Arbetsförmedlingen är, liksom andra byråkratiska organisationer, klassifice- rande och kategoriserande till sin karaktär (jfr ovan). Alla som söker arbete blir inskrivna i en viss sökandekategori. Han eller hon bedöms vara sökande av ett visst slag, utrustad med vissa egenskaper, som kvalificerar henne eller honom för en viss kategoritillhörighet. För de helt arbetslösa finns fyra kategorier. Sökande placerade i åtgärd eller utbildning kategoriseras efter sin ”åtgärds- tillhörighet”. Vid tidpunkten för intervjuerna fanns drygt ett tjugotal kategorier i omlopp (Bergeskog 1998, 1999). De arbetslösa kategoriserades efter vilka behov
anvisat arbete: a) yrkesvana, utbildning och kompetens; b) ålder; c) hälsoskäl; d) lokal bundenhet – småbarnsföräldrar ska t ex inte tvingas att ta jobb ifrån vilket de inte kan komma hem dagligen; d) kommunikationer – mycket dyra och tidskrävande resor till arbetsplatsen kan vara en anledning till att tacka nej till ett anvisat arbete; e) bostad vid arbete på annan ort – frågan om bostad måste vara löst innan arbete på annan ort kan betraktas som lämpligt; f) arbete utomlands – reglerna om lämpligt arbete är giltiga även för erbjudet arbete utomlands; g) semester; h) väntat arbete; i) delpension; j) lön, lev- nadskostnader och trygghetsförsäkring – gäller endast i ett begränsat antal fall, om t ex lönen för ett arbete understiger arbetslöshetsförsäkringens kontanta ersättning med mer än tio procent, och om trygghetsförsäkringar helt saknas i anställningen; samt k) arbetskonflikt (Lundin 2000:6ff).
de bedömdes ha. I kategori 11 skrevs de in som antogs endast behöva plats- förmedlingsservice – dvs de ”anställningsbara” som kunde ta ett arbete med en gång. Dit räknades de som redan hade ett yrke, erfarenheter från arbetslivet eller utbildning. Till kategori 12 hänfördes de som bedömdes sakna möjlighet att börja arbeta omgående, och därför var i behov av vägledning. De som redan hade fått vägledning och bedömts vara i behov av åtgärd, och också fått ett erbjudande om det, skrevs in i kategori 13. När de påbörjade åtgärdens praktik eller utbildning kategoriserades de i enlighet med åtgärdsformens eget ”kategorinummer”, t ex 55 för Api eller 64 för datortek. Kategori 14 var en restkategori dit övriga inskrivna heltidsarbetslösa räknades (Bergeskog 1999, jfr Mäkitalo 2002). Därtill fanns två kategorier för dem som hade ett arbete, men inte på heltid. Till kategorierna 21 och 22 fördes de deltidsarbetslösa respektive timanställda. Dessa kategorier utgör, tillsammans med alla de som markerar olika slags åtgärdshemvist (jfr nedan), en officiell och institutionellt sanktionerad taxonomi, och lägger grunden för statliga myndigheters beskrivningar av arbetslöshetsproblemet. Mer officiella beskrivningar av arbetslösa finns inte i det svenska samhället.
När de sökande ”processas” genom arbetsförmedlingens verksamhet, flyttas de också mellan kategorierna. Därigenom blir den sökandes ”byråkratiska biografi” väl synlig i verkets register, och dennes sökandehistoria kan över- vakas: en person som vid inskrivningen bedöms vara i behov av vägledning kategoriseras som en 12:a; om denna vid vägledningen bedöms vara i behov av åtgärd ges han eller hon plats i lämplig sådan, och skrivs då in i kategori 13, ”erbjuden åtgärd”. De kvarstår i kategorin tills aktiviteten börjat. Poängen med kategoritillskrivningen är att sortera bort dem som blivit lyckosamt ”pro- cessade”. När åtgärden påbörjas kategoriseras de alltså efter den åtgärd de går i, och när den avslutas kodas personen om på nytt. Om den inskrivne antas vara färdig för att konkurrera med andra sökande på arbetsmarknaden kategoriseras han eller hon som 11, och blir en del av platsförmedlarnas verksamhetsområde (Mäkitalo & Säljö 2002:9).
