Arbetslivets underförstådda sociala regler hamnade högt upp på den dag- ordning som framträdde under intervjuerna. Intervjupersonerna ansåg att kunskaper om de regler som styr den sociala interaktionen på arbetsplatsen var viktiga. Det gällde i synnerhet för de ungdomar som hade svårt att få fäste på arbetsmarknaden; ju sämre kunskaper på detta område, desto sämre möjligheter att få att arbete. Vanligtvis omtalades kunskaperna på ett sådant sätt, att de framstod som mer eller mindre oundgängliga i dagens arbetsliv. Dessa kun- skaper gavs ofta namnet ”social kompetens”. Med denna term sammanfattades arbetsmarknadens krav på informella kvalifikationer som en specifik personlig egenskap och en färdighet.
Arbetslivets krav på informella kvalifikationer och social kompetens beskrevs ofta som legitima. Uppfyllandet av kraven framställdes som en nödvändig anpassning till en generell normalitet, snarare än ett uppfyllande av specifika arbetsgivares situationella önskemål. Samtidigt fanns det även, enligt ett flertal förmedlare, en baksida av talet om social kompetens. De ansåg också att termen var ett modeord, som kunde betyda lite vad som helst. Därmed blev det också lättare för arbetsgivarna, befarade man, att ställa krav som kunde ”ha som latent (del)funktion att exkludera vissa sökandekategorier” (Höglund 1998:27). Arbets- marknadens krav på social kompetens var helt enkelt inte alltid legitima. Intervjupersonernas ambivalens inför termen ”social kompetens” kan tolkas som att de ansåg att dess semantiska potential hade blivit för stor. Det kunde betyda lite för mycket. Tveksamheten inför frågan om de informella kvalifika- tionernas betydelse blev mindre när den formulerades på en mer konkret nivå och med andra ord, till exempel i termer av ”arbetslivets osynliga regler” eller ”värderingar som är vanliga i det svenska arbetslivet”.
Att frågan om informella kvalifikationer och social kompetens hamnade högt upp på intervjuernas dagordning kan bland annat förklaras med hänvisning till den svåra situationen på arbetsmarknaden, och den programmatiska priorite- ringen av arbetsgivarnas önskemål som det platsorienterade arbetssättet med- förde (jfr Ahrne 1989:103). Frågan om de informella kvalifikationerna blir en av de viktigare projektionsytorna för uppdelningen mellan svenskar och invand- rare. Svenskhet konstrueras genom att händelser lyfts upp ur den vardagliga,
sociala interaktionens flöde och transformeras till egenskaper hos en kulturell identitet (Herzfeld 1992:108). Samtidigt hävdade vissa intervjupersoner att arbetsgivarna ibland markerade skillnaden mellan svenskar och kategorin invandrare alltför mycket, och att deras efterfrågan på informella kvalifikationer var oegentlig och gränsade till etnisk diskriminering. Denna kritiska åsikt utgör ett exempel på hur de diskurser som artikuleras och sprids från företagen och deras allierade diskursproducenter inte tas emot utan förbehåll. Intervju- personerna förhåller sig ifrågasättande till denna del av det diskursiva ramverk som omger dem i deras yrkesutövning.
Att personer i kategorin invandrare hade större svårigheter än andra med att få arbete förklarades ofta med hänvisning till kraven på informella kvalifika- tioner. För de som hade svårigheter återstod inlärning. I en åtgärd kunde de lära sig det rätta beteendet, t ex hur man skulle bemöta en arbetsgivare vid en anställningsintervju. Med denna förklaringsmodell implicerades dels att personerna i denna kategori hade sämre informella kvalifikationer, och dels att gruppen svenskar och kategorin invandrare ibland agerar på olika sätt i arbetslivets sociala miljö. Men skillnaderna relaterades inte enbart till kunskaper eller kunskapsbrister. Ett flertal intervjupersoner ansåg att det också var en fråga om kultur och kulturell tillhörighet. Svenskars sätt att passa tider och invandares sätt att hälsa beskrevs t ex som kulturella uttryck.
När kulturbegreppet infördes i intervjudiskursen förändrades arbetsförmed- larnas förklaringsmodeller och problemformuleringar. För det första blev kraven på anpassning – och iakttagande av arbetslivets underförstådda sociala regler – absoluta, i den meningen att något pragmatiskt skäl inte längre behövde anges. Svenskheten och den svenska kulturen föreföll vara skäl nog. För det andra medförde det att den icke godtagbara avvikelsen från arbetslivets sociala koder fick en innebörd. Den var inte längre en anomali, utan en del av ett större sammanhang, som i Annas exempel, där det avvikande agerandet beskrevs som ett socialt sanktionerat sätt att bemöta andra människor. Termen ”kultur” blev där en sammanfattning för ett kollektivt iakttagande av en regel som styr social interaktion. Med kulturbegreppet följde också, för det tredje, ett sätt att tala som framhäver skillnader mellan svenskar och kategorin invandrare. Likheter mellan dessa två kollektiv hamnade i bakgrunden, liksom skillnader inom gruppen respektive kategorin.
