I det följande används begreppet ”genus” (eng gender) som en beteckning på människors föreställningar om könsskillnader, organiserade i sociala strukturer präglade av asymmetriska maktrelationer. Detta begrepp tillhandahåller en rubrik för dem som studerar den historiska, samhälleliga och situationella variationen i olika definitioner av kvinnlighet och manlighet (Glenn 1999:5, jfr Kulick 1987).1
1 Med detta perspektivval placerar jag mig nära den forskningsinriktning som ifrågasätter
könets och sexualitetens biologiska naturlighet och oföränderlighet, och som studerar just hur föreställningar om könstillhörighet varierar mellan olika kontexter och samhällen. Med framhållandet av den principiella flexibiliteten i denna organisations- princip följer en uppmärksamhet på hur föreställningar om femininitet och maskulinitet bygger upp eller byggs in i andra sociala former, inte minst i maktrelationer. Evelyn Nakano Glenn (1999:5) påpekar att denna frikoppling från biologi och kropp medför en parallell frikoppling från tanken att kön/genus endast eller åtminstone i första hand är en individuell egenskap. Föreställningar om likheter och olikheter mellan olika genus är också ofta en organiserande princip i kollektiv och institutioner. Arbetsdelningen i ett samhälle är bra exempel på detta (Westberg-Wohlgemuth 1996, Gonäs m fl 2001, Sundin 2002). Joan W Scott (1988) har renodlat denna tolkningsansats; hon ser genus som en primär ordning, en organiserande princip som ”banar väg även för makt- relationer som inte omedelbart tycks utgå ifrån kön” (Ekström 2002:16f; jfr Scott 1988:25ff). Med betoningen på makt- och underordning kommer de mer svår-
När jag i det följande använder termer som ”genussystem” eller ”genusordning” syftar jag dels på de normer eller värderingar som föreskriver hur relationerna mellan kvinnor och män bör vara organiserade, och dels på de praktiker som understöds av dessa ideal. På samma sätt som många av de ovan citerade, vill jag med formuleringar av detta slag betona den genusidealens formbarhet och förekomsten av ett flertal kvinnlig- och manligheter.
I den historieskrivning kring den moderna, svenska invandringshistorien som går att utläsa ur forskningen om migrationen till Sverige efter 1945 framstår denna process som en föregivet könsneutral historia, där man utan att ange skäl fokuserar på männens öden och erfarenheter (Knocke 1991, de los Reyes 2001). Relationer och maktförhållanden mellan infödda respektive invandrade kvinnor och män har sällan lyfts fram i förgrunden.2 Genusrelationer var också länge underkommunicerade i den svenska offentlighetens diskurs kring migration och etniska relationer. Det gäller i synnerhet den diskurs som centrerades kring arbetsmarknadspolitiken. Wuokko Knocke och Paulina de los Reyes har var för sig beskrivit hur ”invandraren” fram till slutet av 1970-talet oftast framställdes som en könlös gestalt, men att denna gestalt också minst lika ofta under- förstods vara en man (Knocke 1991, 1999, de los Reyes 2002:35). De anser att en av anledningarna till att diskursen i fråga utformades på det här sättet går att hitta i en konflikt mellan arbetsmarknadens parter i slutet av 1950-talet, där fack- föreningsrörelsen och arbetsgivarföreningen var oense angående hur arbets- kraftsbristen i Sverige skulle lösas (Knocke 1991, de los Reyes 2001:63). Arbets- givarsidan ansåg att en ökad invandring av arbetskraft var den lämpligaste lösningen, men fackföreningarna motsatte sig detta; de ville hellre förlita sig på den inhemska potentiella arbetskraften – gifta kvinnor, äldre och funktions- nedsatta.3 Kategorierna ”kvinnor” och ”invandrare” ställdes mot varandra, som (nöd)lösningar på arbetskraftsbristen. Den debatt som konflikten gav upphov till blev, enligt de los Reyes, paradigmatisk för diskursens utformning:
I första hand gäller detta konstruktionen av kvinnlighet i arbetslivet som en etniskt homogen kategori som explicit eller implicit betecknar svenskfödda kvinnors roll som arbetskraft. I andra hand, och som en logisk följd av det föregående, har föränderliga delarna av genusrelationerna i fokus. Den grundläggande principen i (praktiskt taget) alla genusordningar eller genussystem är den som föreskriver manlig överordning och kvinnlig underordning (Kulick 1987:17).