Genom att beskriva och övervaka den sökande på detta sätt, underlättar förmedlingens taxonomi uppfyllandet av åtminstone fyra olika målsättningar. För det första underlättar den utförandet av arbetet, och hjälper till att upprätt- hålla ordningen i förmedlingskontorets interna arbetsdelning. För det andra är den ett verktyg i utförandet av den aktiva arbetsmarknadspolitiken, genom att den reglerar och ordnar det institutionella stödet och hjälpen till sökande och arbetsgivare. För det tredje är den ett verktyg i produktionen av statistik och kunskap, till de beslutsfattare och andra som behöver information om situa- tionen på arbetsmarknaden. För det fjärde är kategoriuppdelningen nödvändig när förmedlingskontorens verksamhet ska bedömas, enligt t ex effektivitets- kriterier (jfr Mäkitalo & Säljö 2002:18). Med hjälp av kategorierna skapas kunskap såväl om de sökande som om institutionens egen verksamhet.
Kategori 14 är alltså en restkategori. Den skapades för sådana sökande som visserligen var inskrivna, men som tillfälligt inte kunde ta ett arbete, på grund av utbildning, värnplikt eller föräldraledighet. Syftet var således att skapa en kate- gori för inskrivna vars sökaktivitet var vilande, och som hade legitima skäl för detta, och inte heller hade ett behov av vägledning eller åtgärdsplacering. Där- för räknas inte heller personerna i denna kategori in i arbetslöshetsstatistiken. I en studie av arbetsförmedlingens kategoriserande och klassificerande praktiker fann dock Åsa Mäkitalo och Roger Säljö att denna kategori även användes för personer som generellt sett ansågs vara svåra att placera i åtgärd eller hitta arbete till. Det kunde få den motsägelsefulla effekten att sådana sökande som var i stort behov av utbildning eller åtgärd, för att på sikt kunna få arbete, hamnade i ett fack där de blev kategoriserade som ”inaktiva”, och därför inte heller i behov av vägledning eller liknande. Därmed hamnade de sist i kön vad gäller uppmärksamheten från förmedlingspersonalen. Dessutom hände det att potentiellt långtidsarbetslösa skrevs in i denna kategori för att inte hamna i den statistiska bokföringen av långtidsarbetslösa. Man förde in sökande i denna kategori för att hyfsa till statistiken (Mäkitalo & Säljö 2002:16ff).
Givet denna specifika taxonomi hör det till arbetsförmedlarens första upp- gifter när han eller hon möter en ny sökande, att bedöma om denne kan ta ett arbete med en gång, utan vägledning eller olika former av kompetensutveckling, dvs om han eller hon tillhör kategori 11 eller 12. Ibland formuleras denna fråga som att det gäller att avgöra huruvida den sökande är ”anställningsbar” (Mäkitalo & Säljö 2002). Den sökandes status på arbetsmarknaden blir därmed en fråga om dennes individuella egenskaper, att vara ”anställningsbar” eller inte, att ha eller sakna förmågan att ”kunna ta ett jobb” med en gång. Det för- hållande att denna specifika egenskap är avhängig arbetsmarknadens efter- frågan på arbetskraft, dvs. ett aggregat av enskilda arbetsgivares preferenser och önskemål, hamnar därmed i ett ”semantiskt tomrum”. Det förhållandet benämns inte i den kategoriserande praktik som direkt utgår från denna taxo- nomi, och den relationella dimensionen av utbildnings- eller kvalifikations- kapitalet osynliggörs. I förgrunden hamnar arbetsförmedlarnas uppfattning om hur arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft är beskaffad, en uppfattning som idealt sett bör bygga på information erhållen från den lokala arbetsmarknadens aktörer. Det är i sista hand kunskapen om deras omdömen som ligger till grund för bedömningen av ”anställningsbarhet”. Den taxonomiska verksamheten för därmed med sig en öppenhet för de behovsantaganden, begreppsbildningar, dikotomier och värdehierarkier som artikuleras bland företagen, utanför den egna organisationen.
Till klientskapandet av den arbetslöse hörde att man registrerade dennes medborgarskap. Det binära kategoriparet ”svensk : invandrare” återfanns där- emot inte i Ams centrala dataregister. Inte på något kontor där vi träffade förmedlingspersonal var arbetet heller organiserat så att man hade avdelat
personal, som särskilt riktade sitt arbete mot sökande i kategorierna ”utländska medborgare” eller ”invandrare”. Som jag nämnde tidigare avviker därmed arbetsorganisationen på mina intervjupersoners respektive kontor från vad som gäller för landet sett till sin helhet, eftersom 12,6 procent av landets arbetsförmedlare är specialiserade på just kategorin ”invandrare” (Nyberg & Skedinger 1998:72). Jag kommer att strax att återvända till historien bakom detta kategorinamn.