Det fanns även en del andra sätt att förklara att en del ungdomar hade svårt att kommunicera på svenska. I inledningen av detta avsnitt beskrev jag hur många intervjupersoner såg ett – för de flesta åskådare förmodligen tämligen uppen- bart – samband mellan vistelsetid i Sverige, skolgång i svenska utbildnings- institutioner å den ena sidan, och färdigheter i svenska språket å den andra. Det fanns emellertid också vissa intervjupersoner som spekulerade i om ungdomars problem med att lära sig skriva och läsa svenska texter kunde bero på att de hade skriv- och lässvårigheter rent generellt sett. Gun funderade på om svårig- heterna i att lära sig svenska hade en neurologisk förklaring; Karin å sin sida var helt övertygad om att en del arbetslösa ungdomars svårigheter i att uppfylla språkkraven berodde på att de var dyslektiker.
Wuokko: Vilken konkret hjälp kan ni ge i de fallen där ni får en ungdom som säger att ”jag vill”?
Gun: Då tycker jag att det finns egentligen allt möjligt konkret: med kunskaps- lyftet, med den yrkesutbildning som de har. ((Kommunen som Gun är verksam i)) är ju egentligen en moderatstyrd kommun, men jag tycker även att den arbetsmarknadsavdelningen (i den kommunala förvaltningen) hakar på folk, och pushar en bra bit, och ställer upp. Och det uppmuntras nu från (Länsarbets- nämnden), jag menar – Bosse Ringholm kommer väl att köra ännu mer. /…/ Men har de däremot läs- och skrivproblem, eller som jag säger, de där analfabeterna. Där finns det bekymmer. För att alla kurser kräver ju på något vis att du idag skriver på svenska. Att du ändå har en viss inställning till teoretisk, abstrakt kunskap. Men alltså, där finns det en gråzon, för ibland så undrar jag om det är något neurologiskt, ibland undrar jag om det är dyslexi, ibland undrar jag om det är något psykologiskt.
Fredrik: Vilken utbildningsbakgrund är vanligast bland unga sökande med invandrarbakgrund?
Karin: Ja, jag tog fram lite statistik på det, och utav de här 350 ((inskrivna sökande under 25 år, med utländskt medborgarskap)), så är det 151 som bara har grund- skola eller lägre, och för de 151 är det 126 som har grundskola rätt och slätt, och 25 som har mindre än grundskola. Och det är alltifrån att de har gått en kortare utbildning i det land som de kom ifrån, och sen inte kommit in i den svenska skolan, så att säga, eller hoppat av, vilket inte heller är ovanligt, efter årskurs åtta eller något sånt där. /…/ Och sen beror det ju delvis mycket på, (vad gäller) de som inte har gått ut skolan, de är ju dyslektiker alltså. Vissa är ju klara dyslektiker, där är det utrett och klart, andra kan man förstå alltså. Ibland ger vi dem ett papper, de får skriva lite grann på ett papper vad det är de vill, fylla i en blankett, enklast möjliga. Det är väldigt avslöjande, stavningen, bara deras sätt att hålla i pennan, det är nästan som om du satt med en förstaklassare, jag generaliserar lite nu, det är väldigt krampaktigt, det är väldigt svårt, väldigt tveksamt. Många blockerar sig inför en blankett, och måste ha hjälp, även med det enklaste, när de ska fylla i sina
egna personuppgifter. /…/ Och där ser man också många som skolan måste ha sett. Jag vet inte vad som har hänt under deras skoltid. Det ser lite olika ut. Det är ett jättestort problem alltså. Det är ett sånt här dolt problem, först de sista åren har det kommit upp lite grann, när man har börjat skriva om det här, och det har fått ett namn, ungefär. Det är inte dum i huvudet man är, utan det handlar om saker man inte kan rå för. Men det går att träna bort, och allt det här.
Bortom det viljemässiga och det kulturellt internaliserade finns det, enligt Karin och Gun, en nivå av språksvårigheter som inte går att relatera till den sociala världen, utan snarare till en biologisk och/eller neurologisk nivå, på vilken människan är en varelse som påverkas genom arv eller fysiska skador, snarare än genom socialisation eller anpassning. Både Gun och Karin beskriver i de respektive citaten förhållandevis omfattande kommunikationssvårigheter. Den sekvens som kommer från intervjun med Gun inleds med att hon beskriver de möjligheter som ändå finns för arbetslösa ungdomar, och då i synnerhet ung- domar med invandrarbakgrund, när de kommer som sökande till hennes förmed- lingskontor.
