När det gällde frågan om ”hucklets vara eller inte vara” ansåg alltså en av intervjupersonerna att hon hade rätt ”att ta upp frågan” när hon träffade en ung kvinna som klädde sig i ett sådant plagg, och detta var i sammanhanget mer eller mindre liktydigt med att ifrågasätta dessa kvinnors sätt att klä sig. Rätten att ifrågasätta bruket av hijab motiverades, som vi såg, på två olika sätt. För det första antog man att de unga kvinnornas möjligheter att få ett arbete minskade om de klädde sig som de gjorde. Viljan till anpassning var i så måtto pragmatiskt motiverad. För det andra motiverades rätten att ifrågasätta dräktskicket med det förhållande att vi bor i Sverige och ”lever med den svenska kulturen”, och att denna svenska kultur utgör en av förutsättningarna eller grundvillkoren för en tillvaro i Sverige. Kravet på anpassning till svenska förhållanden samman- fattades i ett generellt imperativ: de som har invandrat bör ”ta seden dit de kommer”.
I det förra kapitlet beskrev jag också hur samma intervjuperson, Anna, artikulerade ett generellt krav på anpassning, när hon argumenterade för att ”vi” borde ”överföra den svenska kulturen till våra invandrare”. Den svenska
kulturen omtalades i bestämd form singular, som om den vore ensartad, och anammad av alla svenskar. Som ett exempel på vad anpassningen skulle bestå i anförde hon kunskaper om arbetslivets underkommunicerade sociala koder, som t ex att passa tiden på ett punktligt sätt. I och med kraven på anpassning delades befolkningen upp i två kategorier, som var tydligt avgränsade från varandra: å ena sidan kategorin invandrare och å den andra sidan svenskarna. De förstnämnda borde anpassa sig, de sistnämnda borde vara villiga att ”överföra den svenska kulturen”. Kategorierna föreföll vara ömsesidigt ute- slutande, man kunde inte på en och samma gång vara ”både och”. Det binära betraktelsesättet förstärktes.
I den intervjusekvens som följer direkt efter det sistnämnda citatet gör Anna en återkoppling till frågan om invandrade gruppers normer, attityder och värderingar kring genusrelationer. Frågan om vilka kunskaper om arbetsliv och arbetsmarknad som man under platsförmedlings- och vägledningsarbetet brukar förmedla till arbetssökande ungdomar följde alltså omedelbart på Annas resonemang om den skyldighet som svenskar i allmänhet och gräsrots- byråkrater i synnerhet har att kommunicera innehållet i svensk kultur till kate- gorin invandrare.
Fredrik: Här är en fråga då, vilka kunskaper om arbetslivet och arbetsmarknaden är det som ni försöker förmedla?
Anna: Ja ((skratt)) [[ohörbart]], det är ju det här, ibland kan det ju faktiskt vara så att – men det kanske de borde ha lärt sig när de går i skola här, att det finns både män och kvinnor på nästan alla arbetsplatser, och att vi inte strävar åt att dela upp det, utan tvärtom, vi strävar ju faktiskt åt att ha en blandning på alla arbetsplatser. Och det är fullständigt naturligt i vårt synsätt. Att tala om för dem att det finns – ja, här har jag inte upptäckt det, men tidigare så minns jag att män från de här väldigt patriarkala kulturerna har väldigt svårt att förstå – att det finns en kvinnlig tjänsteman här, och att jag sitter i en position där jag har lite makt. Det kan de inte acceptera. Det måste jag lära dem, att du kan få en kvinnlig chef, (att det) ofta, på en skola, för det mesta, är kvinnliga rektorer. Det är inget konstigt i det. Det måste man upplysa dem om. Och (att) det inte är så – vi har en (kvinnlig) chef här – att när hon har sagt sitt, då kan du inte gå till hennes manliga chef, eller någonting sånt ((skratt)). [Fredrik: Och/]/sånt måste man upplysa om faktiskt. Ja, det är ju också en detalj, men det är ju det jag säger, det här är ju väldigt svårt, för det finns ju saker som är fullständigt självklara för oss, som vi inte tror kan vålla några som helst bekymmer, men det kan det ju faktiskt göra, när de väl kommer ut.
