Frågan om hur personer i kategorin invandrare talar och förstår svenska disku- terades ofta under intervjuerna med platsförmedlarna och vägledarna. Samtliga intervjupersoner ansåg att dåliga kunskaper i svenska var problematisk, i första hand av för att det ledde till att ungdomar med invandrarbakgrund – och de som själva invandrat – hade svårt att få arbete och ett fotfäste på den svenska arbetsmarknaden. I själva verket var detta den vanligaste problembeskrivningen i intervjumaterialet (jfr Knocke & Hertzberg: 2000:72f). Detta gäller även om man räknar med de beskrivningar som inte är individorienterade, dvs de som fokuserar arbetsgivarna och deras förhållningssätt till kategorin invandrare eller arbetsförmedlingens egen verksamhet. Det rådde konsensus i övertygelsen om att kunskaper i det svenska språket hade en avgörande betydelse för en persons framgång på arbetsmarknaden. Man ansåg det nödvändigt att de personer vars kunskaper som med arbetslivets måttstock mätt var för låga ut- vecklade sin förmåga att kommunicera på svenska. Därmed var intervju-
personerna överens med de arbetsförmedlare som refereras i Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande (SOU 1996:55:197) och i Integrationsverkets års- rapport för 2001 (Integrationsverket 2002:127).
Just frågan om huruvida personer i kategorin invandrare är tillräckligt bra på att tala och skriva svenska var under arbetslöshetens 1990-tal en av de mest diskuterade frågorna i etnicitetspolitiken och det offentliga samtalet kring migra- tion och integration. Många tongivande och inflytelserika samhälleliga aktörer tyckte sig se att en alltför stor andel av kategorin invandrare inte hade de svenskkunskaper som var önskvärda. I Invandrarpolitiska kommitténs slut- betänkande Sverige, framtiden och mångfalden från 1996 framhölls t ex att det
kommer larmsignaler från skolor i invandrartäta områden om att språkfärdighets- nivån i svenska hos många barn och ungdomar är oroväckande låg och tenderar att sjunka. Sverige är på väg att få en grupp ungdomar som har gått i förskola och skola här, men som ändå har stora brister i det svenska språket (SOU 1996:55: 174).
Förmågan att behärska det svenska språket blev en central aspekt av frågan om hur invandrade personer kunde och borde integreras i det svenska samhället. Utan tillräckliga kunskaper i det svenska språket antog man att vägen till del- aktighet i det svenska samhället skulle bli lång, kanske alltför lång. Detta antogs gälla för så pass olika grupper som de nyanlända flyktingarna och barnen till sextio- och sjuttiotalens arbetskraftsinvandrare.
Att invandrare som är bosatta i Sverige lär sig svenska framstår inte bara som ett viktigt mål i sig, utan också som ett medel för att nå andra, mer övergripande mål. Kunskaper i svenska är av central betydelse för invandrares integration i Sverige. Att invandrare inte lär sig svenska tillräcklig bra är ett allvarligt samhällsproblem och ingalunda endast en skol- eller utbildningsfråga (ibid).
Till begreppet ”integration” knöts en mängd olika önskemål om hur barnen i fråga borde ges möjlighet att ta del av ekonomiska resurser, etablera sociala relationer med svenskar och svenska organisationer samt anpassa sig till svenska normer, värderingar och förhållningssätt. Diskussionen handlade såväl om invandrade personers rättigheter som deras skyldigheter, och det var huvudsakligen definitionsmässigt redan integrerade etniska svenskar som del- tog. Det ansågs vanligtvis att det säkraste sättet att bli integrerad var att ha ett visst mått av kunskaper i svenska språket och/eller ett arbete (Sjögren 1996, Runfors 1997; jfr Narti 1996, SOU 1996:55:175ff, Prop. 1997/98:16:55ff).