Men det finns samtidigt, enligt Gun, en grupp ungdomar vars förmåga att kommunicera på svenska är så pass låg, att de ändå utgör ”ett bekymmer”. Personerna i bekymmerkategorin har svårt att tillgodogöra sig det som lärs ut på förmedlingens kurser. Kurserna kräver att du kan skriva på svenska, och att du har en ”viss inställning till teoretisk, abstrakt kunskap”, och de kraven uppfyller inte de här personerna. Kunskapsbristerna är så pass påtagliga att det finns skäl att misstänka att något mer än de vanliga inlärningsproblemen är för handen. Problemen är istället nedlagda i kroppen, som ”något neurologiskt”, eller förstådda som en konsekvens av en mer djupliggande avvikelse eller störning i personligheten, som ”något psykologiskt”.
Det som för Gun är ett antagande eller en gissning, är ett faktum för Karin. Hon har själv iakttagit hur en del av de sökande har riktigt svårt att skriva. Deras sätt att skriva gör problemen uppenbara, de håller pennan krampaktigt, det är tveksamma, och de har svårt att fylla i sina personuppgifter på en blankett. I Karins framställning är det den kroppsliga hållningen som avslöjar kunskapsbristerna. Det är problem som får konsekvenser. Svårigheterna med att fylla i en blankett tangerar den väl etablerade problembeskrivning som jag beskrev ovan – de som inte kan fylla i en blankett eller skriva en korrekt ansökan med tillhörande meritförteckning antas få svårt att komma in i arbetslivet. Med den här formen av orsaksantagande förläggs som sagt orsaken till språksvårigheterna bortom det sociala, det etniska och det kulturella. Dys- lexin är ett neurologiskt problem, en kroppslig disposition vars existens är oberoende av grupp- eller kategoriformering. Förklaringen pekar i riktning mot det allmänmänskliga. Skrivsvårigheterna är en produkt av arv snarare än miljö. Karin påpekar också uttryckligen – vilket händer mycket sällan i intervju- materialet – att den problemansatte är utan skuld.
Sammanfattning och avslutande diskussion
När de intervjuade platsförmedlarna och vägledarna beskrev och förklarade de hinder och möjligheter som ungdomar i kategorin invandrare mötte, fäste de stor vikt vid deras sätt att tala svenska. Just de personer som hade svårt att förstå och göra sig förstådda på svenska ansågs var de som hade de största svårigheterna med att få jobb och ett fotfäste på arbetsmarknaden. Kunskaps- bristerna ansågs ha blivit så mycket mer betydelsefulla och kritiska, eftersom kraven hade ökat under 1990-talet, i och med den organisatoriska omvandlingen av arbetslivet och den stigande arbetslösheten. Numer krävde arbetsgivarna inte enbart en ”bra svenska”, de krävde ofta en ”perfekt svenska”
Det fanns, grovt räknat, två olika förhållningssätt till dessa krav på en ”bra” eller ”perfekt” svenska: ett accepterande och ett kritiskt ifrågasättande. Det accepterande förhållningssättet dominerade. Arbetsgivarnas krav beskrevs där som rimliga och rationella, utifrån de vitt skilda krav på kommunikation och förståelse som olika yrken krävde. Arbetslivets behov av problemfri kommuni- kation framträdde som det rättesnöre mot vilken avvikelsen och felaktigheten avtecknade sig. På samma sätt som i fallet med de informella kvalifikationerna och den sociala kompetensen (jfr kap. 4) framställdes kraven på en ”bra svenska” på ett sådant sätt, att det rent hypotetiskt skulle var mycket svårt eller omöjligt att argumentera mot arbetsgivarna. Den diskursiva affiniteten var påtaglig: det föreföll som att arbetsmarknaden, den enskilde arbetsgivaren och intervjupersonen talade med en och samma röst. I det förhållande att arbetsmarknadens rationalitet utgör den positiva kontrastkategorin mot ”de Andras” otillräckliga svenska märks även arbetsgivarnas relativa inflytande över de diskurser som (re)produceras på arbetsförmedlingarna.
