Utgångspunkten för detta kapitel är intervjupersonernas framställningar av genusidentitetens relevans för ungdomars arbetssökande och, i förlängningen, den etniska segregationen på arbetsmarknaden. Eftersom mitt syfte är att studera arbetsförmedlares sätt förstå de problem och möjligheter som ungdomar med invandrarbakgrund möter i arbetslivet, och – på ett mer generellt plan – hur samma grupp markerar svenskhet(er) och dess föregivna avvikelser, så kommer jag liksom i det förra kapitlet att fokusera intervjupersonernas skillnads- skapande mellan ingrupp och utgrupp, svenskar och icke-svenskar, vi och ”de Andra”. Den faktamässiga eller normativa riktigheten i intervjupersonernas omdömen om andra genusordningar tar jag inte ställning till. Ambitionen att inta en strikt neutral hållning är inte helt problemfri ur forskningsreflexiv synpunkt, och jag kommer att diskutera denna fråga i slutet av kapitlet.
Det var oftast frågan om hur unga kvinnor med invandrarbakgrund sökte arbete som var ”ingången” till arbetsförmedlarnas diskussion kring icke- svenska genusordningar under intervjuerna. En del förmedlare ansåg att vissa kvinnor i denna kategori hade ett för snävt urval när de sökte arbete. De sökte inte alltid de arbeten som de, givet deras yrkesmässiga inriktning, borde söka. De undvek t ex arbetsplatser där det krävdes att man arbetade kvällar och helger, eller arbeten som låg långt bort från hemmet. Att sortera bort vissa möjliga anställningar på det här sättet går stick i stäv med hur arbets- förmedlingen vill att arbetslösa ska söka arbete. En av platsförmedlarna, Svetlana, beskrev dessa unga kvinnors sökmönster på följande sätt.
Svetlana: Och sen är ju nackdelen för tjejer, har jag märkt – jag jobbade enbart med invandrare i ett helt år, jag hade bara arbetslösa invandrare – och det är ju att tjejerna hade det svårt, vissa grupper då, speciellt från arabiska länder: Marocko, Tunisien, Irak, och sen Turkiet då. De hade det ju väldigt svårt det där med tider. De fick inte jobba vissa tider. Så att när de skulle söka ett arbete, då var det ju liksom rena pusslet, för att man skulle få det att funka. Och det gjorde inte det, före tre måste de vara hemma, och inget mansdominerat skulle det vara, utan det skulle vara mycket kvinnor (på arbetsplatsen).
Utdraget kommer från ett svar på en fråga om i vilken utsträckning unga kvinnor med invandrarbakgrund hade det lättare eller svårare än unga män med samma bakgrund att komma in i arbetslivet. Intervjupersonen ansåg att arbetsgivarnas negativa fördomar om kategorin invandrarungdomar i större utsträckning drabbade de unga männen. Det var huvudsakligen de unga männen som figu- rerade i arbetsgivarnas negativa förförståelse. Det innebär att de problem som var specifika för de unga männen relaterades till den svenska arbetsmarknaden och det svenska samhällets sociala kategoriseringar. De försvårande omständligheter, som antogs vara specifika för de unga kvinnorna, relaterades
däremot till vissa egenskaper hos de etniska grupper som de unga kvinnorna tillhörde. Svetlanas erfarenhet var att de unga kvinnorna inte fick jobba vissa tider, och inte heller på arbetsplatser där det arbetade för många män. De imperativ som begränsade kvinnorna härrörde, enligt Svetlana, från kvinnornas egna etniska/nationella grupper; dispositionen att begränsa unga kvinnors agerande var en kollektiv egenskap.
Andra intervjupersoner beskrev de unga kvinnornas förhållningssätt på ett liknande sätt. Monika och Margareta ansåg att det var ”en brist på realism” när unga tjejer som hade gått handels- och kontorsprogrammet på gymnasiet tvekade inför att söka anställning där arbete på obekväm arbetstid krävdes. De relaterade också oviljan i fråga till de unga kvinnornas grupptillhörighet och den kulturella ordning som där var sanktionerad.
Fredrik: Eh, om man jämför då så att säga med den utbildning som de har, och de önskemål som de har, om arbete, går det att säga någonting om ((utelämnade ord)), så att säga, gör man den bedömningen om de har realistiska eller orealistiska önskemål? Och i så fall, vilket är vanligast? Har de realistiska eller orealistiska önskemål?