Fokuseringen på invandrade personers kunskaper i det svenska språket var påtaglig även i den del av den etnicitetspolitiska diskursen som artikulerades utanför den statliga byråkratin. Ann Runfors har beskrivit det tonläge som ofta präglade argumentationen i massmedia under denna tid. Språkbristerna ansågs vara betydande, de samhälleliga konsekvenserna som följde befarades bli om-
fattande och behovet av problemlösningar och åtgärder ansågs vara stort. Problemformuleringarna trädde fram i mörka scenarier:
I massmedierna har under 1994 och 1995 mörka scenarion återkommit. Ett beskriver framväxten av en ny underklass, till stor del bestående av människor med utländsk bakgrund. Ett annat liknar ungdomar från etniskt blandade förorter vid tidsinställda bomber, vars hotfulla tickande förebådar en kommande brisering om inte något görs. De olika problembeskrivningarna kan läsas som berättelser om befintligt och befarat utanförskap, där speciellt två företeelser får symbolisera människors marginalisering: boende i invandrartäta miljonprogramsområden och bruten svenska. ”Ditt språk är nyckeln till framgång eller vägen till undergång. Vad händer i samhället när stora ungdomsgrupper riskerar att slås ut på grund av sitt språk?” frågade till exempel TV4 i ”Svart eller vitt” 28 februari 1995 – med en lika outtalad som självklar syftning på det svenska språket. Den brutna svenskan och boendemiljön beskrivs i dessa berättelser – tillsammans och var för sig – ofta både som tecknet på utanförskap och orsaken till det (Runfors 1996:41).
Nyckeln till framgång eller vägen till undergång: rösten i påannonseringen av TV4:s ”Svart eller vitt” beskriver i uttrycksfulla ordalag vad som står på spel när det gäller frågan om invandrade personers förmåga att tala svenska – eller, för att vara precis, tala svenska på ett sätt som igenkänns som korrekt. Program- ledarens påstående, som sammanfattar den problemfokuserade förståelsehori- sonten och det dramatiserande tonläget, kan tolkas på flera olika sätt. Det kan förstås som att han eller hon vill framhålla att ”stora ungdomsgrupper” är så pass dåliga på att kommunicera på det svenska språket, att de helt saknar möjlighet att göra en social och yrkesmässig karriär som är tillräcklig för att hamna i en social accepterad position. Men det kan också läsas som att den som uttalar sig vill framhålla att de som talar svenska – dvs de som har uppnått statusen av ”korrekta språkanvändare” – är angelägna om att markera gränsen mot de andra, och det på ett sätt som verkar exkluderande. Om det sistnämnda är fallet kan de, med Jorma Lainios terminologi, beskrivas som språkliga purister (Lainio 1995: 22f).1 En tredje tolkningsmöjlighet är att den offentliga dis- kussionen kring språk, arbete och integration respektive exkludering fördes i ett högt tonläge under nittiotalet, och att diskursen präglades av retoriska över- drifter och ett stort inslag av dramatiserande bildspråk. Möjligheten finns att det helt enkelt inte var så illa som den påannonserande rösten försökte få tv-tittarna att tro.
Det var många som under 1980- och 90-talen hävdade att den förstnämnda tolkningen var en realitet. Den invandrade befolkningens sätt att tala svenska
1 Språklig purism definierar Jorma Lainio (1995), med referens till Georg Thomas, som en
”manifestation av den önskan som uttrycks av en talgemenskap (eller en del av den) om att undandra språket eller avlägsna från det, antagna utländska drag eller andra drag som anses vara oönskade (inklusive sådana som härrör från dialekter, sociolekter och stilar av samma språk)” (Lainio 1995:23f).