Men det är också rimligt att framhålla det diskursiva inflöde som här- stammade från den egna organisationens högre nivåer och institutionaliserade taxonomier. Tidigare forskning har påpekat att det byråkratiska konstruerandet av den arbetssökande som klient medför att den språkliga och kommunikativa förmågan uppmärksammas (Franzén 1996, 1997, Mäkitalo 2002). Av intervju- materialet att döma förekom detta specifika uppmärksammande vid de förmed- lingar som våra intervjupersoner arbetade vid. Inte minst innebar den åtgärds- verksamhet som beskrevs att de sökandes förmåga att kommuniceras uppmärksammades och bedömdes, och då inte enbart i relation till grammatiska eller lexikaliska kunskapskriterier, utan även till de mer situationella och genremässiga språkkrav som skriftliga eller muntliga självpresentationer ställde. Arbetsmarknadsåtgärdernas betydelse för inlärningen av den ”bra” eller ”perfekta” svenskan framhålls genomgående, mer än i Ams egna presentationer av arbetsmarknadspolitiken (jfr Ams 1996, 1998). Detta diskursiva flöde med- förde dock inte att intervjupersonerna explicit hänvisade till de kategorinamn
som användes för att registrera de sökandes eventuella behov av åtgärder och utbildning.
Icke desto mindre uttrycktes också en kritik mot arbetsgivarnas krav på svenskkunskaper. Ett flertal intervjupersoner ansåg att de krav på ”perfekt svenska i tal och skrift” som t ex uttrycktes i vissa platsannonser kunde förstås som exempel på förtäckt etnisk eller rasistisk diskriminering. Kraven var för högt ställda och illegitima. I och med att en dold, diskriminerande ambition lyfts fram och diskuteras förflyttas problemformuleringarnas fokus, från de arbetslösa ungdomarna till de rekryteringsansvarigas agerande. Frågan om varför ung- domar med invandrarbakgrund möter fler hinder på arbetsmarknaden får här ett svar som pekar ut arbetsgivarnas roll i denna marginaliseringsprocess. Arbets- löshetens orsak förläggs till strukturen snarare än individen. Genom uppmärk- sammandet av den dolda och diskriminerande agendan blir det också tydligt att den diskursspridning som beskrevs ovan inte pågår utan motstånd: det är inte fråga om en enkelriktad påverkan, från arbetsgivare till arbetsförmedlare. Det riktas en kritisk udd mot efterfrågans rationalitet. Arbetsgivarnas sätt att beskriva sin kompetensbehov är delvis ifrågasatt. Likväl är det just efterfrågans rationalitet, arbetsmarknadens föregivet oantastliga behov av språkligt kom- petent personal, som utgör den kontrasterande kategorin när bilden av ”de Andra” framträder i diskussionen kring språktemat. Arbetsgivarnas motvilja mot att anställa personer i kategorin invandrare i tider av hög arbetslöshet beskrevs t ex i ett fall som en ambition att undvika krångel med språk och kultur. Med en föregivet avvikande kultur och språksvårigheter har inte kategorin invandrare det som krävs på arbetsmarknaden; de representerar i detta fall krångel och inte rationalitet.
I de problembeskrivningar som fokuserar på språk och arbetslöshet pekas vissa etniska grupper ut som specifikt problematiska. Den somaliska gruppen får här representera bristen och tillkortakommandet i språkligt hänseende. Det är en mycket negativ bild som framträder: gruppen beskrivs som ”icke kommunicerbar”, nästan uteslutande utan arbete och kulturellt avlägsna. Språk- problemet knyts till den etniska gruppens internt definierade gemenskap och blir till en kollektiv egenskap. Denna egenskap kan förstås som en konsekvens av den etniska kulturens praktiker och bekräftas av den mycket marginaliserade positionen på arbetsmarknaden.
I det skillnadsskapande och hierarkiserande momentet framstår en i det närmaste icke-kulturell rationalitet som det positiva värdet. Det är arbets- marknadens funktionssätt som sätter gränserna för rätt och fel. I det här sammanhanget framkommer sällan mer detaljerade självpresentationer av en svenskhet eller en svensk kultur, vars värde inte behöver motiveras med hänvisning till arbetslivets krav. Arbetsgivarnas krav på den korrekta svenskan framstod som logiska och neutrala, som om de kom från en aktör som antingen var svår att få syn på eller nästan helt osynlig; det var det sunda förnuftet eller
efterfrågan som dikterade dagordningen och artikulerade kraven. Kraven fram- stod som en logisk konsekvens av arbetsmarknadens funktionssätt och i första hand enbart rationella. Den ”röst” som artikulerade dessa krav var otydlig och föregivet icke-situerad, och inte heller markerades då den svenska etniciteten på ett tydligt sätt.
