Talet om social kompetens och informella kvalifikationer är förhållandevis omfattande i vårt intervjumaterial; under intervjuerna diskuterades ofta de underförstådda sociala regler som dessa termer beskriver. Diskussionerna växte huvudsakligen fram ur de frågor om fenomenet social kompetens som vi ställde under intervjuerna (frågorna 29-33, se bilaga 1), men det hände ofta att de intervjuade själva tog initiativ till att prata om detta femomen. Det övergripande intrycket är att intervjupersoner ansåg att de sociala egenskaper som begreppet beskriver var viktiga i arbetslivet. Det var viktigt att ”kunna sälja sig själv på arbetsmarknaden” och ha ett ”aktivt sökbeteende”. Samtidigt uttryckte flera intervjupersoner en viss skepsis inför detta begrepp, vilket jag kommer att diskutera längre fram.
En del intervjupersoner relaterade kraven på social kompetens till hur läget på arbetsmarknaden var för tillfället. Platsförmedlaren Kristina ansåg att det ökande antalet korttids- och projektanställningar resulterade i att det ”ställs större krav på flexibilitet”. Erik, som arbetade med företagskontakter, ansåg att ”moderniseringen av arbetsmarknaden” som sådan krävde att man var anpass- ningsbar. Johanna satte de nya kompetenskraven i relation till det dåliga läget på arbetsmarknaden och företagens tvekan inför att nyrekrytera: många företag skar ned antalet anställda i sin organisation under början av 1990-talet, och eftersom företagen ofta har en ”minimal personalstyrka”, måste de anställda ”funka hela dagen, även på rasten”. På ett liknande sätt framhöll Karin att
efterfrågan på social kompetens var legitim i yrken där man träffade människor. Där gäller det helt enkelt att vara trevlig.
Kristina: Det är mer att (rekryterande arbetsgivare) säger att de vill ha en ordentlig flicka som helst ser söt ut ((skratt)). Nä, de säger inte så, men ungefär så, de menar så, om (den sökande) ska sitta i disken eller i kassan eller gå och servera på restaurang, eller sitta i växeln, eller ta emot kunder på deras trafikskola, bara för att ta några exempel då. Det kan man ju förstå då, det här sociala, alltså det här begreppet (social kompetens) är det nästan ingen som kan förklara, men vi känner alla, och vi vet alla, men jag vet inte om jag har läst någon bra definition på det. Men bara man har rätt inställning på arbetsmarknaden.
Fredrik: Rätt inställning?
Kristina: Jo, jag menar på så sätt att om man till exempel har ett serviceyrke, så måste man tycka hyfsat mycket om människor, vilja vara kunderna till hjälp, vara nyfiken, vilja lära sig. Ja, vara trevlig helt enkelt. [Fredrik: Ja, just det.] Som man själv vill bli bemött, det är inte konstigare. [Fredrik: Nej.] Vare sig man skär ((ohörbart)) eller man är på långvården eller du ska svara i en växel.
Förutom att citatet ger ett exempel på hur intervjupersonerna talade om innebörden i ordet social kompetens och arbetsgivarnas krav på informella kvalifikationer, berör det tre teman som i det följande kommer att diskuteras, och som på olika sätt speglar intervjupersonernas ambivalens inför termen social kompetens och de företeelser som det beskriver: vad är egentligen social kompetens, är kraven på sådan kompetens rättmätiga, och hur motiveras de? De två första frågorna bottnar i intervjupersonernas kluvna förhållningssätt till termen social kompetens, och den sista utgör utgångspunkten för en diskussion om intervjupersonernas sätt att länka arbetsmarknadens krav till föreställningar om svenskhet och svensk kultur. Den senare diskussionen kommer jag att återkomma till under samtliga empiriska kapitel.
