Ett flertal intervjupersoner ansåg att det var just de som hade svårigheter med att kommunicera på svenska som också hade störst svårigheter i arbetslivet. Man uppfattade en direkt kausal relation mellan språksvårigheter och arbetslöshet. En del av de intervjuade, som t ex platsförmedlarna Karin, Margareta och Monika, talade om detta samband i sådana termer att ingen social grupp nämndes – det var helt enkelt en fråga om att man delade upp de arbetslösa i två grupper, de som hade språksvårigheter och de som inte hade språksvårigheter. De som har ”dåligt språk” har svårare att få arbete, som Karin påpekade. Någon annan bestämning av de två grupperna gjordes inte. Det handlade blott om att man delade upp kategorin invandrare i två delar. Storheter som etnicitet eller kultur omnämndes inte. Många intervjupersoner uppmärk- sammade vagheten i kategorin invandrare just när frågan om språkkompetens var uppe till diskussion. Man framhöll t ex nödvändigheten i att göra en distinktion mellan å ena sidan personer som var födda här av invandrade föräldrar eller som hade kommit hit när de var riktigt små, eller relativt ny- invandrade personer å den andra.
Det var till kategorin nyligen invandrade som de flesta personer med språksvårigheter hänfördes. Enligt intervjupersonernas erfarenhet hade de ung- domar som inte gått i svensk grundskola eller gymnasium svårare att kommu- nicera på svenska språket än de som hade svensk utbildning. Samma för- hållande gällde för dem som själva invandrat och endast hade bott i Sverige en kortare tid; man menade att de vanligtvis talade sämre svenska än de som var födda här eller hade flyttat hit som riktigt små. En ofta förkommande förklaring till de bristande språkkunskaperna var just att många ungdomar växte upp i en etniskt segregerad miljö med få svensktalande. En annan vanlig förklaring var att en relativt stor andel ungdomar med invandrarbakgrund inte har fullständig gymnasieutbildning.10 Det var således varaktigheten hos och frekvensen i kontaktytorna med helt och hållet svensktalande miljöer som lyftes fram.
10 Frånvaron av en sådan utbildning framhölls också som en allmängiltig orsak till varför
ungdomarna i fråga har det svårare på arbetsmarknaden än andra – det var på så sätt en problembeskrivning i sig (jfr Knocke & Hertzberg 2000:74).
En del intervjupersoner hävdade att vissa etniska grupper var särskilt utsatta i detta avseende. Det rörde sig huvudsakligen om grupper med hög arbetslös- hetsfrekvens, i vilka man ansåg att det fanns gott om personer som hade svårt att kommunicera på svenska. Kristina och Pia var två av de intervjupersoner som beskrev sambandet mellan grupp, språk och position på arbetsmarknaden på det här sättet. Pia talade i generella ordalag om afrikaner i allmänhet, medan Kristina relaterade mer specifikt till den somaliska gruppens kunskaper och erfarenheter:
Fredrik: Vilken bakgrund har de som har allra svårast att få jobb?
Kristina: Ja, den allra tydligaste gruppen är somalierna, som kom sist, och som har en kulturbakgrund som är väldigt långt ifrån vår. Ja, där ser man ju redan på kläderna då, kvinnorna. Vem skulle vilja anställa en beslöjad kvinna, som till och med kanske bara har ögonen synliga? De har alltså inte tagit ett steg in på arbets- marknaden. Plus att de flesta, även ungdomarna, har jättedålig svenska, trots att de har gått hela gymnasiet, eller så har de gått sådana här itk-kurser i flera år. /…/ Eller om man jämför med bosnierna, som kom samtidigt, som pratar perfekt svenska, så är somalierna icke-kommunicerbara. Det är väldigt svårt att höra vad de säger, uttalsmässigt, och när vi testar dem, så har de så låga poäng i resultat att de inte kan fortsätta på komvux. Det är ett glapp mellan sfi och komvux, som vi inte vet vad vi ska göra åt.
Fredrik: Men de har nått upp till den grundläggande sfi-nivån?
Kristina: Alltså, när man har gått igenom sfi ska man ha betyg, eller intyg, och det är det här intyget som de flesta får, att man har läst x antal timmar. Betyget garanterar en viss nivå. Men det är väldigt få somalier med betyg. Och ungdomarna har inte gått på SFI-skola, utan de har läst så länge de var på förläggning, de har varit ett par år på förläggning innan de kommer hit. Så att det är dom.
