Jag nämnde i inledningen till detta kapitel att den vanligaste problem- beskrivningen i intervjumaterialet var just den som pekade ut ett samband
7 Studien är upplagd så att man har kontrollerat för den verkan bakgrundvariablerna ålder,
kön, utbildning i hemlandet, utbildning i Sverige, familjestorlek, civilstånd, geografisk fördelning och vistelsetid i Sverige kan ha vad gäller arbetslöshetsfrekvensen.
mellan otillräckliga språkkunskaper och svårigheter med att komma in på arbetsmarknaden. Detta specifika sätt att definiera och beskriva ett problem föreföll vara väl etablerat. Ofta beskrevs det svenska språkets betydelse i arbetslivet med ett kort och krasst konstaterande. Dessa påståenden uttrycktes med en hög grad av diskursiv affinitet (Winter Jörgensen & Phillips 2000, Fairclough 1992), dvs med ett otvetydigt sanningsanspråk, utan tvekan eller användande av modererande troper. Vägledaren Inez påpekade kort och gott att ”det här med att kunna det svenska språket är mycket viktigt i arbetslivet”. Hon illustrerade detta påstående genom att referera till sina egna erfarenheter från den tid då hon som nyanländ flykting från Latinamerika försökte komma in i arbetslivet. En annan platsförmedlare, Monika, hävdade en liknande stånd- punkt. Hon ansåg att ”man måste vara kommunicerbar”. Enligt hennes erfarenhet fanns det inte längre några nischer eller branscher där man tummade på språkkraven – det krävs god språkförståelse i hela arbetslivet, till och med inom städsektorn. De intervjupersoner, som arbetade med företagskontakter och ofta träffade representanter för företag, hade samma uppfattning. En av dem, Erik, ansåg att arbetsgivarna generellt sett hade hårda krav på sökande, och att en ”bra svenska” inte längre var tillräcklig. Nu kunde deras krav sammanfattas i begreppet ”perfekt svenska”.
Fredrik: Du nämnde arbetsgivarnas krav, och det är ju bland annat det som jag har tänkt att fråga om. Du sa att det var hårda krav.
Erik: Ja, eller vad ska jag säga, håller du med om det Magdalena? [Magdalena: Mm.] Det är hårda krav, när det gäller typ kontorister eller vad det nu är man talar om. Det är ju oftast krav på svenska språket, det är A och O, naturligtvis, i tal och skrift då. Eller vad säger du? [Magdalena: Ja, precis.] /…/ Men det är språket alltså.
Fredrik: Ja, just det. Men jag tänkte, du pratade om vad som är perfekt svenska. Det här med vad som är perfekt svenska kan ju vara svårt att bestämma. [Magdalena: Mmm, ja]. I så fall finns det väl säkert svenskar som inte heller pratar perfekt svenska. Men här är det alltså fråga om en svenska som ((utelämnade ord)), ja, hur brukar de (arbetsgivarna), på något sätt ((utelämnade ord)), brukar ni fråga ”vad menar ni med perfekt svenska?”.
Magdalena: Då säger de oftast, att det ska vara perfekt i tal och skrift. Att man ska kunna uttrycka sig, och det ska inte låta så där väldigt ansträngt, (som) att man har svårt att prata. [Fredrik: Nä, just det] Man ska prata/
Erik: /Inte perfekt så [Magdalena: Nej], vem talar perfekt? Det finns ju dialekter i Sverige. Men man ska ju kunna göra sig förstådd, som (Magdalena) säger, och stava rätt, och skriva så där. Det är den grunden.
Magdalena: Och sen beror det förstås på vad det är för jobb. Jobbar du i ett företag på kontorssidan, det är klart, det måste det vara bra svenska. Det kanske är order, och man skriver fakturor.
Erik: Om man sitter i en reception så måste man ju kunna förstå när kunder ringer, och så där, och vara trevlig. [Magdalena: Ge service.] Ge service, och via talet kunna kommunicera.
Kraven på den perfekta svenskan beskrivs som hårda men rimliga. Det förefaller heller inte råda några tvivel om vilka specifika krav som ryms i uttrycket ”en perfekt svenska”. Erik och Magdalena är införstådda med begreppets innebörd. Den sökande ska kunna uttrycka sig utan att det låter ansträngt och göra sig förstådd. Han eller hon ska också kunna stava rätt, skriva fakturor och förstå vad kunderna vill när de ringer. Kraven anses svara mot specifika behov av problemfri kommunikation. Intervjupersonerna förefaller inte ha något att invända mot arbetsgivarnas och arbetsmarknadens krav.