Någon värdemässig relativism följde inte med kulturbegreppet, snarare tvärtom. Den programmatiska kulturrelativism som uttrycks i statliga offentliga utredningar, och endast begränsas av de skrankor som lagen utgör, kommer inte till uttryck just på den här punkten. Det icke-svenska var negativt värderat i sammanhanget, bland annat för att det ansågs vara icke-funktionellt i relation till arbetslivets krav. Det kulturellt härledda svenska agerandet framstod däremot som det icke-funktionellas motsats. Det var visserligen kulturellt, men också neutralt och funktionellt; korrekthet och punktlighet är t ex centralt i
intervjupersonernas beskrivningar av svenskhet. Det funktionella står i motsats till de egenskaper i ”de Andras” kultur som intervjupersonerna framhåller, t ex deras benägenhet att hålla strängt på sin kultur och framhäva vissa kulturella drag för att på ett individuellt plan stärka självkänslan och på ett kollektivt plan förstärka gruppsammanhållningen. Som vi såg användes kulturbegreppet gene- rellt sett för att sammanfatta agerande som värderas negativt, oavsett om den negativa bedömningen baseras på pragmatiska eller icke-pragmatiska be- vekelsegrunder. I det här kapitlet är det t ex tydligt, att i den mån som intervju- personerna anger en möjlig orsak till varför ungdomar inte agerar i enlighet med arbetslivets sociala koder, så ses deras kulturella tillhörighet som en av de tyngst vägande bakgrundfaktorerna.
Intervjupersonernas beskrivning av arbetslivets krav på social kompetens, informella kvalifikationer och iakttagande av arbetslivets implicita sociala normer artikulerades ofta, som jag påpekade ovan, i en ”problembeskrivande” form (jfr Knocke & Hertzberg 2000:65ff). Det var i detta beskrivande moment som incitamentet till en värderande hållning fanns; det var där som intervju- personerna talade i termer av rätt och fel, antigen implicit eller explicit. Det var arbetslivets krav som utgjorde själva fundamentet för den pragmatiska etik de formulerade. De imperativ som gör svenskheten till en ”moral community” (Flett 1979) bottnar här i första hand i den rationella normalitet som arbetsmarknaden och dess funktionssätt kräver. Svenskhetens krav blir i första hand arbets- marknadens krav; de framställs i dessa fall inte som absoluta i den meningen att de inte behöver motiveras, och helt och hållet är ”sig själva nog”. Men som vi har sett fanns det också en del krav som inte var pragmatiska i denna mening. Intervjupersonerna värderade då snarare ungdomarnas agerande med hän- visning till att rätt var rätt och fel var fel. Detta sätt att resonera blev mycket tydligt när intervjupersonerna beskrev de olika förhållningssätt och ideal kring genus och genusrelationer som de tillskrev ungdomar med invandrarbakgrund – eller ungdomar som invandrat själva. Om detta handlar nästa kapitel.
4. Genusbesvär. ”De Andras” kvinnligheter
och manligheter
Ett tema som återkom ofta under intervjuerna med platsförmedlarna och vägledarna var hur andra etniska gruppers syn på genusrelationer är be- skaffade. Diskussionerna startade ofta med frågan om unga kvinnor med invandrarbakgrund var begränsade av männen i sin familj och därför hade svårt att söka vakanta platser där det t ex ingick arbete på kvällstid eller helger. Intervjupersonerna uttryckte ofta en kritisk hållning mot vad de uppfattade som kulturellt bestämda icke-svenska genusordningar. I det följande kommer jag att studera hur de diskuterade olika invandrade gruppers värderingar, normer och praktiker centrerade kring genusrelationer, och jämförde dessa värderingar och praktiker med dem som hölls för att vara specifikt svenska. Syftet med kapitlet är att studera hur värderingar, normer och praktiker som organiseras kring genus- relationer används som markörer för (etnisk) tillhörighet och distans samt som självpresentationer. På samma sätt som i det förra kapitlet kommer jag att studera var intervjupersonerna drar gränsen mellan svenskt och icke-svenskt, vilka värderingar som aktualiseras i detta sammanhang och hur svenskheten och ”de Andra” framställs.