I många forskningssammanhang har kompetens i allmänhet och social kompetens i synnerhet relaterats just till den invandrade arbetskraftens svårigheter med att få fäste och göra karriär på den svenska arbetsmarknaden. Boken Varför sitter ”brassen” på bänken? är ett inflytelserikt exempel. Den utgjorde startpunkten för en intensiv akademisk debatt under slutet av 1990- talet, där begreppet ”social kompetens” var centralt. I denna bok driver Per Broomé, Ann-Kristin Bäcklund, Christer Lundh och Rolf Ohlsson tesen att det svenska arbetslivets förändrade kompetenskrav har minskat möjligheterna för personer i kategorin invandrare att komma in på arbetsmarknaden. De identifierar ett flertal förändringstendenser i arbetslivet, vilka är orsaken till de ändrade kraven: okvalificerade arbetsuppgifter har i stor utsträckning rationali- serats bort, servicearbeten har professionaliserats, ”platta” organisationer och självstyrt arbete har ersatt hierarkier och detaljstyrning på arbetsplatserna.
historiskt perspektiv. Det förhållningssättet har troligen varit begränsat till perioder av mycket hög efterfrågan på arbetskraft, och även då begränsat till vissa yrkesnischer. Icke desto mindre är etablerandet av diskurserna kring ”kompetens” och ”social kompetens” en händelse som går att fixera till en ungefärlig tidpunkt. Innan dess omtalades informella kvalifikationer på ett annat sätt (jfr Fägerborg 1996).
Detta har bland annat medfört att kraven på formell utbildning och kommunikativ förmåga har ökat, och att många företags rekryteringsprocesser har individualiserats (Broomé m fl 1996:58ff).
Denna utveckling var tydlig inom verkstadsindustrin. När arbetet organiserades om minskade antalet arbetsledare på lägre nivåer, och ansvar och kvalitetskontroll fördes ofta över till arbetarna själva, vilka organiserades som tydliga arbetslag. Dessa lag fick bl a större ansvar för nyrekryteringen, vilket enligt Broomé m fl medförde att det i denna process gavs större utrymme för gruppens homosociala strävan att återskapa sig själv. De anställda väljer i första hand att arbeta med de människor de uppfattar som likar, de som tänker och agerar ungefär som de själva. Tillsammans med satsningar på en enhetlig företagskultur, som skapar en positiv bild av företaget och utgör ett motiv för kollektivt ansvarstagande, skapar detta en efterfrågan främst på arbetskraft som liknar den redan anställda personalen. Kompetenskravens förvandling innebär, i denna förklaringsmodell, att de också har blivit mer språk- och kulturspecifika, och detta leder till att invandrad arbetskraft missgynnas. De förvandlade kravens negativa konsekvenser för denna grupp blir extra påtagliga, enligt Broomé m fl, därför att invandringen har ändrat karaktär under de senaste decennierna.
Den andra processen som gjort det svårare för invandrarna att komma ut på den svenska arbetsmarknaden hänger samman med att invandringens karaktär sedan 1960-talet förändrats, att arbetskraftsinvandringen i allt större utsträckning ersatts av flykting- och anknytningsinvandring från tredje världen och Östeuropa. Detta har ökat kulturavståndet mellan invandrarna och det svenska samhället. /…/ [D]et ökade kulturavståndet har /…/ stor betydelse för invandrarnas integration på arbetsmarknaden (Broomé m fl 1996:99).
De invandrare som kommit under 1980- och 90-talen antas helt enkelt vara mer olika svenskar än de som kom under 1960- och 70-talen. Det är den huvud- sakliga innebörden Broomé m fl lägger i begreppet ”kulturellt avstånd”. Liknande sätt att resonera återfinns, som tidigare nämnts, i annan forsknings- litteratur kring frågan om etnisk segregering i arbetslivet. Från och med mitten av 1990-talet publicerades ett flertal studier, som använde denna modell för att förklara varför den etniska segregationen i det svenska arbetslivet steg under nittiotalets första år (se t ex Lundh & Ohlsson 1994, Ekberg & Gustafsson 1995, Jervas 1995, Ekberg 1997, Broomé & Bäcklund 1998, Scott 1999; jfr Mattsson 2001:111ff). Dessa böcker och artiklar utgjorde kärnan i det som Katarina Mattsson benämner ”kompetensbristdiskursen” (Mattsson 2001:75).