Inez hade en liknande accepterande hållning. Hon ansåg att det finns situationer i yrkeslivet som kräver en specifik kunskapsnivå i svenska, och därför är man som arbetsförmedlare tvungen att ställa krav på språkförmågan och styra bort vissa sökanden från vissa yrken. Men det fanns gränser för hennes acceptans av företagens språkkrav. Inez tyckte att arbetsgivarnas krav på en ”bra” eller ”perfekt” svenska ibland gränsade till en misstänksamhet gentemot ungdomar med invandrarbakgrund. Därför såg hon sig ofta tvungen att övertala misstänksamma arbetsgivare, när de tvekade inför möjligheten att få en praktik som talade med brytning. Denna misstänksamhet betraktades som ett hinder vilket kunde övervinnas. Men ibland fanns det inget utrymme för att bearbeta misstänksamheten. Då hade arbetsgivarna godtagbara skäl till att inte vilja ta emot praktikanter som bröt.
Fredrik: Har du någon erfarenhet av det här från arbetsgivare, när du har haft kontakt med arbetsgivare? /…/ Att de inte har velat ha ungdomar med just hän- visning till att de talar dålig svenska? Är det vanligt att man hänvisar till det? Inez: Till den dåliga svenskan?
Fredrik: Ja, eller till svenska över huvud taget, just för att de inte vill ha ungdomar med invandrarbakgrund?
Inez: Det har hänt, men eftersom jag har jobbat på så sätt att jag har varit den som har lyft luren och ((utelämnade ord)). Jag har försökt placera ungdomar, då har jag ringt och sagt att ”jag har en ungdom här, som pratar si eller så bra svenska eller dålig svenska”, eller vad det nu kan vara, ”och som kan det och det och det, och jag försöker placera den personen på praktik”. Det rör sig oftast om arbetsmarknads- åtgärder, då har det inte varit kanske lika ofta, som om det hade varit vanligt arbete. Men det har hänt med arbetsmarknadsåtgärder, men då har det varit med det här argumentet, att det handlar om ((utelämnade ord)). Det var till exempel ett fall, en tjej, som bröt en hel del, och hon behövde själv träna sin svenska, och det var därför som jag ringde och försökte placera henne på ett dagis där det fanns många invandrarbarn. Då tänkte föreståndarinnan att där behöver man personal som talar tillräckligt bra svenska, eftersom det är så viktigt för barnen. Så att det är
svårt att säga utifrån min erfarenhet, eftersom det har varit jag som har tagit initiativet.
Här framställs kravet på en brytningsfri svenska som rimligt och rationellt. Den ansvariga på daghemmet hänvisar till att barnens bästa: de måste ha personal runt omkring sig som talar utan brytning. På samma sätt som Erik och Magdalena gör Inez alltså arbetsgivarnas krav till sina egna, de talar så att säga med samma röst. Arbetsgivarnas önskemål om ”perfekt svenska” framställs som en direkt konsekvens av de krav som arbetsuppgifterna ställer. Det är situa-
tionen på arbetsplatsen som ställer språkkraven. Arbetslivets behov av och
krav på problemfri kommunikation blir det rättesnöre mot vilket avvikelsen och felaktigheten definieras. Arbetsmarknadens rationalitet utgör den positiva kontrastkategorin.
Intervjupersonerna refererade om och om igen till arbetsgivarnas sätt att ställa krav. De hade uppenbarligen en tydlig bild av hur arbetsgivarnas motiverade sina språkkrav och därmed vilka behov av ”perfekt svenska” de kunde ha. Arbetsförmedlarna visste vad arbetsgivarna ville ha. Utifrån dessa redogörelser är det lätt att sluta sig till att arbetsgivarna är diskursproducenter och arbetsförmedlarna snarare är ”spridare” än ”skapare” i denna fråga. Att föreställa sig en skarp åtskillnad mellan producent och distributör kan vara en smula förledande i sin enkelhet, men likväl förefaller det, utifrån de ovan an- givna intervjusekvenserna, som att arbetsgivarna påverkar arbetsförmedlarna mer än tvärtom. Intervjudiskursen har här stått under tydlig ”utombyråkratisk” påverkan.