Här beskrivs en tydlig skillnad mellan två olika sätt att hantera relationer mellan kvinnor och män på arbetsplatser och kvinnors auktoritet i arbetslivet. Mot det svenska synsättet kontrasteras det som bärs upp av män från ”väldigt patriar- kala” kulturer. Det svenska synsättet består av en strävan efter att ha både män och kvinnor på alla arbetsplatser, och att även kvinnor kan inneha högre befatt- ningar. De män som formas av de patriarkala kulturernas genusordning har
däremot, enligt Anna, svårt att både förstå och acceptera förekomsten av överordnade kvinnliga tjänstemän. Deras motvilja och okunskap förklaras med hänsyn till den kulturella tillhörighet som männen tillskrivs. Genusordningen beskrivs – återigen – som en kulturellt bestämd ordning. Samtidigt hanteras de patriarkala kulturernas synsätt också som en kunskapsbrist. De kulturellt här- ledda förhållningssätten undervisas bort i arbetet på det förmedlingskontor där Anna är verksam. Å ena sidan beskrivs undervisningen i fråga på ett mer neutralt sätt – man ska ”tala om” för män från patriarkala kulturer att det finns högre kvinnliga tjänstemän i arbetslivet. Å andra sidan impliceras den normativa laddning som är ett konstituerande inslag i intervjupersonernas genusetik, när ”upplysning” används som en synonym till ”inlärning”. Det svenska sättet är det upplysta sättet, ”de Andras” synsätt är oupplyst.
Även andra intervjupersoner argumenterade uttryckligen för att män i kate- gorin invandrare borde förändra sitt sätt att se på genusrelationer och artikulerade krav på anpassning till föregivet svenska normer. Platsförmedlaren Johanna var en av dem. Följande intervjucitat följde på frågan om det fanns andra samhälleliga institutioner än arbetsförmedlingen som kunde förhindra eller förebygga en negativ utveckling vad avser situationen på arbetsmark- naden för ungdomar med invandrarbakgrund (se bilaga två). Frågan blev start- punkten för ett längre resonemang, där intervjupersonen inte bara redogjorde för vilka aktörer eller institutioner som hon ansåg kunde bidra till en positiv utveckling, utan också för vad som på ett generellt plan borde göras.
Johanna: Nä, jag tycker att man i skolan på något sätt måste jobba med det svenska språket. Det är ju inte bara invandrarna som är dåliga på det.
Fredrik: Nähä, det är det inte?
Johanna: Nej. Det är många, många svenskar. Och där är väl skillnaden att de skriver som krattor. Ja, okej, man behöver inte ha en vacker handstil, men man ska ändå kunna stava. Man ska ha ett ordförråd som täcker mer än ”tja ba”. Det är ju trevligare ((skratt)). [Fredrik: Javisst.] Ja, och det där är ju skolans grej, och det gäller inte bara invandrare, utan det gäller alla, men kanske det gäller extra mycket för dem som inte har det i blodet. [Fredrik: Nej, just det ja.] Det måste det väl vara. Möjligen att man kanske ska börja i skolan genom att tala om, det är klart att man ska behålla sina egna kulturer, religioner, eller vad det nu är. Men när man nu bor i Sverige får man inte vara främmande för att ta in – så får man ju inte glömma bort att vi också har vissa traditioner och vanor. Vi slår inte våra fruar, och vi mördar inte våra systrar om de går ut på krogen, och såna där saker. Vi gör bara inte så, det måste ju de acceptera och ta in. Där har vi ju några sökande som tycker att det där är helt okej. Och det där kan ju vara ett problem för en tjej, att förmedla för en kille som … inte tycker att jag är vatten värd.
Fredrik: Därför att du är/
Johanna: /Därför att jag är kvinna, ja.
Johanna: Ja. Nämen då är man ju på helt olika nivåer. Det var en kille här, som ringde i ett, han har fått höra vad vi tycker, av en kille som jobbar här. Men det finns ju säkert fler, det finns säkert de som håller masken när de träffar mig, som har samma bakgrund som den killen, och som när de kommer hem till sitt full- ständigt skiter i vad vi har sagt, och kommit överens om. [Fredrik: Nä.] Och det är ju så, om man skulle säga någonting sånt som jag just sa, ((med tydlig hänvisning till bandspelaren)) och som går ut i pressen här nu ((skratt)), det är ju diskrimi- nering på hög nivå.
Fredrik: Är det det, eller?
Johanna: Ja, jag vet inte. Jag skulle tycka, att för deras eget bästa, så måste de. Men det är antagligen diskriminering. Möjligen, jag vet inte [Fredrik: Nej]. Jag skulle ju hoppas att det inte var det, för att om jag flyttar till Libanon eller Turkiet, nä, då får jag nog vara så snäll att ta efter dem, för att det ska fungera. Och har man så många olika som vi har, så – ja, någonstans måste någon slå näven i bordet, tror jag. Vad sjutton, det här är mitt land. Och det tycker jag (handlar om) skolans inflytande i mångt och mycket – skolan, och invandrarverket.