2 De undantag som finns har huvudsakligen tillkommit under den senare delen av 1990-talet
(se t ex Ålund 1994, de los Reyes 1998, 2001, 2002, Knocke 1999), men det finns ändå en del tidiga undantag (Kyle 1979, Haavio-Mannila 1981, Knocke 1988, 1991, Saarinen 1989, Ålund 1991).
3 Fackföreningsrörelsens hållning gentemot arbetskraftsinvandring blev så småningom mer
öppen och mindre kritisk, och därmed kunde invandringspolitiken – tillfälligt, fram till början av 1970-talet (jfr kap 2) – liberaliseras samtidigt som regelverket för den ny- inflyttade arbetskraften förenklades (Hammar 1988, Lundh & Ohlsson 1999, de los Reyes 2001).
begreppet ”invandrare” fått konturer av en könlös kategori eller också haft invandrarmannen som utgångspunkt (de los Reyes 2001:64).
Om invandrarna var könlösa eller blev män, och kvinnorna blev svenska kvinnor, så försvann de invandrade, icke-svenska kvinnorna – tillfälligt – in i ett semantiskt tomrum (jfr även Kyle 1979:200). Men tomrummets tystnad upphörde så småningom. Nya röster artikulerades, röster som hördes tala om ett nytt problem och en ny diskursiv gestalt. I massmedia och andra offentliga diskursiva former utkristalliserades så småningom, under 1970-talets gång, en ny social kategori, som påtagligt ofta beskrevs på ett genreartat sätt: ”invandrarkvinnan” (Knocke 1991, Brune 2002). Ylva Brune har, i en studie av dagstidningsartiklar från 1970-talet, beskrivit hur påfallande likartade beskriv- ningarna av denna kategori var: samma egenskaper och samma problem återkom gång på gång (Brune 2002:155ff). Till de egenskaper som länkades till den diskursiva gestalten ”invandrarkvinnan” hörde framför allt utsatthet och isole- ring. I en del av beskrivningarna framhåller man hennes utsatta position i arbetslivet och samhället, t ex som dubbelarbetande i lågstatusyrken. En annan beståndsdel är framhävandets av hennes kunskapsbrister, t ex i svenska språket eller kunskaper om det svenska samhället. Ett tredje moment i framställningen utgörs av en beskrivning av de konsekvenser som följer på utsattheten: psykiska problem i familjen, social isolering, etc. En fjärde aspekt utgörs av en redogörelse för hennes underordnade position visavi män i hennes eget sociala nätverk: hon får inte röra sig fritt i samhället, hon är helt underkastad de reproduktiva plikterna.
Brune framhåller att en vilja att hjälpa och förbättra uttrycktes, parallellt med problembeskrivningen. Det uppmanades ofta till handling i massmedia – ”[vi] bör genast göra något för de här kvinnorna” (2002:156). Skrivsättet i många artiklar skapade en allians mellan journalist och läsare; problembeskrivningen föreföll artikulerad från osynlig, passiv och allseende punkt, och i texten formerades ett kollektiv som med en föregivet beteendevetenskaplig auktoritet hade rätten och kunskapen att urskilja denna specifika socialpolitiska problema- tik. Läsaren bjöds in för att vara deltagare i en handlingsberedskap. Ett annat värderingsmässigt fundament i detta skrivsätt är, som jag tolkar det, en emancipatorisk vilja till jämställdhet, informerad av den samtida feministiska politiska kampen. Den kritik som artikulerades utifrån denna ståndpunkt föreföll dock väsentligen vara inriktad på den underordning som kvinnorna i fråga erfor i relation till männen i den egna etniska gruppen, ”som en passiv fånge i religion och kulturmönster” (2002:158).
I den statliga policyformuleringen förekom liknande problemformuleringar vid samma tidpunkt. I jämställdhetskommitténs utredning Kvinnors arbete från 1979 konstaterade man t ex följande:
Gemensamt för många invandrarkvinnor är att de uppfostrats och präglats av en mycket traditionell kvinnoroll. Detta ger dem ofta en underordnad och osjälv- ständig ställning i förhållande till männen. Kvinnorna har kommit på sina mäns villkor, i hopp om att de ska kunna ge sina barn en bättre framtid. Trots deras osjälvständighet i framför allt det som har medansvar utanför familjen att göra, har de en mycket stark och viktig ställning inom familjen (SOU 1979:89:155).