Samtidigt är även en ”inombyråkratisk” påverkan uppenbar. Talet om den korrekta svenskan – vare sig den är ”bra” eller ”perfekt” – artikulerades ofta i arbetsmarknadsverkets byråkrati. Det märks inte minst i det förhållande att diskursen kring språkproblem och språkkrav vid tidpunkten för intervjuerna också var omsatt i verkets praktik, i den åtgärdsverksamhet som arbetslösa hänvisades till. På många av de förmedlingskontor som besöktes försökte man genom olika projekt att åtgärda de brister som de här problemformuleringarna pekade ut. Denna språkundervisning pågick i olika former – datortek, jobb- klubbar eller arbetsmarknadsseminarier. Det gemensamma för dessa ansträngningar var att man bland annat lärde arbetslösa ungdomar hur de skulle göra när de söker arbete. En central del av detta var just att lära dem hur ett trovärdigt och informativt ansökningsbrev ska vara författat och hur en korrekt meritförteckning bör vara uppställd.
Många intervjupersoner talade sig varma för dessa åtgärdsformer, och lyfte gärna fram den som en möjlig lösning på det förhållandet att ungdomar med invandrarbakgrund har svårare än andra att få arbete. Det ansågs vara mycket viktigt att kunna skriva ansökningshandlingar som uppfattades som korrekta av arbetsgivarna. Att kunna formulera ett presentationsbrev på en klanderfri
svenska framställdes ofta som en nästintill oundgänglig kunskap, liksom att kunna ställa upp en meritförteckning på ett regelrätt sätt. Ett flertal förmedlare och vägledare tyckte sig ha sett att många ungdomar med invandrarbakgrund visste för lite om hur en platsansökan borde se ut, och de var bekymrade över detta. Margareta var en av dem som påtalade denna brist. Det följande intervju- utdraget kommer från en längre sekvens, där hon diskuterade hur skolan och sociala myndigheter kunde bidra till att förhindra etnisk segregation i arbets- livet.
Margareta: Det finns ju andra sätt att söka jobb på också. Men att de kan den här biten med meritförteckning och personligt brev, det tycker jag är det viktigaste, det tycker jag i alla fall, att de har det klart (för sig). Sen faller det ju in mycket annat också [Fredrik: Jovisst.] För det märker vi, att det fattas faktiskt, för dem som inte kommer in på den här utvecklingsgarantin, då var det, jag vet inte hur många det var. Men om vi säger så här, om det var åtta personer som satt här, så var det två som hade meritförteckning med sig, och ändå har de fått kallelse till en sån här jobbträff, och ”ta med meritförteckning” ((skratt)). Ja, det är ju det som det handlar om hela tiden. [Fredrik: Vad sa de?] Och det är ju därför som de inte får något jobb, så klart, för de hoppar ju över alla de här ((platsannonserna där det står)) ”ja, skicka över din ansökan” ((skratt)), det står ju det. Det är ju så på alla jobb nu i dagens läge, ”skicka din ansökan”, nästan i alla fall. Det är det.
Fredrik: Jo, det är det ju. Det är väl ganska ovanligt med jobb där det inte står. [Margareta: Ja, ja.] Men vad säger de om det, då? Tycker de att det är jobbigt eller tycker de att de inte kan det, eller vad?
Margareta: Ja, det är väl osäkerhet, de tror väl inte på sig själva kanske, det är mycket möjligt att de (säger) ”vad ska jag skriva? ’Berätta något om dig själv!’”. Det är väl det (som) det handlar om, mycket.
Med direkta anföringar från ett möte med en sökande beskrivs hur unga arbets- lösa kunde vara villrådiga inför de krav som ställdes på ansökningshand- lingarna. Vad är det man ska skriva? Vad är det som man ska berätta om sig själv? I anföringens form tydliggör Margareta en specifik dimension av kraven på att kunna skriva oklanderliga ansökningshandlingar. Liksom en del andra intervjupersoner ansåg hon att detta specifika kunskapskrav inkluderade färdig- heter som, i synnerhet när det gäller presentationsbrevet, handlade om betydligt mer än att behärska syntax och grammatik. Språkkraven var här mer detaljerade och de förstods delvis som en form av situationellt bestämda konventioner. På ett begränsat utrymme ska den sökande presentera sig själv, vara personlig i tonen och framhålla sina färdigheter och yrkesmässiga erfarenheter, utan att vara omständlig eller förhäva sig.