Här förflyttas diskussionens fokus, från arbetsmarknad och arbetsliv över språkkunskaper till ett generellt krav på anpassning till föregivet svenska normer och värderingar. Där får frågan om genusrelationer en central plats. Kopplingen mellan språkinlärning och genusrelationer består i att Johanna anser att skolan borde överföra kunskaper och värderingar om bägge dessa frågor. Hon anser att skolan är en lämplig aktör, som kan bidra till att förhindra eller förebygga den negativa utvecklingen i fråga. Det är i skolan som under- visningen om de ”traditioner och vanor” som vi har i Sverige ska genomföras, och skolan blir därmed principiellt viktig i den anpassningsprocess som det argumenteras för.
Kontrasten mellan kategorierna ”vi” och ”de Andra” respektive ”vårt” och ”deras” görs mycket tydlig i det här intervjuutsnittet. Det kollektiv som Johanna frammanar genom pronomenet ”vi” syftar rimligtvis på gruppen svenskar. Värderingarna och normerna kring genus hos den grupp som hon identifierar sig med beskrivs negativt, med utgångspunkt i vad personerna i denna grupp
inte gör: ”vi slår inte våra fruar och vi mördar inte våra systrar om de går ut på
krogen /…/ vi gör bara inte så”. Samtidigt underförstås att det finns en annan grupp där man utför, eller åtminstone accepterar, de handlingar som beskrivs. ”De Andra”, de icke-svenska, tillskrivs en disposition att praktisera eller acceptera dödligt övervåld. De utgör en kontrastiv restkategori – de som acceptera det som vi svenskar inte accepterar. Denna disposition beskrivs i direkt samband med att Johanna diskuterar rätten till att undslippa kulturell assimilation. Hon hävdar först att personer i kategorin invandrare har rätt att ”behålla sina olika kulturer, religioner, eller vad det nu är”, men tillägger sedan att rätten är begränsad. I första ledet av påpekandet gör Johanna sig till tolk för en kulturrelativistisk hållning, och i det andra ledet pekar hon ut gränserna för
samma relativism. Hustrumisshandeln och syskonmordet anförs som exempel på handlingar som inte kan accepteras i en kulturrelativisk ordning. Eftersom diskussionen handlar om kulturrelativismens gränser, förstärks intrycket av att Johanna betraktar dessa former av våld som kulturellt och/eller religiöst bestämda handlingar. I ”de Andras” norm- och värdesystem är det, enligt denna framställning, möjligt att rationalisera och legitimera detta våld.
Wuokko Knocke kommer till en liknande slutsats i Mångfaldens barn söker
sin plats, där hon med hänvisning till denna intervjupassage skriver: ”vad som
… framstår som otvetydigt i denna utsaga är att våld mot kvinnor förstås som ett kulturellt betingat beteende som är förbehållet ’dom’ och som något som inte ingår i de traditioner som ’vi’ har” (Knocke & Hertzberg 2000: 123f). Vårt positivt värderade beteende förefaller Johanna vara lika kulturellt betingat som deras negativt värderade: ”så får man ju inte glömma bort att vi också har vissa traditioner och vanor”. Skillnaden mellan de två olika genussystemen markeras tydligt, och samtidigt impliceras en värdehierarki, där den ena ordningen värderas positivt, och den andra värderas mycket negativt. Denna värdehierarki medför, som sagt, att de som omfattar den lågt värderade genusordningen bör anamma den högt värderade. Genom att framhålla acceptansen av misshandel och dödligt våld i andra kulturella norm- och värdesystem blir önskan om assimilering inte endast legitim, utan också nödvändig.9
Utgångspunkten för de imperativ som uttrycks i detta intervjuutdrag är frågan om arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrarbakgrund. När jag påtalade ”en negativ utveckling” i intervjufrågan, var det dessa ungdomars utsatta position i arbetslivet som jag syftade på. När det i svaret ställs krav på att ”de Andra” i kategorin invandrare ska anpassa sig till svenskhetens vanor och traditioner, är det alltså i förstone fråga om att Johanna pekar ut en väg som leder till ett mer lyckosamt inträde i arbetslivet. Det är mot bakgrund av ”arbets- livets pragmatik” som kraven på anpassning artikuleras. Men motiven till kraven förändras. Det tydligt pragmatiska förhållningssättet övergår i ett sätt att argumentera som på en gång både är pragmatiskt och principiellt motiverat. Ståndpunkten att ”de Andra” inte får vara främmande inför svenska vanor och traditioner därför att de bor i Sverige kan förstås på olika sätt. Den kan å ena sidan förstås som ett krasst påpekande: Johanna anser helt enkelt att invandrade personer har bättre möjligheter att hantera tillvaron i Sverige om de assimilerar sig och anammar det som pekas ut som svenskt, dvs motviljan mot att inte misshandla eller mörda kvinnor i familjen. Samma påstående kan å andra sidan förstås på ett mer normativt sätt, som att Johanna kräver en anpassning till de föregivet svenska normerna, utan någon annan motivering än just
9 I samma moment hamnar frågan om den eventuella kulturella grunden till den hustru-
misshandel och det dödligt våld mot kvinnliga anhöriga som svenskar utför i ett diskur- sivt tomrum. I den mån detta våld existerar är det inte, enligt logiken i argumentet, en produkt av svensk kultur.