Frågan är givetvis om rättfärdigandet av språkkrav med hänvisning till arbetsmarknadens rationalitet kan förstås som ”etniskt neutrala”. Att gränsen mellan det svenska och det icke-svenska tydligt markerades med hänvisning till dikotomin ”upplysning : frånvaro av upplysning” såg vi tydligt i det förra kapitlet, och dikotomier som ”modernitet : förmodernitet” (eller tradition), ”utveckling : frånvaro av utveckling” och ”rationalitet : irrationalitet” ligger mycket nära detta binära begreppspar vad avser normativ och känslomässig laddning. Den sistnämnda oppositionen blir aktuell i det här sammanhanget, och det är möjligt att egenskaper som förnuftsstyrdhet, ändamålsenlighet eller rationalitet också är inskrivna i arbetsförmedlarnas förståelse av svenskhet, även om en svensk etnicitet inte markeras tydligt. Karl-Olov Arnstberg (1989), Orvar Löfgren (1993) och Åke Daun (1998) har var för sig beskrivit hur dessa egenskaper ofta varit centrala delar i svensk(a) självförståelse(r), vilken till exempel uttrycktes i den idag delvis övergivna synen på Sverige som ett av modernitetens föregångsländer (jfr kap 1).
Icke desto mindre ser vi en tydlig skillnad mot det hierarkiserande skillnads- skapandet i det förra kapitlet, där intervjupersonerna diskuterade ”de Andras” genusrelationer. Det finns förvisso ett mindre antal intervjusekvenser där det uttrycktes en värderande hållning kring det svenska språket utan att hänvisa till nyttan i att försöka leva upp till arbetslivets krav. Det rörde sig huvudsakligen om att man negativt värderade det sätt på vilket ungdomar i kategorin invandrare talar, när det avviker från en understådd normalsvenska. ”Rinkeby- svenskan” ansågs inte vara en riktigt svenska. Vad som kännetecknade standardsvenskan framkom inte alls; innehållet i normen var helt underförstått.
Även om språkkraven mestadels motiverades pragmatiskt, uttrycktes likväl krav som endast motiverades av en önskan att hålla den korrekt talande svenska språkgemenskapen intakt – och möjligtvis av en vilja att hålla främmande (språk)element borta (Sjögren 1996:36). Johannas argumentation om kultur, vilja och språkinlärning är ett exempel på detta, där hon krävde att ungdomar med invandrarbakgrund måste ”släppa” in det svenska språket och den svenska kulturen i sina liv. Där uttrycks ett mer principiellt krav på anpassning eller assimilation till svenskheten. Samtidigt betonar hon viljans betydelse för språkinlärningen: den som verkligen vill lära sig kan också lära sig. Omvänt torde gälla att de som inte lärt sig korrekt svenska, och därför har svårare att få arbete, inte riktigt ville lära sig; den individuella viljan blir därmed helt avgörande för hela frågan om social och arbetsmarknadsmässig margina-
lisering. Man måste vilja lära sig svenska och vilja släppa in den svenska kulturen i sitt liv.
Men även här fanns en motsatt rörelse i intervjudiskursen. Det hände också att idén om en ”normalsvenska” ifrågasattes. I samband med att intervju- personerna distanserade sig från arbetsgivarnas krav, förekom det att man diskuterade innebörden i begreppet ”en perfekt svenska”, bland annat genom att ifrågasätta idén om att det fanns en enda korrekt standardform av svenska språket. Frågan om vad som är att betrakta som ”en bra svenska” föreföll då vara öppen för förhandling, även om öppenheten var begränsad – den avvikelse som fick illustrera möjligheten till oenighet i denna definitionsfråga var landskapens dialekter.11 Den goda eller perfekta svenskan må vara en symbol för den nationella identiteten, men trots detta gick dess homogenitet att ifrågasätta.
11 Den regionala avvikelsen står ofta inte i konflikt med det nationalistiska idiomet För-
hållandet mellan landskap och nation är åtminstone i Sverige en fråga som sällan utmanar vare sig den nationalistiska hegemonin eller den nationella enheten (jfr Löfgren 1989), och de regionala dialekterna är föga politiskt omstridda.