Presentationsbrevet igenkändes, som jag tolkar det, som en genre med egna regler, med mycket detaljerade krav på korrekt framställning eller kommuni- kation. Det konventionsberoende draget framhävdes. På den här punkten gled diskussionen om god språkbehärskning ofta ihop med frågan om arbetslivets
informella sociala regler och ”social kompetens”, som beskrevs i kapitel tre. I presentationsbrevet gällde det inte endast att kommunicera på medelgod svenska, brevskrivaren skulle dessutom anpassa sig till en situationellt definierad konvention, och kunna uttrycka sig i en mycket genremässig form. Det handlade om att framställa sig som en god sökande i den rekryterings- ansvariges ögon. Trots att genremässigheten uppmärksammades av intervju- personerna, ansåg de ändå att kunskaperna var mycket viktiga. Kunskapskravet framställdes nästan som ovillkorligt, eftersom utformandet av ansökningshand- lingar ansågs utgöra ett centralt moment i ansökningsförfarandet.
Det finns även andra kopplingar mellan den arbetsförmedlande praktiken och fokuseringen på kunskaper i det svenska språket. Bedömandet av den sökandes språkkunskaper är en del av den klientskapande processen på arbets- förmedlingen. I det andra kapitlet beskrev jag hur klientskapandets första steg är att handläggaren beslutar om den sökande är ”anställningsbar”, dvs om han eller hon bedömdes kunna ta ett arbete på en gång, eller om det fanns ett behov av ett vägledande samtal och därefter placering i åtgärd eller utbildning. De sistnämnda placeras in i kategori 12, och ges kategorinamnet ”yrkesobestämda” (Mäkitalo & Säljö 2002:8f). Av den kategoriserande handläggaren krävs att han eller hon bedömer om den sökande kan komma att efterfrågas som arbetskraft eller om ytterligare kompetenser och kvalifikationer behöver tillföras. För arbets- lösa som har invandrat medför klientskapandet att deras svenskkunskaper hör till det som bedöms, och rimligen gäller samma förhållande för en hel del av de sökande som är barn till invandrade föräldrar. Till frågan om en sökande är ”anställningsbar” hör om dennes språkkunskaper matchar de krav på svenska som efterfrågan på arbete ställer. Den första, preliminära uppskattningen bygger i så måtto på en vanlig språkanvändare och lekmans uppfattning om korrekt och efterfrågad svenska, snarare än den lingvistiska expertisens kunskaper om språkförståelse respektive -användning.8 Däremot var det inte var tillåtet att föra in anteckningar om de sökandes språkkunskaper i deras journaler.
Det finns således ett flertal krafter som bidrar till att frågan om kravet på en ”bra” eller ”perfekt” svenska blev den mest omtalade problembeskrivningen i intervjudiskursen. Det var t ex tydligt att arbetsgivarna hade ett påtagligt infly- tande över denna problemformulering. Det framkom tydligt under intervjuerna, även om arbetsförmedlarna inte alltid uppmärksammade denna påverkan. Före- komsten av denna påverkan framgick snarare indirekt, t ex genom att
8 Elsie C Franzén (1997) hävdar i en studie av flyktingars arbetssökande att det även i andra
avseenden kan finnas en viss godtycklighet inbyggd i bedömningen av flyktingars kunskaper i svenska. Hon refererar till en Ams-rapport (Ams 1995) som finner att man vid bedömningen av svenskkunskaper inom arbetsmarknadsutbildningen (Amu) och Arbetsmarknadsinstituten (Ami) använder helt olika metoder; Franzén finner att metoderna använder så pass skiljaktiga kunskapskriterier att ”samma person kan bedömas mycket olika vad gäller svenskkunskaper beroende på var testningen äger rum” (Franzén 1996:37).
intervjupersonerna framhöll nyttan av att kunna tala och kommunicera på den språknivå som arbetsgivarna ansåg vara tillräcklig. I jämförelse med hur problembeskrivningarna uttrycktes i det förra kapitlet, där jag studerade arbetsförmedlarnas syn på ”de Andras” normer och ideal kring genusrelationer, dominerade den pragmatiska motiveringen av de krav som ställdes på de sökande.