svenskheten i sig. Det förhållande att Johanna förknippar andra kulturella ordningar med acceptans av misshandel och dödligt våld antyder att den andra tolkningen är den rimligaste.
Avslutningen på Johannas resonemang stöder också den sistnämnda tolkningen. Där föreställer hon sig, hypotetiskt, hur det skulle vara om för- hållandena vore spegelvända. Hon förutsätter att om hon själv skulle vara tvungen att ”ta efter dem” i Turkiet eller Libanon, om hon själv flyttade dit; där är kravet på anpassning oundvikligt. ”De Andra” antas vara obenägna att förhandla om detta krav, och genom att understryka detta faktum implicerar Johanna att svenskar borde vara lika orubbliga i kravet på anpassning. Tillägget ”det här är mitt land” understryker detta krav. Med önskan om att någon ska slå näven i bordet låter hon också förstå att detta krav inte har ställts med vederbörlig kraft tidigare.
Här tangerar Johanna det resonemang som Anna förde i det föregående kapitlet, där hon uttryckte åsikten att svenskar som grupp inte uttryckte den egna kulturen tillräckligt tydligt och bestämt. Johanna knyter även an till den trop som gör gällande att diskursen om invandring, etniska relationer och det mångetniska Sverige betydligt mer än andra diskurser präglas av censurerande instanser som hindrar det fria flödet av åsikter (Hertzberg 2001b, 2002). Genom att hänvisa till en fiktiv anklagelse om rasism pekar hon ut pressen som en instans vilken utfärdar oriktiga och rimligen orättfärdiga anklagelser om diskri- minering. Anklagelsen kommer från en ståndpunkt som inte är Johannas egen; hon påpekar att hon förmodligen skulle bli anklagad på det sätt som hon skämtsamt föreställde sig, men likväl håller hon fast vid sin åsikt – de andra bör acceptera vad hon menar är svenska traditioner och vanor, ”för deras eget bästa”.
I de ovan citerade intervjusekvenserna återfanns de tydligast artikulerade kraven på att personerna i kategorin invandrare bör anpassa sig till de sätt att förstå och hantera genusrelationer som är dominerande i det svenska samhället, men samma krav artikuleras även av flera andra platsförmedlare och vägledare. Vad som återkommer i dessa normativt färgade resonemang, liksom på många andra ställen i intervjumaterialet, är att man urskiljer en viss genuspraktik som specifikt svensk. Denna praktik ligger förhållandevis långt fram i den själv- presentation som beskriver svensk etnicitet. Svenskheten är jämställd och jäm- ställdheten är svensk. Förhållandet mellan genus och etnicitet framhålls tydligt.
De svenska och icke-svenska genuspraktikerna beskrivs båda som kulturellt bestämda. Våra egna och ”de Andras” sätt att agera och hantera sociala relationer förstås primärt som aspekter av etniska eller nationella kulturer; även våldsamma och destruktiva handlingar förstås på detta sätt. På så vis under- stryks den traditionsstyrda bestämningen av människors aktörskap. Andra modeller för handlingsdeterminering, som t ex psykologiserande antaganden och förekomsten av individuellt formade dispositioner, underkommuniceras. I
intervjuutsagorna underförstås ett kulturbegrepp som ger en fullkomlig prioritet åt nationalstaten eller den etniska gruppen vad gäller frågan om vilket socialt aktivitetsfält och vilken form av gruppering som bestämmer en kulturs ”utbred- ningsområde”. Det är nationen eller etniciteten som i första hand bestämmer kulturen. Betydelsen av t ex lokala, regionala och transnationella sociala sfärer eller klassmässiga, genusrelaterade och livsstilsrelaterade sociala kategorier eller grupperingar, vilka också utgör baser för kulturell artikulering, förblir okommenterad.