I den övergripande diskursiva struktur som utgörs av etnicitetspolitiken finner vi att krav på anpassning och önskemål om integration har formulerats på högst varierande sätt under Sveriges moderna invandringshistoria. På 1950-talet och i början av 1960-talet var dessa frågor endast sporadiskt diskuterade i inrikes- politiken: ”Sverige hade en invandring, men ingen invandrarpolitik” (Widgren 1980:13). I frånvaron av en artikulerad etnicitetspolitik präglades det officiella, statliga förhållningssättet till dem som invandrat av en i det närmaste assimila-
torisk ambition (Widgren 1980, Hammar 1985, Rojas 1993, Tydén & Svanberg
1994, Gür 1996), även om en sådan aldrig formulerades explicit (SOU 1996:55). Med rättigheterna till den generella välfärdspolitiken följde en underförstådd uppmaning att i alla väsentliga aspekter anpassa sig till majoritetsbefolkningen. De som invandrat skulle av egen vilja och utan vidare bistånd lära sig det svenska språket, hur det svenska samhället fungerade och anamma det domine- rande levnadssättet.
Under 1960-talet började avvikande röster att höras, framför allt inom fack- föreningsrörelsen. Där ansåg man att det krävdes åtgärder, om invandrade arbe- tare skulle kunna ha möjligheter att nå den levnadsstandard som andra arbetare hade. Man ville motverka etableringen av ett mer eller mindre isolerat skikt av invandrade arbetare på arbetsmarknaden, med låg status, låga löneanspråk och
få möjligheter till avancemang. Därför förordade man t ex betald undervisning i svenska språket, samt väsentligt utökad information om medborgerliga rättig- heter och skyldigheter samt myndigheters och fackföreningars verksamhet. Den problembeskrivning som fackföreningsrörelsen bidrog till att etablera nådde så småningom regeringsnivå.15 Till skillnad från tidigare började man nu att upp- märksamma mer generella ”anpassningsproblem”. Ambitionerna att hjälpa/ anpassa de invandrade till att komma i åtnjutande av det som den generella välfärdspolitiken syftade till blev ett socialpolitiskt projekt. Ungefär samtidigt tillkom en ny dimension till ”anpassningsproblematiken”: nyligen invandrade gruppernas sätt att leva ansågs vara alltför avvikande i relation till majoritetens levnadssätt, och mer avvikande än tidigare anlända grupper. Problembeskriv- ningarnas vidd ökade: språkliga, sociala, kulturella och religiösa variationer identifierades som den skillnad som skapade dessa ”anpassningsproblem”.
Frågan om utlänningars anpassning i det svenska samhället har ägnats större upp- märksamhet först under senare år. Det ökade intresse, som frågan kommit att tilldra sig, torde framför allt ha sin grund i att invandrarna under 1960-talet i allt större utsträckning kommit från länder som i språkligt, kulturellt och religiöst hänseende skiljer sig avsevärt från vårt land. Denna invandring har på ett mer påtagligt sätt än invandringen under tidigare år klargjort de anpassningsproblem, som en folkomflyttning kan föra med sig. /…/ En mycket stor del av invandrarna ställs emellertid inför specifika anpassningsproblem. Dessa problem har framför allt sin grund i att de saknar kännedom om svenska förhållanden, att det inte talar eller förstår svenska eller att de kommer från en miljö som socialt, kulturellt eller religiöst skiljer sig från miljön i Sverige /…/ För de invandrare, som kommit från länder med en kulturell och religiös miljö, som starkt skiljer sig från vår, kan vistelsen här skapa särskilda anpassningsproblem (SOU 1967:18:165, min emfas).