betraktades som problematiskt. ”Halvspråkighet” och ”Rinkebysvenska” var i offentligenheten väl etablerade begrepp som betecknade olika förhållningssätt till eller varianter av det svenska språket, och de betraktades som otillräckliga t ex för det svensktalande arbetslivet (Stroud & Wingstedt 1993).2 Mot ”halv- språkigheten” och ”Rinkebysvenskan” ställdes ofta, i såväl pedagogisk som etnicitetspolitisk debatt, ett motsatt begrepp – en ”bra svenska”. Detta uttryck fick summera en syn både på vad som var problemet, nämligen de bristande kunskaperna i svenska språket, och dess lösning: att lära sig en ”bra svenska” (Runfors & Sjögren 1996: 9f). Det föreföll som att det rådde en konsensus kring
vilka kunskaper som var tillräckliga och nödvändiga för en svensk språk-
användare. Gränsen mellan den goda och den dåliga svenskan föreföll tydlig och lätt att peka ut, det var ingen större tvekan om hur bra ”en bra svenska” egentligen var. I debatterna kring dessa språkproblem riktades också uppmärk- samheten mot skolsystemet och undervisningen i svenska; det var där som ”språkproblemet”, och i förlängningen de andra sociala problem som följer på det, skulle lösas.3
Ett språk är något mer än en intellektuell färdighet eller kunskap; det är också ett samhällsfenomen. Det är förbundet med sociala erfarenheter och relationer, inte minst maktrelationer. Språkinlärning är t ex en process som utgör en väsentlig del av insocialiseringen i ett samhälle, genom vilken man internaliserar tanke- och handlingssätt (Berger & Luckmann 1979:157, Runfors & Sjögren 1996:10; jfr SOU 1996:55:176). Men språket kan också vara ett instrument för sociala distinktioner (Bourdieu 1991:62ff), ett verktyg för att beskriva sig själv och andra i den egna gruppen liksom att mäta graden av tillhörighet och socialt avstånd. Detta påpekande antyder möjligheten till en annan tolkning av TV4- reporterns beskrivning. Negativa omdömen om andra personers sätt att tala det språk som man själv tycker att man behärskar kan visserligen förstås i relation till vissa situationsbestämda krav på tydlig kommunikation, men också som en form av social positionering. Många språkforskare, som Peter Trudgill, hävdar att det sistnämnda syftet är det mest väsentliga i sammanhanget:
2 Med termen ”Rinkebysvenska” beskrevs ett sätt tala som omfattade stark brytning, litet
ordförråd, grammatiska fel och ett flertal lånord från utländska språk, och som halv- språklighet förstods ett tillstånd där två- eller flerspråkiga personer från en språklig minoritet eller invandrad grupp varken behärskar sitt modersmål eller majoritets- befolkningens språk till fullo. Detta antas bland annat leda till en oförmåga till abstrakt tänkande och generella svårigheter att uttrycka sig, men också en utarmning av känslo- livet, eftersom mängden individuella personlighetsupplevelser förutsätts minska (Wande 1988:406f).
3 Inte minst kom undervisningen i Sfi, svenska för invandrare, som på kommunal nivå
organiserar undervisningen i svenska för de nyinvandrade, att kritiseras hårt. Både Riks- revisionsverket och det dåvarande Invandrarverket instämde i kritiken. I sina utvärde- ringar framhöll de t ex att väntetiderna var för långa, studieintensiteten för låg, och antalet som elever som ”tog sin examen” var alldeles för liten (SOU 1996:55:196f, Lindberg, Axelsson & Hyltenstam 1997).
Det vetenskapliga språkstudiet har övertygat de flesta forskare om att alla språk … är lika ”bra” som språksystem betraktade. Alla språkvarieteter är strukturerade, sammansatta och regelstyrda system som helt svarar mot sina talares behov. Därav följer att värdeomdömen som rör riktighet och renhet hos språkvarianter är
sociala snarare än språkliga (Trudgill 1974:25, kursivering i original).
Annick Sjögren hävdar en närbesläktad, men inte lika kategorisk ståndpunkt. Med hänvisning till just språkdebatten i Sverige under 1990-talet gör hon gällande, att det ökade talet om språkets betydelse också kan medföra att de som lyssnar kan bli känsligare för språkliga fel hos personer som har invandrat.
Att tala en bra svenska blir särskiljande mellan vi och de. De som inte lärt sig de inföddas svenska före en viss ålder kommer aldrig att tillhöra den inre kretsen. Men till synes rimliga krav på en god språkbehärskning riskerar att få funktionen av samhällets försvar mot det främmande. Dessa krav kan sedan utvecklas till ett bekvämt och framgångsrikt sätt att hålla konkurrenterna borta. Frågan kvarstår vilka typer av fel som kan tolereras utan att kommunikationen störs, och vilken språknivå som bör krävas (Sjögren 1996:36).
