I inledningskapitlet beskrev jag de klientiseringsprocesser som pågår i gräsrots- byråkratier, och hur de kan förstås som en överordnande mekanism i för- medlarens relation till de sökande. En viktig aspekt av denna asymmetriska maktrelation har jag än så länge endast berört flyktigt: arbetsförmedlarens
kontrollfunktion, dvs deras tillsyn över de arbetslösas sökande efter arbete
och den därmed relaterade rätten till arbetslöshetsförsäkring. I följande ordalag beskriver och motiverar man från Ams sida denna funktion:
Arbetsförmedlarnas kontrollfunktion, det vill säga tillsynen över arbetslöshets- försäkringarna, spelar en central roll i den svenska arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingarna ska aktivt pröva olika möjligheter till arbete eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för den arbetssökande. Om den sökande emellertid inte bidrar till att lösa sin situation, så ska Arbetsförmedlingen ifrågasätta den arbetssökandes rätt till arbetslöshetsersättning. Denna prövning är en förutsättning
för att arbetslinjen inom svensk arbetsmarknadspolitik ska kunna fungera. De stora resurser som avdelas för arbetsmarknadspolitiken är avsedda att avhjälpa ofrivillig arbetslöshet. I annat fall kan resurserna motverka rörligheten på arbets- marknaden och bidra till att höja arbetslösheten (Ams 1996:133).
På den aggregerade nivån blir således den arbetslöses vilja att ta ett arbete, enligt Ams, ett villkor för att man ska kunna bedriva en aktiv arbetsmarknads- politik. Frågan om vad som är rätt eller fel arbete för en arbetslös ges en påtaglig arbetsmarknadspolitisk laddning, och tillskrivs långtgående konsekvenser. Kontrollen av de arbetslösa sker framför allt på två sätt. För det första ska för- medlingspersonalen avtala regelbundna besök med de sökande, och om den sökande uteblir från ett sådant möte ska a-kassan underrättas om detta, genom en avanmälan. För det andra ska den arbetssökande som avvisar eller låter bli att söka ett anvisat arbete (se ovan) eller en plats i en åtgärd rapporteras. Det samma gäller den sökande som i övrigt ”agerar så att en anställning inte kommer till stånd eller om förmedlingen har anledning att förmoda att den arbetssökande inte vill/kan ta något arbete över huvud taget” (Lundin 2000:5). I dessa fall underrättar arbetsförmedlingen a-kassan om det inträffade genom ett
meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt. När a-kassan får kännedom om en
avanmälan stoppas all utbetalning av arbetslöshetsersättning, fram till förmed- lingen gör en påanmälan, vilket sker vid den sökandes första besök efter avanmälan. Vid meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt har a-kassan laglig rätt att avstänga sin medlem från ersättning.6
Det är således av yttersta vikt för den sökande vad som klassificeras som ett ”lämpligt arbete”. Det är arbetsförmedlaren ensam som bestämmer detta, den arbetssökande har inget formellt inflytande i denna beslutsprocess. Vid bedöm- ningen ska förmedlaren väga samman de olika faktorer som har betydelse i sammanhanget, vilket även inkluderar den sökandes personliga förhållanden. Till sin hjälp vid bedömningen har förmedlaren Ams allmänna råd om tillämpning av lagen om arbetslöshetsförsäkring, som fastställts huvudsakligen genom domstolspraxis.7 Det är alltså uppenbart att arbetsförmedlaren förfogar
6 A-kassan kan avstänga den sökande på följande grunder: om han eller hon har a) lämnat
sitt arbete utan giltig anledning, b) skilts från arbetet på grund av otillbörligt upp- trädande, c) avvisat ett erbjudande om lämpligt arbete och d) utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anställningen inte kommit tillstånd (Lundin 2000:6). Beslutet om avstängning för arbetslöshetsför- säkring ingår alltså inte i arbetsförmedlingens uppdrag. Ams är dock tillsynsmyndighet för a-kassorna och chefsmyndighet för de länsarbetsnämnder som ansvarar för de arbetsmarknadskassor som administrerar det kontanta arbetsmarknadsstödet, Kas. Det innebär att Ams kan påverka såväl förmedlingens kontroll som a-kassornas och arbets- marknadskassornas rutiner (Ams 1996:193). Avstängningstiden från a-kassa kan vara mellan tio och 60 dagar, och 60 dagars avstängning är, enligt en rapport från LO, den vanligaste påföljden (Arvidsson 1999:27f).
7 Följande omständigheter ska, enligt dessa rekommendationer, beaktas när det avgörs om
över ett för den arbetslöse mycket kännbart sanktionsmedel: upp till tre månaders avstängning från a-kassa och det därmed sammanhängande hotet om en mycket osäker personlig, ekonomisk situation. Handläggaren avgör vad som är lämpligt arbete, och den arbetslöse måste finna sig i dennes beslut. Det är på den här punkten som Ahrne m fl (1985) finner att staten och det civila samhällets – den arbetssökandes – intressen divergerar. Ams och arbetsför- medlingen är statens instrument för att bedriva arbetsmarknadspolitik på gräs- rotsnivå, klienten eller den arbetslöse har å andra sidan ett intresse av att maximera kontrollen över sitt eget liv och de beslut som begränsar hans eller hennes handlingsutrymme (Ahrne m fl 1985:96ff). Samtidigt är det uppenbart att de mer direkt verksamma maktmedel som förmedlingen har till sitt förfogande riktar sig huvudsakligen mot det civila samhället och den enskilde arbets- sökande, snarare än mot marknaden och företagen.
Frågan om vilka arbeten som är lämpliga för en enskild sökande får extra tyngd genom arbetsförmedlingens kontrollfunktion, eftersom anvisningen ställer ett ultimatum. Arbetsförmedlarens bedömning kan få långtgående konse- kvenser för den sökande och dennes ekonomi. Intervjupersonernas utsagor om vilka arbeten som är lämpliga för en viss kategori av sökande pekar tillbaka på en förmedlande praktik, där deras bedömningar har en bestämd räckvidd och auktoritet. En arbetsförmedlares bedömning av vilka slags anställningar som är lämpliga för en viss kategori sökande är en bedömning som får konsekvenser.