Monika: De här tjejerna som har gått handels- och kontorslinjen, och som vill jobba i butik, eller på ett litet kontor kanske, det är väl inte orealistiskt, för att det stämmer ju med utbildning och att man kanske har praktiserat. Det är väl inte alls omöjligt. Det enda man kan ha emot där, det är väl att det är väldigt många, de här som inte vill jobba i butik, som då inte kan tänka sig att jobba kvällar och helger. Jag kommer ju från detaljhandeln, i så många år, så att jag säger till dem ”du, du måste ju kanske kunna börja jobba på kvällar och helger”. Men då kan det ju kanske vara kulturella hinder, eller [Margareta: Mm] ((utelämnat ord)). Maken eller familjen vill inte att tjejen då är ute på kvällar eller helger. De kanske har småbarn och, då - maken kan ju inte passa barnen, då. Man kan bara jobba dagtid, nio till sjutton, då. Och det är ju ett hinder om man ska jobba i butik. Då kanske man inte får jobbet på grund av det [Fredrik: Nähä, nähä.]
Margareta: Så att det finns många såna hinder. Fredrik: Är det vanligt med såna hinder, alltså? Margareta: Mm, det är det.
Monika: Det är liksom ((utelämnat ord)), varje vecka har jag de här turkiska tjejerna/
Margareta: /Och det är ju inte bara det, det är ju det här med barnpassningen också, som är ett stort problem, de får inte in dem på dagis och så där. [Fredrik: Nej, just det.]
Monika: Trots att de erbjuds praktik, så kan de inte ta det, för att kommunen inte ställer upp.
De unga kvinnornas vill inte jobba kväll därför att deras män inte tillåter dem att göra det, och för att männen inte kan tänka sig att passa barnen. Denna ofrihet beskrevs av Monika och Margareta som ett ”kulturellt hinder”, och den kultur
som skapar detta hinder är direkt relaterad till de unga kvinnornas etniska grupptillhörighet. Bristen på daghemsplatser framställs visserligen också som en försvårande omständighet, men som jag tolkar citatet ovan är det kulturen – etnisk, och i singular – som hålls för att vara det största problemet; däri ligger den bristande realismens primära orsak. Inez, som arbetade som vägledare och själv hade invandrat till Sverige från ett latinamerikanskt land, beskrev på ett liknande sätt hur vissa kulturer på ett generellt sätt var begränsande för unga kvinnor.
Fredrik: Ja, det var en annan fråga också: om vi pratar generellt om ungdomar med invandrarbakgrund, har du någon känsla av, eller någon erfarenhet av om killar och tjejer har samma möjligheter, eller om det skiljer sig åt?
Inez: Om de har samma möjligheter i Sverige?
Fredrik: Ja, eller samma svårigheter på arbetsmarknaden, med arbetsgivare, att få arbete eller en praktikplats, har du sett någon skillnad, eller är det ungefär lika? Inez: Jag skulle nästan säga att killar har det svårare. [Fredrik: Mmm?] Att utländska killar har det svårare. Med sedan har vissa tjejer med invandrarbakgrund det svårare på grund av sina kulturer, och att det är vissa saker som är otänkbara, på grund av deras familjer kanske. Ta somaliska tjejer, till exempel.
Orsaken till att vissa unga kvinnor med invandrarbakgrund har det svårare i arbetslivet förläggs även här till den grupp som de unga kvinnorna tillhör. Tjejernas svårigheter är en produkt av deras kulturer. Inez nämner orsaks- sambandet utan att gå in på detaljer. Innebörden i kulturbegreppet och karaktären hos dess ”handlingsbestämmande” egenskaper beskrivs inte in- gående; de är snarare underförstådda. Det skulle kunna tolkas som att hon utgår från att de inte heller behöver beskrivas i detalj utan förväntar sig att innebörden i den kulturella kausaliteten är förhållandevis allmän känd, och att den förklaringsmodell där handlingar ses som orsakade av kultur är förhållandevis etablerad. En enkel hänvisning är tillräcklig. Kulturbegreppet är här en sammanfattning för det som antas vara orsaken till varför vissa unga kvinnor med invandrarbakgrund har svårt att komma ut i arbetslivet. Före- ställningen om att vissa grupper – etniskt, språkmässigt eller religiöst defini- erade – kollektivt bar upp genusnormer, som i sina konsekvenser ledde till att unga kvinnor i dessa grupper inte sökte så många arbeten som man tyckte att de borde, fanns också representerad hos ett flertal intervjupersoner.
Det ovan anförda intervjuutdraget ger en ”ledtråd” till hur den kulturella bestämningen antas vara beskaffad. Kulturen påverkar på det generella planet, och gör vissa saker otänkbara, men det är familjen som på ett direkt sätt ser till att det otänkbara inte blir tänkbart. Genom familjen verkar kulturen. De flesta intervjupersonernas hade också vanligtvis en tydlig föreställning om vem det var som begränsade de unga kvinnornas handlingsutrymme. De antog att bristen på tillgänglighet kunde vara orsakad av att männen ville att kvinnorna
skulle vara fria att utföra arbetsuppgifter knutna till hushållet sena efter- middagar och kvällar. Barnen skulle hämtas på dagis och middagsmaten skulle lagas. Den invandrade man som framträder i dessa beskrivningar är motvillig till att utföra detta arbete, och det är en motvilja som intervjupersonerna relaterade till hans invandrarstatus, och med den en generell icke-svensk grupptill- hörighet.
