I ett av citaten ovan beskriver Svetlana hur föräldrars utsatthet i det svenska arbetslivet skapar misstro och tvivel på de egna möjligheterna bland deras barn. Andra förmedlare hade iakttagit liknande former av misstro hos ungdomarna, men som var av mer allmän karaktär, och inte direkt knuten till just föräldrarnas svårigheter i arbetslivet. Ungdomarnas misstro grundade sig i de här fallen snarare i ett allmänt omdöme om det svenska arbetslivet: de hade sett eller hört talas om hur andra personer hade blivit diskriminerade på etniska grunder, och de befarade att de själv skulle råka ut för detta. Av den anledningen sökte de inte vilka arbeten som helst; de inriktade sig på anställningar i små företag i den privata servicesektorn, som drevs av personer i samma etniska grupp, eller som själva hade invandrat. Monika, Margareta och några andra platsförmedlare hade också mött ungdomar som resonerade på det här sättet, och som medvetet begränsande sitt sökande för att slippa obehagliga överraskningar.
Misstron och begränsandet omtalades som ett beklagligt faktum av intervju- personerna, då etnisk segregering och diskriminering i arbetslivet huvud- sakligen värderades negativt. Men det var också så att ungdomarnas sätt att söka arbete skrevs in i en annan, generell problembeskrivning som var mer direkt relaterad till förmedlingsarbetet. Ett flertal av de intervjuade ansåg att vissa ungdomar med invandrarbakgrund – och även de som själva hade invandrat – helt enkelt sökte fel arbeten. De hade fel ”sökprofil” och orienterade sig inte mot de arbeten som för närvarande medförde de bästa chanserna i arbetslivet, givet de förutsättningar som de själva hade. Förmedlarna befarade helt enkelt att ungdomarnas profiler var så beskaffade att det fanns en risk för att de skulle fortsätta att befinna sig i marginalen av arbetsmarknaden. Detta kunde å ena sidan bero på anställningarna i sig. Det rörde sig helt enkelt om yrkesnischer med dåliga framtidsutsikter. Ungdomarna lade ribban för lågt, de sökte arbeten ”utan framtid”. Å den andra sidan var man rädd för att den missriktade sökaktiviteten skulle leda till att ungdomarna sökt anställningar som de hade mycket svårt att få, eftersom de saknade de rätta kvalifikationerna eller i övrigt hade svårt att göra sig gällande i konkurrensen med personer som hade längre utbildningar.
Vare sig det var fråga om det ena eller det andra, beskrevs det som att ungdomarna begränsade sig själva genom att nischa sitt sökande för hårt. De gjorde helt enkelt inte bruk av sin frihet på arbetsmarknaden. Här tydliggjordes således en föregivet problematisk disposition, som länkades till det förhållande
att ungdomarna tillhörde kategorin invandrare. Längre fram i detta kapitel kommer jag mer utförligt att redogöra för de konsekvenser som förmedlarna och vägledarna fruktade skulle följa på dessa specifika sökmönster. Men först ska jag uppehålla mig kring arbetsförmedlarnas svar på frågan om varför dessa, i deras ögon så problematiska, urvalsprinciper uppstod.
Frågan om ”realismen i ungdomarnas ambitionsnivå” var, vilket framgick av inledningskapitlet, en av de centrala frågeställningarna i forskningsprojektet ”Arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrarbakgrund”. I varje intervju frågade vi om intervjupersonerna ansåg att ungdomarnas ”önskemål om jobb [var] realistiska eller orealistiska mot bakgrund av deras utbildning och erfarenheter” (Knocke & Hertzberg 2000:35; jfr bilaga 1, fråga 5), och det var en fråga som intervjupersonerna nästan uteslutande besvarade utförligt. Det visade sig att frågan om realism eller lämplighet i den här specifika meningen redan låg högt upp på förmedlarnas dagordning. Denna listplacering går att relatera till hur förmedlingsarbetet var utformat. I kapitel två beskrev jag i korthet hur arbetsförmedlingens arbetssätt sedan knappt två decennier tillbaka är ”platsorienterat”. Personalen strävar efter att få de arbetslösa att leta efter de lediga platser som finns, att anpassa sitt sökande efter det existerande utbudet av arbeten. I grund och botten prioriteras arbetsgivarnas önskemål framför de sökandes. När de arbetslösa anpassar sig till de lediga platser som finns etablerar de, med ett uttryck som ofta nämndes i intervjuerna, ”en realistisk sökprofil”. Vägledningssamtalet ansågs vara det viktigaste instrumentet för denna påverkan, men man försökte även att påverka ungdomarna i det reguljära platsförmedlingsarbetet.