Den ”traditionella kvinnorollen” tar kvinnorna med sig till Sverige, och det är detta bagage som medför underordning och osjälvständighet. Samtidigt lyfter man fram det stora inlärningsbehov som föreligger hos dessa kvinnor. ”Invand- rarkvinnans” kunskapsbrister är nämligen avsevärda, anser man:
Hon har för det mesta låg eller i sämsta fall ingen grundutbildning. När hon kommer till Sverige måste hon försöka förstå vad de nya livsvillkoren i det svenska samhället innebär för henne. Vilken förändring krävs av henne för att hon även ska kunna fungera i familjeliv och arbetsliv – för att hon skall känna mening i tillvaron och uppleva en egen identitet – för att hon med bevarandet av sin kulturella bakgrund skall kunna känna sig hemma i det svenska samhället och känna gemen- skap med svenska kvinnor – för att hon ska växa in i det svenska samhället, förstå strävanden efter jämlikhet mellan kvinnor och män i familjeliv och arbetsliv (SOU 1979:89:155, 164).
I slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet hade således vissa invandrade gruppers sätt att förstå och hantera genusrelationer kommit att intressera statens offentliga utredningar. ”Invandrarnas könsroller” hade blivit en politisk fråga och ett problem som krävde sin lösning. Problemet ansågs vara att vissa invandrade grupper hyste värderingar och normer som gick stick i stäv med svenska jämställdhetssträvanden; normer och värderingar vilka uppfattades som kulturellt härledda. Kvinnornas underordning förstods, vilket framgår ovan, i första hand som en (icke-svensk) kulturell produkt (Knocke 1991, de los Reyes 2001). Utbildning ansågs vara en lösning på problemet, och denna lösning var lätt att motivera eftersom många påstods ha endast korta utbildningar motsvarande grundskola (Brune 2002).
Ett flertal forskare, t ex Wuokko Knocke (1991, 1999), Aleksandra Ålund (1991, 1994), Paulina de los Reyes (2001, 2002) och Ylva Brune (2002), har framhållit att det fanns en del direkta oriktigheter i den diskurs som centrerades kring ”invandrarkvinnan”. Det påtagligaste exemplet gällde hennes påstådda isolering i hemmet, från arbetsmarknaden, från det svenska samhället. Kvinnor födda i utlandet deltog under denna tid i allra högsta grad i arbetslivet. Fram till början av 1980-talet även i högre utsträckning än kvinnor födda i Sverige – från 1940-talets slut fram till början på 1980-talet var andelen invandrade kvinnor i arbetslivet högre än andelen infödda kvinnor (Knocke 1991). ”Invandrar- kvinnan” var i detta avseende inte mer isolerad i hemmet än andra kvinnor, och under en lång tid var det snarare tvärtom.
Isolerade eller inte, delaktiga eller inte, många av de kvinnor som invandrade till Sverige under 1960- och 70-talen hade tvivelsutan en marginell position på den svenska arbetsmarknaden under denna tid – liksom de har det idag. I likhet med sina invandrade bröder, makar och landsmän befann de sig oftare än andra längst ned i det svenska arbetslivets hierarki. De var påtagligt överrepresen- terade i de yrken som hade lägst löner och sämst arbetsmiljö. Många av dem hade hamnat i de tyngsta, mest monotona och intellektuellt sett minst utmanande eller stimulerande jobben (Knocke 1986, Ekberg 1990). Med hänvisning till Feuchtwang (1982:251) beskriver Knocke (1986) det som att dessa kvinnor hamnade i ett ”yrkesmässigt ghetto” [eng. occupational ghetto], där arbetet präglas av låg lön, lite frihet och dåligt inflytande över arbets- processen.
I ett antal studier av arbetsorganisation och internrekrytering på några större arbetsplatser inom sjukvård och tillverkningsindustri, utförda vid mitten och slutet av 1980-talet, fann Wuokko Knocke att invandrade kvinnor tenderade till att bli rutinmässigt missgynnade vid internutbildning och internrekrytering, och att de generellt sett hade sämre inflytande över arbetets organisation än andra grupper av arbetare. I det avseendet skilde sig deras genomsnittliga yrkes- karriärer också från de invandrade männens. Trots att de sistnämnda mer sällan än sina infödda svenska arbetskamrater fick möjlighet till att göra karriär i företaget, genom t ex internutbildning, hade de ändå en bättre position än kvinnorna i samma kategori (Knocke 1986, 1994, jfr Britz 1990). De invandrade kvinnorna var den kategori av anställda som hade längst tjänstgöringstid på arbetsplatsernas sämsta positioner, och som hade svårast att komma in på internutbildningar och karriärutvecklingsprogram.