Kausaliteten i de segregerande processer som beskrivs i denna diskurs är i väsentliga delar densamma som i Varför sitter ”brassen” på bänken?. De personer som invandrat under det senaste decenniet kom huvudsakligen från utomeuropeiska länder, det geografiska avståndet till deras hemländer
motsvaras av ett etniskt och kulturellt avstånd på det sociala planet, och i detta avstånd förläggs orsaken till att kategorin invandrare har en problematisk position på arbetsmarknaden (jfr Höglund 1998:23f).4 Enligt kompetensbrist- diskursens förklaringsmodell medför det kulturella avståndet att invandrarkate- gorins humankapital förlorar i värde.5 Med detta avstånd följer nämligen sämre kännedom om arbetsplatsernas informella och kulturspecifika regler för samvaro samt sämre kunskaper om svenska förhållanden och svensk kultur i allmänhet. Ju större avstånd, desto sämre antas kunskaperna vara.
Broomé m fl drar slutsatsen att företagens anställningsansvariga märker av detta kulturella avstånd, och att många av dem just därför sorterar ut relativt ny- anlända invandrare. Rekryterarna uppfattar något som får dem att förvänta sig framtida kommunikationsproblem, och därför kan mer nyanlända arbetssökande ha svårt att göra sig gällande i företagens rekryteringsprocesser.6 Detta är en möjlig tolkning av påståendet att höjda krav på social kompetens missgynnar sökande med invandrarbakgrund. Andra forskare, som Sten Höglund (1998), hävdar dock att det fortfarande finns forskning kvar att utföra innan den
4 Därmed tangerar deras förklaringsmodell det argument som Utlänningspolitiska
kommittén framförde redan 1967 (SOU 1967:18:115), och som citerades i kapitel 2. Där förutspådde man att de personer som invandrade vid denna tidpunkt, och huvudsakligen kom från sydöstra Europa och Turkiet, skulle få ”anpassningsproblem” vid bosättningen i Sverige; dessa problem var en konsekvens av de i ”språkligt, kulturellt och religiöst” hänseende skilde sig avsevärt från svenska förhållanden. Den stora skillnaden mellan argumenten är att många av just de personer som 1967 ansågs vara långtgående ”kulturellt olika” nu tillhör den grupp av invandrade vars anpassning till eller integration i det svenska samhället används som en positiv kontrast i jämförelsen med de personer som sedan dess anlänt till Sverige från andra världsdelar.
5 Termen humankapital är i nationalekonomisk teoribildning namnet på de kvalifikationer
och kompetenser som den föregivet strategiske och nyttomaximerande individen skaffar sig, företrädes genom utbildning men också på andra sätt, för att få en så bra position som möjligt på arbetsmarknaden (Björklund m fl 1996; jfr Becker 1964). Begreppet bör delvis förstås mot bakgrund av den strategiska rationalitet som präglar det individuella handlandet enligt stora delar av nationalekonomisk teoribildning. Individer investerar i sitt humankapital när de utbildar sig, och de går då miste om den inkomst de skulle ha fått om de hade arbetat istället, men å andra sidan kan de förvänta sig så pass hög lön efter utbildningen att det kompenserar för den förlorade inkomsten (Björklund m fl 1996:121).
6 Som en försvårande omständighet nämns att nivån på de lägsta lönerna skiljer sig så pass
lite från nivåerna på arbetslöshetsersättning och socialbidrag, att många invandrare ”inte är villiga att göra de investeringar som krävs för att komma in på arbetsmarknaden”, nämligen att ”investera i ’svenskhet’” (Broomé m fl 1996:86). Motståndet mot att göra denna investering gör att det ”kulturella avståndet” inte minskar. Oviljan att ”investera i svenskheten” är inte empiriskt belagd, men förutsätts existera i den kostnads- och intäktsanalys där slutsatsen blir att ”många invandrare i ekonomiskt avseende inte skulle ha speciellt mycket att vinna på att lämna bidragsberoendet för att försörja sig genom arbete, eftersom bidragsnormerna är relativt höga och anställningsmöjligheterna finns i lågavlönade yrken” (1996:89). Frågan om huruvida relativt höga ersättningsnivåer vid arbetslöshet motverkar viljan att söka arbete eller att på andra sätt söka förbättra sin position på arbetsmarknaden är dock, enligt andra forskare, inte tveklöst avgjord på det sätt som antyds (se t ex Holden 1996, Hammer 1997, Magnusson 1999:94f).
