På samma sätt som när kraven på informella kvalifikationer och s k ”social kompetens” diskuterades, fanns det ibland ett sätt att redogöra för efterfrågan på kunskaper i svenska språket som om det vore en nästan osynlig social aktör som artikulerade dem. Man beskrev kraven som om en naturgiven självklarhet. Det var viktigt att kunna det svenska språket, och att vara kommunicerbar. Frågan om vem det var som ställde dessa krav omtalades inte i dessa utsagor, och inte heller hurdan den svenska var beskaffad som ansågs vara tillräcklig. Arbetsmarknadens, den specifike arbetsgivarens och den intervjuades egna önskemål tenderade i dessa att framstå som om de vore artikulerade med en enda röst. I det föregående avsnittet gavs en del exempel på detta uttryckssätt.
Men även i den här frågan sprang det unisona problembeskrivandet emellanåt upp i en diskursiv flerstämmighet. Många intervjupersoner framhöll t ex att kraven på språkkunskaper hade hårdnat under 1990-talet, och att det inte längre var säkert att den svenska som var tillräckligt på 1970- och 80-talen var det nu på 1990-talet. Arbetsgivarnas efterfrågan var inte den samma som för tio år sedan. På så vis framställdes önskemålen som tidstypiska, inte endast själv- klara. På den här punkten avvek intervjupersonernas beskrivning av kraven på ”tillräcklig svenska” från hur kraven på informella kvalifikationer framställdes. Den ”tidsanda” eller ”utveckling i arbetslivet” som i det senare fallet var en kraft som alla var tvungna att rätt sig efter, framställdes i språkfrågan med en lägre grad av diskursiv affinitet (Fairclough 1992): den skildrades inte som en kraft som var omöjlig att stå emot, utan snarare som en förändring, varken mer eller mindre. Genom denna förskjutning innebar uppmärksammandet av förändringen att det skapades ett utrymme för att understryka språkkravens relativitet och kontingens, snarare än deras oundviklighet. På den punkten avviker
beskrivningen av språkkravens förändring t ex från hur förändringar i arbetslivets organisation framställdes.
Det fanns visserligen en del intervjupersoner som även här i första hand betonade förändringens kraft. Platsförmedlarna Johanna, Karin och Sara samt vägledaren Pia hörde till dem som ansåg att 1990-talets dåliga arbets- marknadsläge generellt sett hade försämrat arbetsmarknadschanserna för ung- domar med invandrarbakgrund. Det var till stor del på grund av att arbets- givarnas krav på kunskaper i svenska hade blivit hårdare, som det kärva läget hade fått så kännbara konsekvenser för just de här ungdomarna.
Wuokko: Vad är det för typer av arbete som finns? Och vad är det för typ av kvalifikationer och kompetenser som arbetsgivare kräver?
Pia: Ja, men det vi ser, det vi ser nu, det är ju att ribban har höjts vad gäller kraven. Tidigare så kunde man ju faktiskt få arbete även om man inte hade gymnasie- kompetens eller pratade perfekt svenska. Ta till exempel ((namn på företag verksamt i kontorets ansvarsområde)). Där sitter man och monterar små chips till mobiltelefoner, lite som på löpande band. Där vill de gärna att man ska ha gymnasiekompetens, då.
Wuokko: Beror det på att man har så många att välja på?
Pia: Ja, det ser vi. Det är det här klassiska: utbud och efterfrågan.
Framställningen är tydlig: ribban har höjts. Språkkraven har blivit hårdare. I denna redogörelse är det fortfarande förhållandevis anonyma aktörer som ställer kraven. Förändringen beskrivs som en effekt av relationen mellan ”utbud och efterfrågan”. I och med att arbetslösheten har ökat så mycket som den har gjort, har utbudet på arbetskraft ökat och efterfrågan minskat. De arbetsgivare som ändå anställer kan ha mer precisa önskemål. Pia bekräftar Wuokkos något ledande fråga genom att relatera till nationalekonomins förtingligande benäm- ningar på arbetsmarknadens aktörer. Arbetsgivarna står för en efterfrågan och de arbetssökande representerar ett utbud. Språkkravens ändrade karaktär fram- står som en logisk konsekvens av marknadsekonomins ändrade förutsättningar. Det är den förhållandevis anonyma storheten ”efterfrågan” som ställer kraven.
När vägledaren Anna ska beskriva orsaken till samma förändring, väljer hon att argumentera på ett annat sätt. Hon ser tendensen i fråga som ett utslag av en disposition att ”värna om sitt”, vilken i sammanhanget framstår som allmänmänsklig, och att denna disposition framträder när ”det är sämre tider” och arbetslösheten stiger, jobben blir färre och antalet sökande till varje plats ökar.
Fredrik: Har du erfarenhet av att 90-talets kärva arbetsmarknadsläge har påverkat arbetsmarknadschanserna för ungdomar med invandrarbakgrund?