I samband med att frågan om realism eller brist på realism ställdes, kom Svetlana in på hur vissa ungdomar var relativt snäva i sitt urval när de sökte arbete.
Svetlana: Eh, det där är så svårt. Gud, det är jättesvårt. Hur fan ska man ((utelämnade ord)). Det har fortfaranden mycket att göra med frågan som du frågade innan, det här med (vad som är) realistiskt. Det finns ju, om vi tar syrianer, att man har det inom familjen, man har det där med att starta eget alltså, små företag. Det finns liksom någonstans inom (gruppen), alla föräldrar som stödjer en, och tycker att det här är okej. Nej, jag vet inte riktigt, det här är jättesvårt, i och med att jag tycker att det bara är att köra på ((skratt)), tuta och kör, i och med att det är det som de vill. Det som är farligt, det är att man kanske söker sig till såna utbildningar i och med att det ska se ut så. I familjen har man gjort så. Det har vi haft massvis med, ”pappa är skomakare, och vill att jag ska bli skomakare, själv vill ja bli kemiingenjör”. Det är då det börjar bli lite farligt, att människor begränsar sig, på så sätt att man är så bunden till familjen och allting. Tradition. Så att där är det väl det som är mer (vanligt). Sen är det där att, om vi tar syrianer, att de märker att ”det är här mitt kontaktnät finns, det är här jag känner mig säker”, vilket också kan vara en del av realismen: ”vad kan jag göra? jo, jag åker till Södertälje, där vet
jag att det finns tiotusen frisörsalonger som ägs av syrianer, där kan jag nog få jobb”. Det är ingen som kommer att säga ”nej, du får inte, därför att du är svart”. Det är lite så där, går du till jugoslaver, turkar, greker, greker har massvis, om vi tar lokalvård ((skratt)).
I denna intervjusekvens tangerar Svetlana en beskrivning av ungdomarnas misstro, som ofta förekom i intervjumaterialet. Rädslan inför att bli bortsorterad på grund av sin grupptillhörighet resulterade i att en del ungdomar, t ex syrianer, vände sig till en del av arbetslivet där de visste att de inte skulle bli utmönstrade på ett liknande sätt. Att ty sig till säkerheten hos småföretagare i det egna sociala nätverket var, i Svetlanas ögon, en realism som åtminstone ibland var påkallad. Trots det ansåg hon att realismen också kunde vara ”farlig”, eftersom den får unga människor att begränsa sig. Det begränsade yrkesvalet får en vidare dimension. Personen blir ”bunden” och valet är inte längre fritt. Lite längre fram i samma sekvens beskriver hon samma disposition med följande ord: ”det som är sorgligt är när människor gör någonting för att de tror att de måste göra det, de tror att de måste vara lokalvårdare, eller något sånt”. Valet av adjektiv – farlig, bunden, sorglig – markerar Svetlanas värderande hållning, och det är omsorgen om ungdomars oberoende som kritiken grundas på.
Den problembiografi som här avtecknar sig skiljer sig på en del punkter från den som jag beskrev ovan. Det är fortfarande en disposition eller ett beteende som ungdomarna, enligt arbetsförmedlarens förklaringsmodell, tar till sig i sin omedelbara sociala miljö någon gång under sin uppväxt – därav den biografiska dimensionen. Men det är inte längre föräldrarnas arbetslöshet som är grunden till problemet, utan deras arbete. Föräldrarna är, i Svetlanas ögon, alltför ange- lägna om att barnen ska gå i deras egna yrkesmässiga fotspår, och bevara vad som antingen torde vara familjens eller släktens kontinuitet i val av yrke eller familjeföretaget som sådant. Det är inte frånvaron av kontakter i arbetslivet som är problemet i det här fallet, utan snarare att ungdomarnas sociala nätverk till- handahåller fel kontakter. Samtidigt antyds en förklaringsmodell som pekar tillbaka mot de föregående kapitlens teman: Svetlana ser traditionen som en aktiv beståndsdel i problembiografin. Föräldrarnas påverkan är också en del av traditionens påverkan, och traditionen är något som binder det fria valet. Friheten från föräldrarnas påtryckningar blir, i denna sekvens, detsamma som frihet från traditioner.
Kristina tycker sig urskilja ett liknande förhållande mellan grupptillhörighet, kulturellt härledda normer och värderingar å den sidan och realism å den andra. Hon oroade sig för att en alltför krass realism växer fram bland ungdomar med invandrarbakgrund, vilka känner en misstro mot det svenska arbetslivet, och inte hyser några större förhoppningar om sin yrkeskarriär.
Kristina: Ja, jag tycker på något sätt att de är realistiska, tyvärr höll jag på att säga, därför att de har ingen förhoppning om någonting, nästan. Och det är det som är