysning av de ovan berörda spörs- målen
• Avskrivningsrätten vid deklaration
• Samverkan för att motarbeta statens ingripande på företagarområdet genom planhushållning i form av kontroll, subvention och monopol29
Utredningsverksamheten borde utföras av ”särskild expertis” som leddes av ”ett utskott av framstående industriledare” vilka i sin tur också skulle se till att utred- ningarnas slutsatser omsattes i praktisk handling och, om möjligt, politik.30
Längre än så gick inte Edströms motion. Inget antyddes om i vilken organisa- torisk form utredningsverksamheten borde bedrivas.
Motionen mötte taktiskt motstånd från Vilhelm Lundvik. Han koncentre- rade sig på gulboksdelen och hänvisade till behovet av mycket kvalificerad veten- skaplig expertis för att det skulle kunna realiseras, i den fasta förvissningen om att ingen sådan skulle stå att finna. Lundvik fick eldunderstöd av Ernst Hedén, Gö- taverkens chef, en man som betraktade den Stockholmsdominerade Direktörs- klubben med västsvensk skepsis, och som med emfas hävdade att Edströms för- slag, genom sin bredd, låg utanför Industriförbundets intresseområde.
Motståndet båtade föga. ”Resultatet av Industriförbundets mötesförhand- lingar i detta ärende blev trots den bristande entusiasmen en till synes ganska lätt seger för den Edströmska motionen.”31 Styrelsemötet beslöt att Industriförbun-
dets arbetsutskott skulle tillsätta en kommitté för att handlägga utredningens vi- dare öden.
Direktörsklubbens förslag behandlades, och godkändes, också av Arbetsgiva- reföreningens styrelse. Industriförbundets arbetsutskott bordlade ärendet ett an- tal gånger, men i mars 1937 tillsattes slutligen en tremannakommitté bestående
28 Ibid., s. 202.
29 Ibid., s. 202–203. Kursiverat i originalet. 30 Ibid., s. 204.
av Edström, Lundvik och SAFs verkställande direktör Gustaf Söderlund för att precisera utredningsuppdraget.