Utifrån det perspektiv som Trudgill respektive Sjögren skisserar kan det inte uteslutas att kritiken mot brytningarna, de grammatiska felen eller de svår- begripliga låneorden kan förstås som ett avståndstagande riktat mot kategorin invandrare i sig, eller åtminstone som en kritisk kommentar till närvaron av invandrade icke-svenskar mitt bland den infödda ingruppen i den svenska nationalstaten. Det är inte endast en fråga om språkkunnighet.4 Immigranters sätt att tala har genom historien, hävdar Jorma Lainio, ofta blivit kritiserat, förlöjligat eller kategoriskt fördömt av befolkningen i det område dit de migrerat (Lainio 1995:21). Innebörden i kritiken av ”Rinkebysvenskan” och liknande språkliga uttryck varierar givetvis från kontext till kontext och mellan olika aktörer, och pendlar rimligtvis mellan att vara uttryck för t ex pedagogiska omsorger, välfärdspolitiska ambitioner (jfr Runfors 1996b, 2003) eller just distansmarkerande fördömanden.
Det är möjligt och rimligt att relatera dessa kritiska omdömen, och de sociala positionsmarkeringar som följer med dem, till den fasta koppling mellan språk och nationell identitet som återfinns i nationalistiska ideologier och tankeformer. Idén om ett nationellt folkspråk som ett grundläggande karaktärsdrag för en nation, och ett språkområde som en naturlig avgränsning för en nationalstat, har varit ett av de bärande inslagen i nationalismen.5 Språkgemenskapen, och
4 Trudgills påstående syftar på relationen mellan standardiserande varianter av ett språk och
dess olika dialekter eller sociolekter, och träffar kanske i första hand den form av problematiseringar som t ex artikulerades i kritiken mot ”Rinkebysvenskan”.
5 Detta ideal har, som alla vet, ibland visat sig vara omöjligt att genomdriva, och vid andra
tillfällen inte heller varit oundgängligt för artikulerandet av en socialt effektiv nationalistisk ideologi. I vissa fall, som t ex Schweiz, Belgien och Finland, har man artikulerat nationella projekt där flerspråkighet ryms inom ramen för den dominerande
dess ömsesidiga oförmedlade språkliga förståelse, är en av tydligaste sinnebilderna för nationens föreställda gemenskap, och språket är ett av de centrala objekt kring vilka etniska och nationella identiteter formeras (Anderson 1992, Herzfeld 1992, Billig 1995).6 De språkliga företeelser som beskrivs med de mer eller mindre pejorativa beteckningarna ”Rinkebysvenska” och halvspråklig- het utmanar en del av de föreställningar om sambandet mellan språk och befolkning som uttrycks i den dominerande formen av nationalism, som också är dominerande i Sverige, och då kanske i första hand enspråkighetsnormen. Det sätt att hantera språklig mångfald som många två- eller flerspråkiga personer har betraktas som en problematisk brist, och inte som ett funktionellt sätt att hantera en tillvaro där man lär sig olika språk med avseende på vad som är nödvändigt i specifika sociala sammanhang med begränsade kommunika- tionskrav (Lainio 1995:24, Sjögren 1996:23).