På de respektive företagen förklarade arbetsledning, tjänstemän på mellan- nivå och fackliga företrädare det faktum att kvinnorna blev förbigångna ofta med hänvisning till kvinnorna själva, antingen med deras vanor och generella handlingsmönster i deras respektive etniska grupper eller med kulturen i denna grupp. Knocke beskriver detta i termer av att kvinnornas maktlöshet ”etnifi- erades” (Knocke 1991:472); verkan av de underordningsmekanismer som fanns runt omkring kvinnorna, på arbetsplatsen och i den vidare samhälleliga kon- texten, underkommunicerades på ett sätt som föreföll rutinartat och väletablerat. Fokuseringen på normer och värderingar kring genusrelationer hos icke- svenska etniska grupper var en konstitutiv del av denna underbetoning. De problembeskrivningar och förklaringsmodeller som var etablerade i media och statens utredningsverksamhet redan på 1970-talet var uppenbarligen, enligt Knocke, också etablerade i arbetslivet.
Det är självklart inte enbart i anslutning till arbetsliv och arbetsmarknad som invandrade, icke-svenska etniska gruppers genusrelationer och genusideal har diskuterats och debatterats. Frågor kring dessa tanke- och handlingsmönsters sociala konsekvenser, normativa riktighet och/eller kulturella härledning har
under slutet av 1990-talet och början på 2000-talet ofta diskuterats, t ex i massmedia. En serie händelser som har genererat en mängd tal i denna fråga är de fall av mord – s k ”hedersmord” – och misshandel, som under denna period har drabbat ett antal unga kvinnor som själva har invandrat, eller vars föräldrar har invandrat, och där män i deras familj och släktnätverk har varit förövarna.4 Ett mycket begränsat antal fall av grovt sexuellt övervåld mot unga kvinnor, där unga män med invandrarbakgrund i grupp har våldtagit unga kvinnor har också lett till en omfattande debatt i massmedia kring dessa frågor. I medias be- skrivningar av dessa tragiska fall framträder, enligt Ylva Brune (2002) de diskursiva gestalterna ”invandrarmannen” (alternativt ”invandrarkillen”) och ”invandrarkvinnan” (alternativt ”invandrartjejen”) på ett sätt, som delvis avviker från de framställningssätt som jag i korthet redogjorde för ovan. Den explicit negativa värderingen av vissa invandrade, icke-svenska etniska gruppers genussystem kvarstår, liksom det tydliga gränsdragandet mellan svensk kultur och icke-svenska kulturer, samt relationen mellan nation eller etnisk grupp och en monolitisk, kollektiv kultur. I de media som beskriver och tematiserar dessa brott framträder en ny grupp av ”invandrartjejer”. Beskriv- ningen av deras egenskaper avviker från tidigare problembeskrivningar av ”invandrarkvinnan”. I kontrast mot sina makar och bröder framställs en kategori kvinnor som är starka och framåtsträvande. Det handlar om unga kvinnor som kämpar i motvind för att frigöra sig, mot familjens och släktens vilja, för rätten att välja sätt att leva utan begränsande påtryckningar. Mot familjens begränsade tradition ställs återigen svenskheten som jämställd och en fri- görande kraft. Skillnaden mot förut är att den unga kvinnan delvis har tagit till sig den svenska jämställdhetens normer. Därmed kan man, som Ylva Brune påpekar, ”konstatera att [bilden av] ’den isolerade invandrarkvinnan’ från 1970- talet mist sin aktualitet” (Brune 2002:179). Männen, å andra sidan, tillskrivs kollektivt en uppsättning problematiska egenskaper. De gestalter som växer fram ur den här genren av reportage beskrivs som maktlösa, våldsamma, begränsande, traditionsstyrda och fyllda av en religiös vrede. ”Invandrar- mannens” maskulinitet förefaller att befinna sig i ett kristillstånd (Bredström 2002:197).
4 Med hänvisning till uppgifter från iranska och kurdiska vänsterorganisationer hävdar
Kristina Hultman att omkring trettio unga kvinnor har dött som ett resultat av våld i familjen, från manliga anhörigas och släktingar sida, sedan 1984 (Hultman 2002). Detta grova och ibland dödliga våld mot unga kvinnor har huvudsakligen haft sin upprinnelse i att de har utmanat sina fäders auktoritet, och de värderingar och normer som är knutna till auktoritetsrelationen i fråga.