”Det här begreppet är det nästan ingen som kan förklara, men vi känner alla, och vi vet alla.” Det ovan citerade påståendet speglar en begreppsförvirring som de flesta intervjupersoner upplevde som påtaglig. Alla vet vad social kompetens är, alla känner till det, ändå är det svårt att förklara innebörden i det. ”Det är svårt att definiera” var ett ofta återkommande svar. Däremot hade intervjupersonerna lätt för att ge omfattande exempel på vad social kompetens är för något. Uppradade bredvid varandra bildar svaren en hel katalog av goda egenskaper. Social kompetens handlar om att den arbetslösa sökande borde vara självständig, representativ, öppen, anpassningsbar, hjälpsam, nyfiken, villig att lära, artig, trevlig, beredd att ta på sig nya arbetsuppgifter och ha lätt för att samarbeta. Det kunde också vara en fråga om att han eller hon borde klä sig rätt, kunna ”ta för sig”, passa tider och ha rätt kroppsspråk.
Om social kompetens är liktydig med alla dessa goda personliga egenskaper, blir det svårt att motivera kritiska omdömen om arbetsgivarnas ökade krav på social kompetens och andra informella kvalifikationer. De sociala kompe-
tenserna framställs definitionsmässigt som positiva företeelser. Vem vill inte hellre träffa trevliga, självständiga och nyfikna människor i det dagliga arbetet än otrevliga, osjälvständiga och likgiltiga? Är det inte lättare att samarbeta med en person som har lätt för att samarbeta än med en som har svårt för det? Att ställa krav på social kompetens framstår som något självklart, som att föredra bra framför dåligt eller trevligt framför otrevligt. Det fanns också ett tydligt drag av en självklar positiv värdering i intervjupersonernas exemplifieringar. När den sociala kompetensen beskrevs på detta sätt, så föreföll det som att förmedlarna utan invändningar accepterade de krav på informella kvalifikationer som arbets- givarna ställde. Det var som om en enda stämma artikulerade detta krav.
Kraven framställs inte såsom uppkomna i en specifik social situation, som ett resultat av en eller flera personers önskemål, utan snarare som en anpassning till en generell tendens, en konjunktur eller en strömning i tiden – en mer eller mindre ”anonym efterfrågan”. Det är arbetsmarknaden, lågkonjunkturen eller den ökade andelen korttidsanställningar som helt enkelt kräver eller åtminstone favoriserar vissa personliga egenskaper. Efterfrågan på informella kvalifikationer eller social kompetens framställs som mer eller mindre självklar. Det finns heller inte någon tydlig och lokaliserbar aktör bakom efterfrågan på social kompetens i det här avseendet, utan det är helt enkelt fråga om en nödvändig anpassning till tidsandan eller arbetsmarknadens funktionssätt. Oavsett om kraven kopplas till en tendens i tiden – ”arbetsmarknaden av idag” – eller arbetsmarknadens föregivet tidlösa funktionssätt, beskrevs kraven med en hög grad av diskursiv affinitet (Fairclough 1992): det fanns inga modererande markörer som implicerade att intervjupersonen distanserade sig från eller tvekade övre påståendets innehåll. Saknar social kompetens har man svårt att hävda sig i arbetslivet – då är man, vilket Monika påpekade när jag intervjuade henne och hennes platsförmedlarkollega Margareta, inte anställningsbar:
Fredrik: Men vad tycker ni själva om begreppets relevans? Social kompetens – är det något som ni anser är viktigt?
Margareta: Jovisst är det viktigt.
Monika: Det står ju i alla annonser idag, så att man är ju dum om man inte tar till sig begreppet. [Margareta: Ja, ja.] Det är ju det som arbetsgivarna frågar om. Social kompetens kan ju vara så mycket, man pratar om anställningsbarhet, och så. [Margareta: Mm, mm.] Idag när jobben är färre och de som söker fler, då gäller det ju att ha den här biten. För är du inte anställningsbar på minsta sätt, eller har social kompetens, då tillhör du ju de här som är sist i kön, nästan.