När den nya invandrar- och minoritetspolitik antogs 1975, utökades den gene- rella välfärdspolitikens jämlikhetsmål med ett valfrihetsmål. Man ansåg att det låg i linje med jämlikhetstanken att minoritetsgrupper skulle ges möjlighet att ”inom ramen för en intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället upprätthålla och skapa respekt för egen språklig och kulturell identitet” (SOU 1974:69:95). Valfrihetsmålet syftade alltså till att den enskilde (invandrade) indi- viden skulle kunna välja fritt mellan en ursprunglig eller svensk kulturell identitet. En förutsättning för att denna valsituation skulle bli reell antogs vara att ”de olika invandrargrupperna får ekonomiskt och annat stöd för att utveckla
15 Ett exempel på denna påverkan är att när invandringen till Sverige reglerades 1968 moti-
verades inskränkningarna i rörligheten över den svenska statens gränser med att en önskan om ”upprätthålla principen att invandrare skall ha möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen” (prop 1968:142). Regeringen ansåg att förutsättningen för ett upprätthållande av detta jämlikhetsmål var en kontroll över invandringen. Utan denna kontroll skulle inte resurserna räcka till ”invandrares an- passning i Sverige” (prop 1968:142, jfr Hammar 1985:34).
en kulturell egenverksamhet” (SOU 1974:69:96). Inrättande av valfrihetsmålet innebar att assimilationstanken övergavs – åtminstone på policynivå.
Kulturbegreppet var centralt för valfrihetsmålet. Det var med hjälp av detta
begrepp som friheten kunde definieras. Huvudsakligen användes ett kultur- begrepp med en snävare bestämning, som tydligt avser expressiv, estetiskt elaborerad eller massmedierad kultur. Det märktes t ex i strävan att stödja ”kulturell egenverksamhet” (se ovan). Där föreföll det som om ambitionen att skapa förutsättningar för ett fritt val mellan olika kulturella identiteter – så långt det nu är möjligt – avgränsades till att bli en i snäv mening kulturpolitisk fråga. Upprätthållande av den kulturella identiteten sattes inte i direkt samband med de s k ”anpassningsproblemen” (jfr Rojas 1993:43ff). Men i de diskussioner som följde på den nya politikens införande började denna tankefigur så småningom vinna inflytande.
I mitten av 1980-talet utvärderades invandrar- och minoritetspolitiken, och till skillnad från tidigare fördes diskussionen i utredningstexterna nu med utgångs- punkt i ett mer inklusivt kulturbegrepp, med direkt hänvisning till ett vetenskap- ligt perspektiv: ”enligt detta [socialantropologiska] synsätt omfattar en kultur värderingar och uppfattningar om människor, samhället, hur konflikter ska lösas och hur man uttrycker sig” (SOU 1984:58:46). Man framhöll t ex att det i ett och samma land ofta fanns skillnader mellan livsmönster på landsbygden och i stor- städerna liksom mellan olika socialgrupper och generationer, men att människor ändå kunde ha en gemensam grundsyn i frågor av livsåskådningskaraktär. Dessa frågor omfattade t ex synen på barnuppfostran, sexualitet och kvinnans ställning, och att det var där som utredningen befarade att det kunde uppstå ”kulturkollisioner” (SOU 1984:58:49). Vad gäller de befarade kollisionerna, så framhölls att sedvänjor som strider mot svensk lagstiftning inte kan tolereras, liksom inte heller sedvänjor eller normer som staten i andra sammanhang, t ex i grundskolans läroplan eller i fråga om demokrati, klart tagit ställning för. Hur eventuella konflikter mellan valfrihet och ej förhandlingsbara regler, normer och värderingar i det svenska samhället skulle lösas beskrevs inte i detalj. Men man förutsatte att vissa personer var tvungna att ompröva sina uppfattningar, och att denna prövning kunde vara plågsam. Därför ansåg man att majoritets- samhället hade ett ansvar för att hjälpa till med att underlätta denna process.16 Det kulturbegrepp som i 1975 års policy var en benämning på de värden som invandrade personer skulle känna sig fria att välja om de så önskade, tenderade under 1980-talet alltmer till att bli ett namn på en från det svenska samhällets normer och värden problematisk avvikelse.
16 På ett liknande sätt föreställde man sig också att eventuella konfliktsituationer skulle
lösas genom ömsesidiga ansträngningar: ”När kulturkollisioner uppstår är det /…/ nöd- vändigt att gå varsamt fram, söka praktiska lösningar i generös anda, ge avkall på former, mera se till innehåll och mål och inte konstruera principfrågor som motverkar eller förhindrar lösningar” (SOU 1984:58: 49).