Intervjupersonerna höll för sannolikt att han i och med sin grupptillhörighet bar upp vissa värderingar, och när han levde i enlighet med dessa ville han inte utföra vissa uppgifter i hushållet. Här synliggörs ett återkommande och generellt tema i intervjumaterialet. Det är mannen – maken eller fadern – som är huvudaktören i detta relationsdrama. Det är han som begränsar de unga kvinnornas handlingsutrymme, t ex genom att ställa krav som är svåra att jämka samman med arbetsförmedlingens och arbetsmarknadens krav eller genom mer direkta restriktioner. Johanna, en av de platsförmedlare vi mötte i det förra kapitlet, beskrev just ett sådant fall av mer direkt begränsning:
Fredrik: När det gäller de som har svårt att få arbete, få anställning, finns det någon speciell grupp som är överrepresenterad åt det här hållet? Som har det svårare än andra?
Johanna: Jag vet inte vilka, men jag kan säga att en del invandrartjejer har det väldigt tufft, om de är gifta eller har en kille. De får inte göra ditten, de får inte göra datten, de får inte åka in till stan. Vi tycker ju kanske att pendlingsavståndet borde vara helt okej, att åka till Kista, City, Solna, det är inte långt, och då blir det ju en krock naturligtvis i hennes ögon, mellan mej och hennes man, kanske. Men om det beror på vilket land man är från, men jag vet inte vilket, det är säkert någon viss grupp kan jag tänka mig, någon viss religion kanske. Men jag vet inte vilka det är. Sån koll har inte jag.
Mannen eller pojkvännen framställs som en direkt begränsande aktör. Han hindrar sin unga fru eller flickvän från att åka in till stan eller söka ett arbete som inte ligger på ett visst avstånd från hemmet. Det krav som den unge mannen ställer på sin fru eller flickvän avviker från det beteende som uppfattas som en normalitet, och med ett idiomatiskt uttryckssätt – ”de får inte göra ditten, de får inte göra datten” – låter Johanna antyda att relationerna mellan ”en del invandrartjejer” och deras män eller pojkvänner präglas av ett flertal stränga och begränsande förhållningsorder. Som hon har uppfattat saken, så kringgärdas de unga kvinnornas tillvaro av många direkta förbud. Orsaken till dessa förhållandevis stränga förhållningsorder förläggs till mer grundläggande sociala former och meningsskapande sammanhang; det är en fråga om vilket land familjen är ifrån eller vilken religion de har. Den här specifika genusordningen – som av vissa intervjupersoner lokaliseras till arabisktalande länder i allmänhet, och till Marocko, Tunisien och Irak i synnerhet, samt Turkiet och Somalia –
tillskrevs i de ovan angivna intervjuutdragen en central betydelse i förklaringen av hur unga kvinnor från dessa länder har svårt att få arbete.
Det faktum att de unga kvinnornas föregivet begränsade rörelsefrihet och handlingsutrymme blev föremål för intervjupersonernas uppmärksamhet kan tydligt relateras till de arbetsuppgifter de hade i egenskap av platsförmedlare eller vägledare. Det platsorienterade arbetssättet kräver att den arbetslösa söker alla de lediga platser, som matchar hans eller hennes kompetens- och utbild- ningsprofil. Den unga kvinna som just gått ut handelsprogrammet bör söka arbete i detaljhandeln, även om det krävs av henne att hon måste arbete på kvällar och helger eller en bit bort från hennes bostadsområde. Kravet springer inte ur den enskilde förmedlarens arbetsmoral utan är institutionaliserat i förmedlingens verksamhet. När en faders eller makes åsikter hindrar den unga kvinnan från att söka, uppstår en konflikt med förmedlingens praktik. Det är tydligt att arbetsmarknadsverkets regler på ett diskursivt plan därmed påverkar den bild av unga kvinnor i kategorin invandrare som framträder i detta avsnitt. ”De Andras” genusordningar blir en fråga och ett problem för intervjuperso- nerna eftersom den ideala sökprocessen blir svår att omsätta i praktik. Men samtidigt är det också uppenbart att ”de Andras” genusordningar framställdes som problem även från andra utgångspunkter, vilka inte lika direkt gick att härleda till den arbetsförmedlande verksamheten.