Här kopplas den sociala kompetensen till egenskapen ”anställningsbarhet”. Att vara ”anställningsbar” är som vi såg i det förra kapitlet en benämning på dem som räknas in i kategori 11 (jfr Bergeskog 1998, Mäkitalo & Säljö 2002:9) – de sökande som enligt förmedlingspersonalens bedömning inte har behov av att delta i utbildning eller åtgärd, utan som med en gång kan ställas till arbetsmark-
nadens förfogande. Den sociala kompetensen, att ha en uppsättning goda personliga egenskaper, framställs som ett av kriterierna för den kategori av sökande som anses vara ”färdiga” för arbetsmarknaden. Det kan tolkas som en bekräftelse på att arbetsmarknadens krav på informella kvalifikationer i princip tillerkänns lika stor vikt som deras krav på formella kvalifikationer. Samtidigt framställs företagens önskemål som nästintill ovillkorliga: ingen social kompe- tens, ingen anställningsbarhet, ingen anställning. Bilden av enstämmigheten förstärks. Det hörde däremot till undantagen vad gäller talet om social kompetens och informella kvalifikationer, att intervjupersoner på det här sättet indirekt eller direkt refererade till förmedlingskontorens taxonomi för de olika kategorierna av sökande.
Men många förmedlare uttryckte som sagt en ambivalent inställning till arbetsgivarnas krav på informella kvalifikationer. Den ovannämnda enstämmig- heten sprack upp i en flerstämmighet, där kraven på social kompetens fick en annan innebörd, och det självklara inte längre var självklart. Av citatet ovan framgick t ex att Kristina inte villkorslöst accepterade att företag anställde unga kvinnor därför att de var söta. Andra föreföll tycka att det självklara och ovedersägliga i termen ”social kompetens” låg nära det meningslösa: ”det (social kompetens) är ett modeord, men det beskrivs sällan”. Vagheten implicerade då också en innehållsmässig elasticitet: ”det kan betyda lite av varje”. Med beteckningen ”modeord” följer rimligtvis de negativa egenskaper som associeras till denna benämning: att det t ex är substanslöst eller används på ett övertalande eller mindre trovärdigt sätt.
Ambivalensen gällde i synnerhet termen social kompetens, och till en viss del föreföll det som att tveksamheten var knuten till benämningen i sig. Intervjupersonerna talade ofta om de företeelser som termen ”social kompe- tens” betecknar utan att använda denna benämning, och när de på så sätt talade i andra termer var den kritiska udden inte alls lika påtaglig. Kraven på informella kvalifikationer beskrevs då utan den ambivalenta karaktär som den sociala kompetensen hade, i egenskap av ”modeord”. Det var på tal om modeordet som de kritiska omdömena oftast framträdde, och det var då talet om informella kvalifikationer framställdes som genremässigt.
Att påpeka vagheten och böjligheten i termen ”social kompetens” var inte enbart ett sätt att markera en kritisk distans mot talet om social kompetens. Vissa intervjupersoner påpekade också att böjligheten möjliggjorde en strate- gisk användning av kravet på social kompetens, som mycket väl kunde bli etniskt diskriminerande (jfr SOU 1996:34:138, Höglund 1998:27, de los Reyes 2001). Det framkommer t ex i följande intervjusekvens.
Svetlana: Det beror på vad du menar med social (kompetens). Jag har ju haft arbetsgivare som har sagt att man inte vill ta emot invandrare, det var alltså i ett dataföretag, man ville inte ta emot invandrare på grund av att … han sa att det inte
skulle funka, i och med att de spelar golf en gång i månaden, eller om det var någon gång i veckan. [Fredrik: Företaget alltså?] Ja, precis och det funkar ju inte alls, för invandrare visste ju inte vad golf är. Och sen var det det här med bastu. ((Ändrat tonläge och intonation:)) ’Ja, men det går ju inte’.
Fredrik: Vadå, att de inte kan sitta nakna, eller?
Svetlana: Nej, nej, nej, ((ändrat tonläge och intonation:)) ’en invandrare kan inte sånt där’, och ’det skulle förstöra stämningen på arbetsplatsen’. Högutbildade människor som sitter och pratar så där. Så att det är så mycket som är knäppt. Det är så himla knäppt ((skratt)).
