I maj 1944 höll Axel Iveroth ett föredrag inför Sveriges Industriförbunds bransch- ombudsmän. Den lätt provocerande titeln var ”Behöver småindustrien en bättre organisation?”,57 och i föredraget anknöt han till den diskussion han fört i sin
bok. Han började med att framhålla småindustrins ofta förvånansvärda konkur- rensförmåga gentemot storindustrin. Trots detta hyste han farhågor inför framti-
54 Ibid., s. 168. 55 Ibid., s. 179. 56 Ibid., s. 180. 57 Iveroth (1944).
den och betonade att man fick räkna med att småföretagen i framtiden allt star- kare skulle få känna ”trycket från de mera mätbara effektivitetsvinster, som bestå i långa serier, standardisering, integration osv.”.58 Småindustrisektorn var långt
ifrån enhetlig. Iveroth urskilde ”en mera stillastående och en mera dynamisk grupp”.59 I den förra kategorin återfanns företag i stillastående branscher, företag
med begränsade, lokala, marknader och företag som fortlevde som ett slags stag- nerande undervegetation i branscher där det också fanns större enheter. Att dessa företag skulle få problem var självklart, men Iveroth ställde också frågan om även de mera dynamiska, i tillväxt stadda, småföretagen och nyetableringen inom deras branscher skulle få det svårt. Han identifierade ett antal olika faktorer som skulle komma att ställa till problem.
Stordriftsfördelarna i t.ex. livsmedels-, textil och skobranscherna skulle fram- kalla starkare företagskoncentration. Teknisk förnyelse blev alltmer kapitalkrä- vande. Stadsplanering, patent-, bank- och skattelagstiftning, liksom skattetrycket, krånglade till tillvaron. Konkurrens från alltmer specialiserade utländska företag skulle ställa krav på specialisering och stordrift även i Sverige. Underleverantörs- verksamhet skulle bidra till decentraliserad stordrift. Konsumenterna och samhäl- let, slutligen, hade också fått upp ögonen för rationaliseringens betydelse och skulle därför verka för att påskynda den, möjligen i socialistisk riktning.
En alltför stark koncentration av företagsamheten tenderar i sig själv att bli ett ar- gument för socialisering. Därför bör det vara ett gemensamt intresse inom indu- strien att söka vidmakthålla och förbättra förutsättningarna för nybildning av fö- retag och att finna former för konkurrensstärkande samverkan mellan småföreta- gen.60
Det gällde både att samla småföretagen runt en gemensam målsättning och att se till att storindustrin bidrog till att upprätthålla småföretagens konkurrensför- måga. Iveroth vände sig mot att den egentliga småindustrin traditionellt hade föredragit att organisera sig tillsammans med hantverket:
Och hantverksföreningarna ha endast i ringa grad kunnat tillvarataga den under utveckling stadda småindustriens intressen. Deras förnämsta programpunkt har varit och är återgång till någon slags reviderad form av skråsamhället. Den energi med vilken de flertaligare hantverkarna omfattat denna strävan har dominerat, därför att småindustrien i egentlig mening icke brytt sig om att göra sin röst hörd. Dessa, som det åtminstone hittills måste förefalla, platoniska stävanden parade
58 Ibid., s. 1. 59 Ibid., s. 2. 60 Ibid., s. 7.
med uppfattningen, att det egentligen inte lönar sig att göra något i väntan på ide- alordningens genomförande, har förvandlat hantverkets organisationsväsende till väsentligen en rörelse för sällskaplig samvaro – i vilken småindustriidkarna icke haft något emot att vara kvar. De ha på detta sätt blivit inkopplade och kvarhåll- na i felaktigt organisatoriskt sammanhang. De starkt konserverande tendenser, som hantverket företräder, äro ur allmän synpunkt icke förenliga med småindus- triens intressen och i den mån behovet av effektivare organisatoriskt samarbete gör sig gällande är den traditionella sammanbindningen ett hinder för utvecklingen.61
Sammanslagningen av Sveriges Hantverksorganisation och Småindustriens Cen- tralförbund till Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation hade inte resul- terat i något effektivt forum för småindustrin. Iveroth kallade organisationsväsen- det inom hantverket ”ganska förkalkat” och förespråkade i stället en organisation av småindustrin ”i anslutning till den större industriens organisationer”.62 Detta
kunde i princip ske antingen genom att inom varje branschförening upprätta en småindustrisektion eller genom att skapa en särskild småindustrigrupp där alla småföretag ingick, oberoende av branschtillhörighet. Själv förordade Iveroth en kombination av de bägge lösningarna där småföretagen bildade en särskild intres- seorganisation, samtidigt som de ingick i sina respektive branschföreningar, utan sektionsindelning, för att inte skapa ett B-lag av småindustrier inom dessa fören- ingar.63
Axel Iveroth cirka 1950.
Källa: Jan Wallanders arkiv.
61 Ibid., s. 8–9. 62 Ibid., s. 13.
63 Tonen i Iveroths föredrag var stundtals både frän och raljant. Inte nog med att han kallade hantverkets orga- nisationsväsende ”förkalkat” och ”en rörelse för sällskaplig samvaro”. Han betecknade dessutom försöken att skapa en självständig småindustriorganisation som ”krampaktiga”, hantverksorganisationens livsyttringar som ”traditionsbundna och slappa” och tyckte att ledningen för Småindustriens Centralförbund (SIC) hade anför- trotts ”några misslyckade existenser” (ibid., s. 9). Kanske var det därför som utskriften av hans föredrag av IUI försågs med stämpeln: ”Konfidentiell”.
För att sammanfatta: Axel Iveroth hade gjort en gedigen utredningsinsats och publicerat en bra och välskriven bok, men som framtiden skulle utvisa stannade hans insats inte vid det:
Dessa konkreta resultat som övertygande demonstrerade Iveroths kapacitet var kanske inte de allra viktigaste sett ur IUIs synvinkel. Med sin småindustriutred- ning utvecklade Iveroth ett kontaktnät och en grundläggande kännedom om svenskt näringsliv som gjorde honom till en nyckelresurs för institutet även i dess övriga verksamhet, inte minst dess övriga utredningar. Han kan även sägas ha va- rit den som främst tog fasta på den under institutets konstitueringsprocess grund- läggande idén att dess utredningsverksamhet skulle ske i samverkan med indu- strin. Iveroth blev den främste att praktiskt utveckla den metodiska IUI-traditio- nen att inhämta information och fakta genom personliga kontakter med närings- livets män. Vidare kan hans personliga driftighet sägas ha inlett den servicetradi- tion som länge kom att karakterisera institutet. Som typiskt exempel på hans upp- finningsrikedom i detta avseende kan nämnas att han som en biprodukt i sin små- industriutredning kom att utarbeta en NKI-kurs i bokföring, kalkylering, drifts- organisation, försäljningsteknik m.m. för småföretagare.64
Axel Iveroth var ett fynd för IUI.