Anna: Det är ju det att jag kan inte, jag har ju inget belägg för mina svar, men jag tror att det är så att, för att det kan jag se från den period när jag jobbade på Ami ((Arbetsmarknadsinstitutet)), där jobbade vi med människor med olika typer av
handikapp, så att säga, arbetshandikappade, och det var ju också invandrare. Och, det är en gammal sanning, höll jag på att säga, att om det är sämre tider, så värnar man ju om sitt. Då tar man ju oftast … då är det mera effektivt, lättare, för en arbetsgivare, tror han, att ta en svensk direkt, som inte ens behöver ha något krångel med språket och kultur, kulturella skillnader, och sådana där saker. Så jag tror att invandrarna, i alla åldrar, de får det svårare när det är dåliga tider, generellt sett.
Det här sättet att beskriva dem som ställer krav är inte visserligen oförenligt med det förra citatet, men det är ändå en annan bild som framträder: en genomsnittlig, föregivet typisk arbetsgivare som ”värnar om sitt” och ”tar en svensk direkt”, eftersom han [sic] inte vill ha något ”krångel med språket och kultur”. I vilken utsträckning Anna ställde sig bakom arbetsgivarens fruktan inför krånglet med språk och kultur är svårt att avgöra, utifrån detta citat. Det var inte sitt eget sätt att tänka och reagera som Anna beskrev utan en hypotetisk arbetsgivares. Det är arbetsgivaren som sorterar bort, inte hon själv. Likväl framställs dennes sätt att tänka som rationellt: ”det är en gammal sanning” att man ”värnar om sitt” när det är sämre tider. Denna selektiva omtanke lämnar personerna i kategorin invandrare utanför. När utestängandet knyts till ett possessivt pronomen – ”att värna om sitt” – frammanas dessutom en familjelik karaktär hos den svenska etniska gruppen, i enlighet med en väl etablerade metafor i nationalistisk ideologi (Herzfeld 1992:100ff). ”Invandraren” tillhör inte arbetsgivarens svenska familj. Det idiomatiska uttrycket ”en gammal sanning” markerar en historisk kontinuitet i den selektiva omtanken, och det naturaliserar förhållningssättet i fråga. Kombinationen av metaforik och idiomatiska uttryck ger en retorisk effekt som antyder att intervjupersonen åtminstone tillerkänner en viss rationalitet åt arbetsgivarnas förhållningssätt.
I denna intervjuexcerpt framstår det mer eller mindre som naturligt att 1990- talets kärva arbetsmarknadsläge på ett negativt sätt påverkade arbetsmarknads- chanserna för ungdomar med invandrarbakgrund. Samtidigt var Anna noggrann med att inflika att det är arbetsgivaren som tror att det blir effektivare och lättare med en svensk än någon annan. Hon påstod inte att det är krångligare att anställa personer i kategorin invandrare, utan hon beskrev endast en tänkt genomsnittsföretagares tro. Hon antog att arbetsgivare förväntar sig språk- problem om de är tvungna att kommunicera med personer i kategorin invandrare. Språket och kulturen är, enligt Anna, just de områden där skillnaden mellan denna kategori och svenskarna ger sig till känna för arbetsgivaren – skillnaden är kulturell och kulturen medför ”krångel”.
I den ovanstående excerpten är det svårt att avgöra i vilken utsträckning Anna ställde sig bakom arbetsgivarnas krav och situationsdefinitioner, troperna och de ”faktaskapande” intertextuella strategierna (Herzfeld 1992:130, Drakos 1997:34f) till trots. Längre fram i samma intervju beskrev Anna arbetsgivarnas krav på svenska kunskaper på ett sätt som får dem att framstå som betydligt
mindre legitima. Hon antydde där att företagens språkkrav kunde ha helt andra syften än en omsorg om kommunikationen på arbetsplatsen. Reflektionen över ”en dold agenda” bakom kraven på kunskaper i svenska språket tog form när vi diskuterade hur aktiva platsförmedlare var när de försökte placera ungdomar med invandrarbakgrund i praktik eller arbete.
Anna: Sen kan man ju undra, bara om man läser de här platsannonserna som kommer, då kan man ju undra.
Fredrik: Hur tänker du då?
Anna: Ja, det kan ju stå just till exempel det här som jag säger, ”måste kunna läsa och förstå svenska flytande”. Det är ju förtäckt, alltså. [Fredrik: Det skulle kunna vara förtäckt/] /”Invandrare göra sig icke besvär”. Det är ju helt klart.
Det här sättet att beskriva arbetsgivarnas språkkrav var förhållandevis vanligt. Liksom vad gäller kraven på informella kvalifikationer och ”social kompetens”, så gjorde de flesta förmedlarna en distinktion mellan vad som var rimliga och orimliga krav på svenskkunskaper. I en del fall beskrevs önskemålen på kun- skaper i svenska språket, som vi har sett, såsom helt naturliga och självklara. I andra fall betonades kraven situationella bestämning: specifika arbetsgivare ställde specifika krav på dem som sökte plats på hans eller hennes företag. Men de situerade önskemålen framställdes inte alltid som orättvisa och alltför högt ställda, utan också som naturliga och rimliga, vilket vi har sett ovan. Likväl kunde samtliga intervjupersoner referera till fall där de ansåg sig ha skäl att misstänka att kraven på ”bra svenska” hade ett dolt och diskriminerande syfte. Det finns således flera exempel. Ett av dem är från intervjun med Monika och Margareta. De berörde den ”dolda agendan” i samband med att de beskrev hur vissa ungdomar med invandrarbakgrund inte söker de arbeten som de är utbildade för.