I det anförda talet ändrade Svetlana tonfall och intonation och markerade en ironi, som det inte gick att ta miste på vid intervjutillfället. Kritiken mot arbets- givarens krav var uppenbar, och den träffar såväl oviljan mot att anställa en sökande med invandrarbakgrund, som kravet på att denne bör kunna spela golf eller måste tycka om att bada bastu. Här beskrivs arbetsgivarnas krav på informella kvalifikationer som orimliga. Arbetslivets krav på social kompetens glider i det här intervjucitatet över i ett krav på en social konformitet som är oskäligt. Kravet på social kompetens blir, för den arbetsgivare som här beskrivs, ett sätt att utesluta kategorin invandrare från ansökningsprocessen.
Flera andra intervjupersoner sade sig ha haft liknande erfarenheter, det vill säga att arbetsgivare ibland ”gömde sig” bakom ett tydligt artikulerat krav på social kompetens och andra informella kvalifikationer, när de inte ville ha sökande med invandrarbakgrund. Även utan koppling till denna etniskt diskri- minerande preferens framställdes vid flera tillfällen arbetsgivarnas krav på social kompetens eller andra informella kvalifikationer som orimliga. Att begära av en sökande att han eller hon måste ”funka lika bra vid kaffebordet som vid skriv- bordet” var t ex en hållning som kritiserades. På ett liknande sätt ifrågasattes önskemålet på att sökande unga kvinnor skulle vara söt eller attraktiv; det var heller inte ett rimligt informellt ”kvalifikationskrav”.
Kraven på social kompetens kunde i arbetsförmedlarnas ögon således gå för långt. I sin kritik uppmärksammade de en exkluderande dimension hos det ut- vidgade kompetensbegreppet, dvs att krav på en specifik social kompetens också kunde vara ett sätt att markera eller befästa en social normalitet. Att kräva av de sökande att de ska kunna spela golf, bada bastu eller prata på ett visst sätt på kafferasten tolkades då som en vilja att förvissa sig om att personal- gruppen ska se ut i stort sett på samma sätt som förut. Arbetsgivaren vill att det sociala livet på arbetsplatsen ska pågå utan förändringar och störningar, så att arbetet ska fortlöpa effektivt och utan hinder. Men kraven blir här alltför långtgående. Intervjupersonerna tycker, om jag tolkar utsagorna rätt, att kraven på social kompetens kan ha dels en löjeväckande dimension, och dels en problematisk, orättfärdigt exkluderande.
Här framträder en skiljelinje i intervjumaterialets diskurs. Vissa krav på social kompetens är godtagbara, andra inte. Intervjupersonernas bild av vad eller vilka
som artikulerade de rimliga respektive de orimliga kraven skiljer sig åt. De rimliga kraven på social kompetens framställdes som befogade av två olika anledningar: dels därför att den sociala kompetensen i en mening var självklar och beskrevs med hänvisning till definitionsmässigt mycket positivt värderade personliga egenskaper, och dels därför att de var en mer eller mindre logisk följd av arbetslivets utformning. På så vis framställs kraven som en naturlig respons på sakernas tillstånd. Det är inte några enskilda aktörer som artikulerar dem. Rösten som uttalar kraven är nästan osynlig och finns överallt. Samtidig är påpekanden som ”man är ju dum om man inte tar till sig begreppet, det är ju det arbetsgivarna frågar om” (se ovan) en indikation på vilken grupp som har tolkningsföreträdet i frågan (jfr Neergaard 2002). Vad gäller de föregivet orim-
liga kraven, så beskrevs de betydligt oftare, om än inte alltid, med hänvisning
till den person som artikulerade dem; de var snarare resultatet av en specifik – men inte benämnd – persons irrationella överdrift.