kausala förbindelsen mellan kvalifikationskravens utveckling och de invandrades långsiktigt minskade möjligheter till anställning och karriär är till- räckligt analyserad. I sin genomgång av svensk forskning kring diskriminering på arbetsmarknaden hävdar Höglund att de ökade och breddade kvalifikations- kraven kan ”ha som latent (del)funktion att exkludera vissa sökandekategorier” och att de är av sådan karaktär att ”det är svårt att se var gränsen visavi etnisk diskriminering går” (Höglund 1998:27).7 Det kan vara svårt att avgöra när kraven på att en anställd enkelt ska kunna kommunicera med kunder och kolleger går över i en ovilja att acceptera en sökande, som man uppfattar som alltför avvikande från det normala – i ett sammanhang där man gärna relaterar avvikelsen till det förhållandet att personen i fråga tillhör en annan etnisk grupp. Bakom de höjda kraven på social kompetens eller liknande kan det finnas en diskriminerande ambition.
Broomé m fl (1996:19) anser, liksom många andra forskare i ”kompetensbrist- diskursen” att den etniska diskrimineringen är av underordnad betydelse vad avser den negativa utvecklingen för den invandrade arbetskraftens förankring på arbetsmarknaden. Det ökade ”kulturella avståndet” mellan svenskarna och kategorin invandrare och de hårdare kompetenskraven har större betydelse, och den sistnämnda kategorins svårigheter orsakas snarare av svaga incitament till att ”investera i svenskhet”, än av anställningsansvarigas negativa förvänt- ningar. Att den invandrade arbetskraftens brist på underförstådda kultur- specifika kunskaper resulterar i att de sorteras bort av personalansvariga hålls för att vara en korrekt slutsats. Men det är kunskapsbristen, och inte bort- sorterandet, som anses vara huvudproblemet.
Slutsatserna i Varför sitter ”brassen” på bänken? och annan litteratur i ”kompetensbristdiskursen” har mött kritik (Pripp 1997; Wadensjö 1997; Knocke 1997, 2000; de los Reyes 1997, 2001; Ramberg 1998, Mattsson 2001). Oscar Pripp, Wuokko Knocke, Ingrid Ramberg och Katarina Mattsson anser, var för sig, att gränsen mellan de intervjuade rekryterarnas åsikter och forskarnas egna slutsatser är otydlig i Broomé m fl (1996) och Broomé & Bäcklund (1998). Kritiken tar bland annat fasta på att Broomé m fl tar över intervjupersonernas sätt att förstå och benämna skillnad. Den upplevelse av olikhet som de rekryteringsansvariga uppfattar när de möter sökande från utom- eller östeuropeiska länder tolkas som ett ”kulturellt avstånd”. Det sociala avstånd som de upplever beskrivs i termer av kultur, och deras sätt att förstå denna skillnad tillerkänns en vetenskaplig status. Folkmodell och forskarmodell glider därmed ihop på ett sätt som anses vara problematiskt (Mattsson 2001:128).
7 Svårigheten att urskilja gränsen mellan krav på social kompetens och etnisk diskrimi-
nering påpekades också i Arbetsmarknadspolitiska kommitténs betänkande (SOU 1996:34:138).
Därtill har kritikerna ifrågasatt vad de uppfattar som ett likställande av social kompetens i allmänhet med en mer specifikt svensk kulturell kompetens. Paulina de los Reyes (1997, 2001) är en av dessa kritiker. Hon är skeptisk inför att egenskaper som lyhördhet, smidighet och förmåga att anpassa sig implicit räknas som särskilt svenska kulturella drag. Om man betraktar sociala kompetenser som specifikt svenska underkänner man de kunskaper och erfarenheter som människor med rötter i andra länder kan tillföra landet, hävdar hon (de los Reyes 1997:19, 2001:79ff). Broomé m fl instämmer visserligen indirekt i det sistnämnda, när de hävdar att ”det är en välfärdsförlust att en stor del av den invandrade befolkningen står utanför arbetsmarknaden” (Broomé m fl 1996:103). Men välfärdsförlusten i fråga anses likväl vara en produkt av gruppens brist på föregivet svenska kulturella kompetenser och en därmed vidhängande oförmåga att ”signalera” sin generella yrkesrelaterade kompetens.