Kravet på korrekta (svensk)kunskaper är inte nödvändigtvis enbart en exkluderande praktik. Spelet mellan inkluderande och exkluderande praktiker är intrikat, och bägge rörelserna pågår ibland parallellt i ett och samma sociala skeende, där de ibland förstärker och ibland försvagar varandra. Ann Runfors (1996a, 1996b, 2003) studier av svenskundervisning på grundskolan i områden med hög andel av elever i kategorin invandrare belyser tydligt detta förhållande. Runfors beskriver hur kravet på den goda svenskan upprepades om och om igen i denna kontext, inte minst mot bakgrund av att undervisningen hölls på svenska. I lärarnas förhållningssätt till det svenska språket och elevernas kunskapsbrister tydliggjordes olika värderingar, föreställningar om språkets funktion i ett samhälle och gränsmarkeringar gentemot icke-svenska etniska grupper. Runfors uppmärksammar och studerar det hon benämner ”struktu- rerande principer vid hantering av olikhet” (Runfors 1996b:41) i dessa för- hållningssätt. En av dessa strukturerande principer är en tydligt artikulerad jämlikhetstanke, som kan relateras till en specifikt svensk tolkning av idén om generell välfärd (Runfors 1996b:51; jfr Esping-Andersen 1990). Lärarna ser det svenska språket, och med det föregivet svenska koder, som ett instrument för att skapa förutsättningar för delaktighet och innanförskap. ”Svenskan blir ett av lärarnas främsta vapen i kampen för att inkludera ’invandrarbarnen’, för att uppnå jämlikhet, rättvisa och ge möjligheter till att välja framtid och livsstil”
nationalistiska ideologin. I andra fall försöker man att negligera eller till och med förhindra, med våld om så krävs, att minoritetsspråk talas eller skrivs. Med tanke på a tt det talas cirka 5000 språk över hela världen, men att det inte finns mer än ungefär 200 nationalstater (Crystal 1987, refererad i Sjögren 1996:23), så följer det logiskt att det nationalistiska idealtillståndet ”ett språk, en nation” generellt sett är mycket svårt att uppnå.
6 Benedict Anderson påpekar t ex att fixeringen av standardiserade folkspråk, som
kommunikationsform i och för tryckta texter, hade en avgörande betydelse för den moderna nationalstatsformens framväxt, och den modell för föreställd gemenskap som där växte fram (Anderson 1992:47ff).
(Runfors 1996b:50). Samtidigt kan de goda intentionerna paradoxalt nog få en exkluderande potential. Lärarnas goda vilja att omsätta välfärdsprojektets jämlikhetstanke leder till att elevernas problem och brister om och om igen hamnar i fokus, eftersom lärarna koncentrerar sig på vad eleverna saknar och vad som måste tillföras för att de ska ha samma möjligheter som andra ungdomar. Därmed förbises elevernas resurser, och den normaliserade intentionen riskerar att få en motsatt verkan, där det annorlunda pekas ut och det avvikande definieras (Runfors 1996b, 2003). Gränsen till den icke-tolererade avvikelsen från den etniskt definierade normaliteten uppmärksammas och övervakas. Den inkluderande ambitionen kan få en delvis exkluderande verkan.
I inledningen till kapitel fyra redogjorde jag i korthet för den forskning som förklarade invandrade kvinnors och mäns försämrade möjligheter på den svenska arbetsmarknaden med det svenska arbetslivets omvandling och omorganisering under 1980- och 90-talen och de specifika kompetenskrav som följde i spåren på dessa förändringar. En del av de argument som där framförs är att även kraven på kunskaper i det svenska språket har blivit större under den här perioden, just genom att arbetslivet har omorganiserats. Bristande kunskaper i det svenska språket innebär ett otillräckligt humankapital och därmed en större risk för arbetslöshet. Broomé m fl hänvisar t ex till att arbets- givarna i deras undersökning anser att behovet av att ha anställda som alltid måste kunna tala svenska obehindrat är det viktigaste skälet till att många invandrare inte får anställning (Broomé m fl 1996:81).
Det finns dock forskning som pekar på att kunskaperna i det mottagande samhällets språk inte alltid har den centrala roll för immigranters karriär på arbetsmarknaden som ibland antas. Sambandet mellan framgång på arbets- marknaden, mätt i termer av inkomst, och språkförmåga kan inte alltid beläggas i termer av statistisk signifikans (Ekberg & Gustafsson 1995:73f). Med utgångs- punkt i kvantitativa data insamlade av SCB ifrågasätter t ex Hassan Hosseini- Kaladjahi det negativa kausala sambandet mellan språkkunskaper och arbets- löshet som är centralt i de ovannämnda resonemangen. I de invandrade grupper som beskrivs med dessa data – iranier, chilenare, polacker och finländare – finns det inget statistiskt signifikant samband mellan språkkunskaper och arbetslöshet (Hosseini-Kaladjahi 1997:58).7