Det kritiskt distanserade förhållningssättet till frågan om de informella kvalifikationernas betydelse föreföll inte vara oförenlig med det bejakande. Dessa förståelser uteslöt inte varandra, utan kunde ofta rymmas inom ramen för ett och samma intervjusvar. Följande citat, som kommer från intervjun med Karin, illustrerar denna dubbelhet. Avsnittet är klippt från en längre sekvens där hon beskriver hur det brukar gå till, när hon ordnar möten mellan rekryterings- ansvariga och arbetssökande med utländsk bakgrund. Orsaken till att hon gärna ser till att ett möte kommer till stånd är att det i den sociala interaktionen ansikte mot ansikte förhoppningsvis kan uppstå en personlig kontakt, som – underförstått – minskar inflytandet av fördomar eller en negativ förförståelse hos företagsrepresentantens sida. Men förutsättningen är då att den sökande ”verkar positiv och glad”:
Karin: Det är ju den här sociala kompetensen som det har blivit så mycket av idag. Det är inte bara din formella kompetens (som är viktig), utan du ska platsa i gänget också. Du ska spela den här rollen – hur är man på den här arbetsplatsen? /…/ Fredrik: Vad tror du själv om begreppets relevans?
Karin: Med?
Fredrik: Ja, social … social kompetens.
Karin: Ja, jag tror att det alltid är viktigt, alltså. När du söker ett specifikt jobb måste du naturligtvis uppfylla villkoren, ska du vara förskolelärare ska du ha den rätta utbildningen. Men säg att det står mellan en svensk och en invandrare, då måste invandraren bevisa ännu mer, eller hur? [Fredrik: Ja.] Att han vill ha, eller har den här kompetensen. Och jag tror att det sociala (blir allt viktigare), det är ju så att vi inte kommer att ha fasta jobb längre. Vi ska jobba i projekt, och byta arbetskamrater var sjätte månad. Det ställer enorma krav på social kompetens och flexibilitet, och att kunna förstå kroppsspråk, och jag menar hela alltet. Vi får inte missa den biten, då syns det direkt. Vi pratar om det här, vi har ju många invandrade kollegor, så att vi ser ju, hur … det är både roligt och jobbigt, det är så
annorlunda, det är både på gott och på ont. Så att frågan är vilket yrke du kan, (och) hur mycket det går att avvika. Nä, men jag tror faktiskt att det (social kompetens) är, och att det blir, jätteviktigt. Och jag vet en massa alltså, jag vet hur man får ett jobb, och jag vet hur vi är, och vad vi förväntar oss. Det där är ju svårt, tänk bara på kroppsspråket. /…/ Man kan i viss mån träna det.
Här återfinns tre olika förhållningssätt till arbetsmarknadens krav på informella kvalifikationer. För det första relaterar Karin kraven till vissa specifika anställ- ningsformer, som har blivit vanligare under senare tid. Arbete i projekt och korttidsanställningar kräver att den anställde är flexibel och har kunskap om indirekta och implicita sätt att kommunicera, som t ex ”kroppsspråket”. Karin bejakar arbetsgivarnas efterfrågan på informella kvalifikationer: när hon hävdar att ”det sociala” blir allt viktigare, framstår detta påstående inte som en värderande sats, utan snarare som ett konstaterande med hänvisning till arbets- livets omorganisering. För det andra markeras dock en distanserad och bitvis kritisk syn på samma tendens. Karin beskriver hur sociala kompetenser kan vara högst situationellt definierade – det krävs att man ska platsa i gänget på arbetsplatsen. Strävan efter att uppfylla dessa situationellt definierade krav likställs med att spela en roll. Metaforiken implicerar att den plats- och situationsbundna sociala kompetensen är något som den anställde träder in i när arbetsdagen börjar, och träder ut ur när den slutar. Rollmetaforen markerar ett visst avstånd till idén om social kompetens, och i samma distanserade anda är påpekandet att kraven på social kompetens medför att ”invandraren [måste] bevisa ännu mer”. Karin antyder närvaron av en diskriminerande dimension hos efterfrågan på arbetskraft: arbetsmarknaden ställer inte samma krav på alla sökande.