Kristina anser att den somaliska gruppens kunskaper i det svenska språket är högst bristfälliga: kunskaperna är ”jättedåliga”, gruppens medlemmar har dåliga testresultat och är ”icke kommunicerbara”. Deras svårigheter med att få arbete i det svenska arbetslivet förklarar hon således med hänvisning till bristande kunskaper. De har tagit del av undervisning i svenska för invandrare, och i en del fall även gått på gymnasiet eller itk-kurser, men trots detta är bristerna fort- farande påtaglig. Utbildningen har inte hjälpt. Samtidigt beskrivs språkför- ståelsen också som en del av ett mer omfattande ”problemkomplex”. I citatet antyder intervjupersonen att det finns en kollektiv dimension av den somaliska gruppens marginella position – deras ”kulturbakgrund” befinner sig långt ifrån vår. Kvinnornas klädsel får symbolisera avståndet. Med en retorisk fråga, ”vem skulle vilja anställa en beslöjad kvinna som till och med kanske bara har ögonen synliga?”, understryker Kristina detta avstånd. Arbetsgivarnas eventuella tvekan framstår som antingen självklar och naturlig eller åtminstone mycket vanlig. Det är uppenbart för alla att somalierna är annorlunda, och det är inget konstigt om man inte vill ha en beslöjad kvinna i sin organisation. I det
kulturella avståndet ligger, tillsammans med svårigheterna i att kommunicera på svenska, förklaringen till marginaliseringen.
Här tydliggörs ett tema som har haft en uppenbar permanens i etnicitetspolitikens diskurs kring ”den Andre” och som vi också mött tidigare i avhandlingen: kultur är en storhet med vilken man kan gradera kollektiva skill- nader mellan olika grupper, och invandrade gruppers svårigheter i Sverige och andra mottagarländer kan förklaras med hänvisning till detta avstånd. I kapitlen två och fyra gavs exempel på hur detta tema utvecklats i helt andra samman- hang, i statliga offentliga utredningar och i forskningslitteratur. Förklarings- modellen i sig har en påtaglig permanens, men den är flexibel i sin objektifiering och sitt skillnadsskapande. Längden på de kulturella avstånd som antas eller förväntas orsaka sociala problem varierar mellan olika tillfällen. I den statliga offentliga utredning från 1967 som citerades i kapitel två var det sydeuropéers kulturella avstånd som oroade och antogs vara en källa till svårigheter. Nu är det den somaliska gruppen som befinner sig för långt bort.
Min tolkning av den ovan citerade sekvensen är att Kristina lämnar frågan om den somaliska gruppens inträde i arbetslivet huvudsakligen i händerna på gruppen själv. Om de blir bättre på att kommunicera på svenska, kan de kanske ta ”ett steg in på arbetsmarknaden”. De hinder som ligger utanför gruppen får mindre uppmärksamhet än de som kommer inifrån dem själva. Denna tolkning bestyrks i en sekvens längre fram i samma intervju, där den somaliska gruppens situation återigen beskrivs.
Kristina: Men jag skulle vilja återgå till killarna, för de har ju inte lätt att få jobb de heller.
Fredrik: Vilken grupp talar vi nu om?
Kristina. Somalierna. (Och det är) på grund av sin attityd, tror jag. Jag vet inte om det är ((utelämnade ord)). Man säger ju att nittiofyra procent av somalierna är arbetslösa, ja. Och så är det ju här också. Det är väldigt få som ((utelämnade ord)). Nä, jag vet inte hur statistiken ser ut just för ((namn på förort)), men det är sällan som man går ut i arbete.
Fredrik: Deras attityd?
Kristina: Ja. Jag tror det. En attityd hos dem, en okunnighet om hur vårt samhälle funkar, hur man beter sig på en arbetsplats, hur man beter sig i en intervju- situation, och, ja, arbetsgivaren också förstås, (de) föredrar ju något lite mer välkänt än somalier. Och dessutom det här att de är så dåliga i svenska. Det är ett stort problem. Men de är ju inte jätteberedda att ta vilket jobb som helst, som jag har här. Men det är ju många av dem, de har ju jättetrauman med sig. [Fredrik: Från inbördeskriget?] Javisst, som de har upplevt.