Det förekom dock i vissa fall att kravet på en ”bra” eller ”perfekt” svenska också motiverades utan hänvisning till arbetslivets krav. I en del av dem framhölls inte språkkunskapernas instrumentella nytta över huvud taget. Där framställdes det svenska språket snarare som att det hade ett inneboende värde. Motiveringen för kravet på den goda svenskan blev då i det närmaste cirkulär: alla bör kunna tala svenska av den anledningen att alla bör kunna tala svenska. I dessa fall blev det mer tydligt att intervjupersonerna själva också hade en artikulerad förställning om vad en god svenska – ett eget språkideal, och en implicit uppfattning om vilka språkliga avvikelser som inte är godtagbara. Denna hållning framkom ibland implicit, som en undertext, men den uttrycktes ibland även explicit. Det fanns ett sätt att tala om de svårigheter som ungdomar i kategorin invandrare kunde ha vad gäller förmågan att tala eller skriva på svenska, där det framgick att man förväntade sig att ungdomarna försökte komma upp till den språknivå som ansågs vara korrekt, utan att motivera denna förväntan med hänvisning till någon specifik nytta.
Denna hållning kom också till uttryck i att man värderade ungdomarnas sätt att tala negativt, i den mån som det avvek från standardsvenskans språknorm. Avvikelsen betraktades som en otillräcklighet, och ibland som något annat än ”riktig” svenska. Det framgick till exempel i intervjun med Kristina, i en intervjusekvens som hade sin upprinnelse i att hon – retoriskt – frågade sig själv i vilken utsträckning man inom andra etniska grupper ”tillåter” de egna medlemmarna ”att bli en svensk” och tillägna sig det sociala agerande som värderas som en informell kvalifikation i arbetslivet.
Kristina: Nä, men annars så tänker jag på att till och med svenska ungdomar pratar ju Rinkebysvenska då. De kan vanlig svenska, men om de pratar svenska så (får de höra) ”tror du att du är så märkvärdig nu?”. Det är säkert inte, och ((ohörbart)) med turktalande och spansktalande, och de kanske också kan prata riktig svenska, men de gör inte det, och vill inte framstå ((utelämnat ord)). Så att även det är viktigt.
Här markeras en tydlig gräns mellan den ”vanliga” eller ”riktiga” svenskan å den ena sidan, och ”Rinkebysvenskan” å den andra. ”Rinkebysvenskan” placeras i motsatsställning till den ”riktiga” svenskan, och förlorar därmed sin svenskhet. De språkliga särdrag som sammanfattas med denna term ligger uppenbarligen
på gränsen till att vara något helt annat än svenska. Skillnaden mellan dessa två storheter framhävs än mer, genom det konfliktperspektiv som Kristina antar.9
Andra sätt att beskriva behovet av kunskaper i svenska tog fasta på de svårigheter som kunde uppstå i mötet med socialförvaltningen, barnomsorgen eller andra offentliga institutioner, om kunskaperna i svenska inte var till- räckliga. Svetlana, Margareta och Monika påpekade hur svårt det kunde vara att hantera kontakter med dessa byråkratiers tjänstemän om man inte hade kommit upp till en viss språknivå, och än svårare blev det om man inte visste hur man skulle agera i mötet med dessa personer. Svetlana såg här en risk för att personer med språksvårigheter lätt kunde bli maktlösa. Det följande citatet kommer från en sekvens där hon besvarade frågan om i vilken utsträckning ungdomar med invandrarbakgrund generellt sett var tillräckligt förberedda för att ta steget ut på arbetsmarknaden. Där beskriver hon en grupp av sökande som är dåliga på att kommunicera på svenska, t ex med tjänstemän, och som har vant sig att inte tala och inte heller kräva, när de kommer upp till förmedlingen.
Svetlana: Jag kan bara säga en sak: språket. Det är den enda som jag kommer på som är ((utelämnat ord)), och det är den gruppen som har problem med språket. /…/ Det är nånting där som inte riktigt, riktigt släpper, det går inte riktigt. Men generalisera, det vete fan. Men det är språket som har en ((utelämnat ord)), vad ska jag säga, jag känner att det är orsaken till att människor av viss ((utelämnat