Skillnaden mellan de los Reyes å den ena sidan och Broomé, Bäcklund, Lundh och Olsson å den andra är att de senare anser att det är den invandrade arbetskraften, som måste agera för att detta problematiska förhållande ska förändras: de bör investera mer i ”Sverigespecifika kompetenser”. Det är den arbetslöse som måste förändra sitt agerande för att komma ut i arbetslivet, och arbetslösheten förstås i första hand som ett individuellt problem. de los Reyes anser däremot att betoningen på ensidig anpassning är bristfällig: det ”finns inte i begreppet social eller kulturell kompetens ett motsvarande krav på att svenskar ska kunna hantera den kulturella mångfald som i dagens Sverige trots allt är en realitet” (de los Reyes 1997:18).8
Termen ”social kompetens” är således en central term i en intensiv samhällsvetenskaplig debatt. Tidigare var begreppet infogat i ett sammanhang där den var en del av en ambition att uppvärdera icke-teoretiska, underförstådda och sällan uppmärksammade yrkesfärdigheter, inte minst de färdigheter som krävdes av anställda i yrken dominerade av kvinnor på den genussegregerade svenska arbetsmarknaden (Gunnarsson 1994, 1998, Westberg 1998). Termen var inte oomstridd förut, i det att den användes i ett försök att utmana genushierarkier i arbetslivet, och nu har den fått en än mer omstridd och ambivalent status. Den har skrivits in i en ny diskurs och fått andra innebörder
8 Det kan vara rimligt att ställa sig frågande till existensen av en specifikt svensk social
kompetens. Det är troligen mer adekvat att istället tala i termer av ”krav på sociala kompetenser som många svenskar omfattar” eller ”krav på social kompetens som en del svenskar omfattar”. Det finns troligtvis ett flertal sociala sfärer eller arenor som är mer relevanta än nationalstaten, om man ska peka ut utbredningsområden för tydligt lokaliserbara och mer kontextuellt bestämda krav på sociala kompetenser. Termen svensk social kompetens har också en ideologisk ballast. Att länka vissa av de egenskaper som är betydelsefulla i social interaktion till den nationella tillhörigheten är också en del av den nationalistiska retorik som beskriver förekomsten av stereotypa, idealiserande ”nationalkaraktärer” (Herzfeld 1992). Därför finns det fog för frågan är om inte begreppet ”svensk social kompetens” har betydligt starkare politisk laddning än det har analytisk stringens.
knutna till sig. Ett flertal forskare anser att fokuseringen på social kompetens, i arbetslivet och i forskarsamhället, har fått en del negativa konsekvenser.
Paulina de los Reyes är en av dessa forskare. Hon anser att talet om social kompetens bör ses som en del av en diskurs ”där uppfattningar om invandrares kulturella särart och underläge i relation till svenskar markeras systematiskt”, och där ”bilden av invandrare som ett andrahandsalternativ” bekräftas (de los Reyes 2001:83). Fokuseringen på social kompetens medför i själva verket en systematisk nedvärdering av invandrarnas kompetens, anser hon. Den tve- tydiga funktion som termen ”social kompetens” har fått, enligt de los Reyes och ett flertal andra forskare, är en anledning att inte använda den som en analytisk eller deskriptiv term i detta sammanhang. Denna omständighet, och det faktum att så många innebörder har knutits till detta begrepp i vetenskapliga debatter med vida politiska implikationer (se ovan), gör att jag i det följande väljer att istället tala i termer av informella och formella kvalifikationer, eller implicita och explicita sociala krav och normer. Jag använder inte ”social kompetens” som en deskriptiv eller analytisk term, men däremot kommer jag studera hur intervju- personerna förhåller sig till denna term, och de informella kvalifikationer som det vanligen betecknar.