Det förhållande att arbetsgivarna föredrar ”något lite mer välkänt” än somalier framhålls visserligen, men emfasen i Kristinas argumentation ligger likväl på hur den specifika gruppen som helhet, och de enskilda medlemmarna, tycker och tänker. Hon räknar upp ett flertal olika ”interna” hinder: somalier har en attityd
som uppenbarligen är karriärmässigt kontraproduktiv, de är okunniga om arbetslivets sociala normer, ovilliga till att ta en del arbeten och traumatiserade efter att ha upplevt ett inbördeskrig. Därtill är de dåliga på svenska. Problem- beskrivningen innefattar en mängd olika faktorer och frågan om gruppens språkkunskaper får, som jag tolkar saken, en relativt central position. Språk- förmåga och ”kulturellt avstånd” är de centrala komponenterna i den proble- matik som Kristina urskiljer, samtidigt som framhållandet av krigstraumats betydelse implicerar en universaliserande, allmänmänsklig psykologisk individ- förståelse. Genom att betona den mycket höga arbetslöshetsnivån antyder dock Kristina att nästan alla individer i den somaliska gruppen berörs av problem- beskrivningen. 94 procent av alla somalier i Sverige är arbetslösa. Det är rimligtvis också därför som Kristina i nästa andetag beskriver dem som ”en ny zigensk grupp, som ingen orkar ta på allvar”.
Men det finns andra etniska grupper än de relativt nyanlända som också har problem med det svenska språket, anser Kristina. I det fortsatta resonemanget från samma intervjusekvens beskriver hon hur en annan etnisk grupp, som har en längre historia i Sverige, också har för dåliga kunskaper i det svenska språket. Det är den turkiska gruppen som pekas ut som nästa problemkategori.
Kristina: Sen har vi de här, det är väl den turkiska gruppen, tror jag, som jag upp- lever som den svåraste som är kvar nu. De har gått först på turkiskt daghem, sen i turkisk klass, upp till sexan, till och med sexan. Och sen brukar de hoppa av då, i åttan, för att det är för svårt, eller gå på anpassad studiegång, eller någonting sånt. Och de har en jätteknapp svenska, den är väldigt dålig.
I denna intervjusekvens talar Kristina i generella termer. Intervjucitatet beskriver en idealtypisk process, liknande den i förra kapitlet som beskrev den självförvållade marginalisering som inträffar när unga flyktingar flyttar från en småstad till Stockholm. Den ovannämnda processen beskriver ett längre tidsspann, från tidig barndom upp i skolåldern och tonåren. Snarare än att vara enbart ett ”problemscenario” utgör den en hel ”problembiografi”, som i idealtypisk form beskriver ett specifikt utfall, vilket följer på förekomsten av ett par initiala villkor. Vi har turkiska ungdomar som rimligtvis är antingen födda i Sverige eller invandrade hit under sina spädbarnsår, och som först går på ett turkiskt dagis och sedan i turkiska klasser på låg- och mellanstadiet, och som sedan inte klarar av att studera i högstadiets svensktalande klasser. De hoppar av, eller väljer en anpassad studiegång. Det är deras ”väldigt dåliga” och ”jätteknappa” svenska som spelar in, den antas vara för dålig för grundskolans högstadium. Orsaken till detta, om vi följer logiken i Kristinas beskrivning av de turkiska ungdomarnas skolgång, ligger alltså i att de talar sitt hemspråk på dagis och i låg- och mellanstadiet. På det turkiska daghemmet och i de turkiska låg- och mellanstadieklasserna talar – eller talade, 1997 fanns det inte längre några turkiska hemspråksklasser i det område som Kristina verkar i – barnen turkiska
med varandra, och därmed lär de sig inte en tillräckligt bra svenska. Orsaken till språkproblemen bottnar alltså i sista hand i att föräldrarna väljer en hem- språksklass åt sina barn, och att de erbjuds denna möjlighet av skolan.
Problembiografin präglas av en hög grad av generalisering. Givet ett visst initialvillkor, att de turkiska ungdomarna går i hemspråksklass, förefaller det att majoriteten av den grupp som omtalas utvecklar dåliga språkkunskaper, hoppar av skolan och hamnar i en ofördelaktig position på arbetsmarknaden. Efter sex års undervisning på hemspråket blir ”den turkiska gruppen”, enlig problem- biografins logik, också ”den svåraste gruppen”. Ett liknande förhållande gäller för den marginalisering som somalierna, enligt Kristinas förklaringsmodell, erfar i det svenska samhället. Problembeskrivningen håller sig även här på en hög generaliseringsnivå. Orsakerna till marginaliseringen läggs i första hand hos den somaliska gruppens egna kollektiva egenskaper, och dessa förstås som en produkt av deras kultur och attityder; låt vara att brister i utbildningssystemet också pekas ut som en tänkbar delförklaring. Med hjälp av kulturbegreppet kan den somaliska gruppens svårigheter förklaras med hänvisning till kollektivt delade egenskaper. Det höga arbetslöshetstalet blir en intäkt för att den gruppens sociala utsatthet är genomgående, och nästan lika kollektiv som den avvikande kultur de tillsammans bär upp.