En del intervjupersoner var än mer detaljerade när de beskrev orsakerna till det som de uppfattade som ett språkproblem. Johanna var en av dessa; det följande citatet kommer från en intervjusekvens som började med en fråga om vilka gymnasieutbildningar och olika slag av yrkeserfarenheter som är vanligast bland ungdomar i kategorin ”med invandrarbakgrund”. Diskussionen glider emellertid över i frågan om vad som gör att vissa ungdomar ärver arbetslöshet och löper risken att precis som sina föräldrar bli arbetslösa, eller till och med långtidsarbetslösa.
Johanna: Nej, och sen så tror jag att de som inte lär sig svenska ordentligt (riskerar att bli arbetslösa). Det är bara så.
Fredrik: Det är ett stort hinder för många som inte har lärt sig?
Johanna: Nä, de gör inte det. Ja, om de inte kan eller inte vill, det vet jag inte, eller (om de) inte pratar svenska hemma, då är det inte så himla enkelt, det förstår jag också. Det måste ju vara ett problem för dem också. Men nånstans så tror jag, att vill de, så kan de. Det tror jag om arbete också.
Frågan om inlärningen av en socialt accepterad svenska, och i förlängningen möjligheten att kunna undvika en marginell position på arbetsmarknaden, blir här en fråga om vilja: ”vill de, så kan de”. Under förutsättning att man verkligen
kunna göra det. Det påpekas förvisso att det kan finnas andra omständigheter som försvårar inlärningen. Språktillägnelsen påverkas också av vilket språk man pratar hemma. Likväl spelar viljan den avgörande rollen i förklaringen av arbets- löshet bland ungdomar med invandrarbakgrund. ”Arvet av arbetslöshet” blir, liksom i problembiografin ovan, en fråga om personlig vilja.
Lite senare under intervjun återkommer Johanna till denna frågeställning, och då betonar hon återigen den individuella viljans stora betydelse. Men den här gången gäller det inte enbart språkinlärning, utan ett generellt krav på anpassning till svenskhet.
Fredrik: Är det generellt sett svårare för ungdomar med invandrarbakgrund, än för dem utan invandrarbakgrund, att få ett arbete eller en anställning?
Johanna: Ja, det är det ju. Men jag tror fortfarande inte att det är det faktum att de är invand-, att de har invandrarbakgrund, utan att de inte släpper, vad ska jag säga, jag ska inte säga att de ska släppa sin kultur, för att det vore ju fel av mig, men att de måste släppa in den svenska kulturen i sina liv, och så det svenska språket. Det tror jag är orsaken, och inte det faktum att de är invandrare. Vi har kollegor som är invandrare, och det går alldeles utmärkt. Inga problem. Även från länder där man har sökande som är stört omöjliga. Det har inte bara med det att göra. Man måste ha lite vilja. Och det gäller ju hela bunten under tjugofem, eller, ja, det gäller ju alla. [Fredrik: Hela bunten ungdomar?] Ja, men just det här med kultur och språket, det har ju våra svenska ungdomar. De kan vara slöa och slappa av andra orsaker. De är inte så himla mycket bättre, generellt sett, än vad invandrarungdomar är.
Här förstärks det voluntaristiska argument: det är viljan som är avgörande, för
alla arbetslösa, om de vill få ett arbete. Det är visserligen svårare för ungdomar
med invandrarbakgrund att få ett arbete, än vad det är för andra arbetslösa, men det beror inte, enligt intervjupersonen, på det faktum att de räknas in i just denna kategori. Orsaken ligger bland annat i att de inte ”släpper in” det svenska språket i sina liv. Möjligheten att träda in i arbetslivet på samma villkor som andra, liksom färdigheten att tala en svenska som accepteras av majoritets- befolkningen, ligger därmed endast på en viljeakts avstånd. Problemet med marginalisering på arbetsmarknaden görs till en personlig angelägenhet. Men Johanna lyfter inte enbart fram språkets betydelse för inträdet i arbetslivet, utan även kulturens. Kravet på anpassning formuleras så att ”de Andra” måste anamma den föregivet enhetliga svenska kulturen. Om det sker en anpassning till denna nationella eller etniska kultur, så blir det lättare att komma in i arbets- livet.
Att anpassningen och anställningen är en reell möjlighet, det kan man vittna om på Johannas egen arbetsplats – ”vi har kollegor som är invandrare, och det går alldeles utmärkt. Inga problem. Även från länder där man har sökande som är stört omöjliga”. Även om man kommer från en plats eller en grupp där andra är ”stört omöjliga”, kan man ändå få ett arbete. Förutsättningen är att man ”måste ha lite vilja”. Att landsmännen till Johannas kollega är ”omöjliga”
förefaller vara en sammanblandning av de tre aspekter av utanförstående som hon diskuterar: bristen på anpassning till ”den svenska kulturen” samt svårigheter med att kommunicera på det svenska språket och att få fotfäste på arbetsmarknaden, låt vara att de två första dimensionerna har karaktären av bakomliggande orsaker, och den sistnämnda ses som effekt av de två första. Viljans förmåga att bryta upp från omöjligheten är central i denna intervju- sekvens, och den är lika för alla – även om de arbetslösa i kategorin invandrar- ungdomar har det något svårare än de svenska ungdomar som ”kan vara slöa och slappa av andra orsaker”. Deras svårigheter är en följd av att de inte har ”kulturen och språket”, som ju ”våra svenska ungdomar” har.
Kulturbegreppet är här inte enbart en sammanfattande benämning på olika sociala egenskaper som kan underlätta respektive försvåra inträdet på arbets- marknaden. I denna intervjusekvens finns det också en undertext av antaganden om rättigheter och skyldigheter kopplade till detta begrepp. Johanna påpekar att hon inte kan kräva att ”dom ska släppa sin kultur”, trots att det enligt henne skulle gynna deras chanser på arbetsmarknaden. Med kulturen följer således rättigheter. Den anpassning som krävs får inte bli ett krav på att den kulturella helheten släpps. I den här intervjusekvensen uttrycker Johanna heller inte något som underminerar rättigheterna; de krav som uttrycks är ju snarare handlingsuppmanande påbud än begränsande förbud: ”dom måste släppa in den svenska kulturen i sina liv”.
Men rätten att slippa ”släppa sin kultur” är villkorlig; Johanna återkom till kravet på anpassning till den singulära svenska kulturen vid ett flertal gånger under intervjun. I det förra kapitlet återgav jag en intervjusekvens där det är tydligt att Johanna såg undervisning i svenska språket som delvis ett och samma projekt som ”överföringen” av denna svenska kultur; en överförings- eller inlärningsprocess där det bland annat krävdes att ”de Andra” skulle överge sina oetiska normer och praktiker till förmån för ett svenskt och mer jämlikt förhållningssätt (se avsnittet När det normativa inslaget blir påtagligt; jfr Knocke & Hertzberg 2000:75f). Här är de normativa implikationerna dock inte lika djupgående och målade i samma svartvita färgskala. Kravet på anpassning eller assimilation är dock i stort sett detsamma. Språkkunskaperna är en del av en större ”kaka” av kunskaper om Sverige, svenskhet och kommunikation på svenska som ”de Andra” bör lära sig. Med imperativet pekar Johanna ut en väg som leder till arbetslivet, men samtidigt artikuleras kravet på ett sätt som också förefaller principiellt. Den svenska kulturen är ett tillräckligt motiv i sig självt och för sig självt. De absoluta och de pragmatiska motiven glider – återigen – ihop.