Monika: Nej, de vågar inte söka det som de är utbildade för.
Margareta: Och det beror ju på annonserna också, där de har ju såna krav. [Fredrik: Jaja.]
Monika: ”Perfekt svenska språk i tal och skrift”. Ja/[Margareta: /ja, det/]/det är så/ Margareta: /Jag hör så ofta det att jag blir riktigt upprörd när jag ser det.
Monika: Det är ju samma sak som att ”vi vill helst inte ha invandrare”. Margareta: Jag tolkar det så, jag tycker att det är hemskt./
Monika: /Och hur tolkar dom det, de som vill ha jobbet?/[Margareta:/((ohörbart))].
Monika och Margareta var uppenbarligen angelägna om att beskriva den här tendensen – i den sekvens där frågan kom på tal avbröt de varandra flera gånger. Men det fanns de intervjupersoner som var än mer kritiska i sin bedömning av arbetsgivarnas anspråk på den här punkten.
Fredrik: Finns det enligt din erfarenhet arbetsgivare som har en negativ förhandsinställning, eller fördomar, gentemot ungdomar med invandrarbakgrund?
Susanne: Ja. Det händer ju att de vill anmäla till exempel praktikplatser eller jobb, där dom kan skriva att ”du ska tala perfekt svenska, både i tal och skrift”, och det är ju på något sätt lite förtäckt tycker jag. Och en del har sagt det uttalat, och då säger vi ”vi får inte, vi kommer inte att skriva något sånt där, utan det ska vara för alla sökande”.
Fredrik: Det har förekommit? Susanne: Mm, det har det. Fredrik: Hur kan det låta då?
Susanne: ”Ja, du förstår, i vår affär måste det finnas …”. Då gäller det att man måste tala med kunderna. Men det är ändå så att vi inte får skriva in såna saker.
Här är det uppenbarligen fråga om att de krav som ställs på sökande upplevs som orättfärdiga. Gemensamt för alla dessa tre sekvenser är att intervju- personerna citerar formuleringar från platsannonser ur minnet. ”Perfekt svenska i tal och skrift” förefaller vara en fras som sammanfattar ett specifikt förhåll- ningssätt från arbetsgivarnas sida. Den direkta anföringen från en föreställd, genomsnittlig platsannons markerar att formuleringarna upplevs som genre- artade: det här är någonting som har sagts många gånger, på samma eller nästan samma sätt. Det anförda talet gör intervjudiskursen polyfon (Bakhtin 1981, jfr Briggs 1988:349): kraven uttalas från en position som tydligtvis inte är intervjupersonens. Susanne, Margareta och Monika distanserar sig från arbets- givarnas krav, och framhåller att kraven på språklig perfektion har ett annat, dolt budskap – ”invandrare göre sig icke besvär”.
När intervjupersonerna distanserade sig från arbetsgivarnas krav, förekom det också att de ifrågasatte innebörden i begreppet ”en perfekt svenska”, genom att ifrågasätta förekomsten av en enda korrekt standardform av svenska språket. Detta skedde huvudsakligen genom att man påpekade förekomsten av regionala dialekter. Den dialektala avvikelsen fick beteckna språkets potentiella mångfald; sociolekter eller brutet tal påtalades däremot inte som möjligt legitima former av avvikelse.
När språkkravens dolda, diskriminerande ambition lyfts fram och diskuteras, försvann frågan om språkbehärskning och språkinlärning bort från intervjuns medelpunkt. Problemformuleringens fokus förflyttas, från de arbetslösa ung- domarna till arbetsgivarsidan, och de rekryteringsansvarigas agerande. Frågan om varför ungdomar med invandrarbakgrund har större svårigheter än andra ungdomar vid inträdet på arbetsmarknaden får här ett svar som tydligt pekar ut arbetsgivarnas roll i denna process. Arbetslöshetens orsak förläggs till struk- turen snarare än individen, och ett fenomen som tydligt liknar etnisk diskriminering beskrivs. Samtidigt är det uppenbart att den diskursspridning som jag beskrev i tidigare i detta kapitel, och som går i riktning från företagen till arbetsmarknadsverkets tjänstemän, uppenbarligen inte pågår utan motstånd. Det är inte fråga om en enkelriktad kommunikation eller påverkan från arbetsgivare till arbetsförmedlare. Arbetsgivarnas sätt att framställa sina behov
av kunskaper i det svenska språket lämnas inte okommenterat, och andra definitioner och behovsuppfattningar kommer till uttryck. Bilden av den arbets- marknadens rationalitet, som i det förra avsnittet lyftes fram som en positiv referens, gentemot vilken de språkliga avvikelserna underkändes, har här fått en annan betydelsenyans. På arbetsmarknaden verkar uppenbarligen också aktörer, vars efterfrågan på arbetskraft inte ger alla sökande en rättvis bedömning.