I kapitel två beskrevs hur det officiella, statliga förhållningssättet visavi de personer som hade invandrat under 1950-talet och början av 1960-talet präg- lades av en underförstådd assimilatorisk ambition (Widgren 1980, Hammar 1985, Rojas 1993, Tydén & Svanberg 1994, Gür 1996). Någon specifik ”invandrar- politik” fanns inte (Widgren 1980:13). Den officiella, politiska ambitionen var att de invandrade skulle komma i åtnjutande av den generella välfärdspolitikens tjänster, liksom att de skulle uppfylla de medborgerliga förpliktelserna, och dela majoritetsbefolkningens levnadsstandard. Med rättigheterna följde en under-
förstådd uppmaning att ”anpassa sig” till majoritetsbefolkningen. Likhet var vägen till jämlikhet, och ”de Andra” fick själva ta ansvar för anpassningen från skillnad till likhet. Den generella välfärdspolitiken fördelade individuella rättig- heter. Det fanns inte någon artikulerad föreställning om rättigheter kopplade till internt definierade kollektiva identiteter, som t ex etnisk tillhörighet. Eftersom staten inte tog ansvar för ”anpassningen” fanns det rimligen heller inte något påtagligt behov av kunskaper om den interna logiken i ”de Andras” (grupp- relaterade) sätt att tänka, värdera eller känna. Etniciteten var helt enkelt inte någon relevant fråga – för så vitt man inte räknar med det implicita vidmakt- hållandet av svenskhetens normativa dominans.
Denna ”etnicitetslösa” diskurs ersattes under 1960- och 70-talen gradvis av ett annat sätt tänka kring migration och migranters närvaro i det svenska sam- hället. Man ansåg nu att det behövdes en mer uttänkt policy och genom- arbetade metoder för att möjliggöra de invandrades integration i det svenska samhället. Införlivandet skulle dock inte ske till priset av att ”de Andra” skulle assimileras in i svenskheten, ansåg man. Bibehållandet av kulturella praktiker relaterade till etniska identiteter erkändes som en rättighet. Denna form av politik kan, i enlighet med Charles Taylor (1994), kallas ”erkännandets politik”; en politisk församling erkänner minoriteters rätt att få upprätthålla sina egna värden och praktiker, utan villkorslös anpassning till majoritetens institutionali- serade normsystem. Erkännandets politik kan beskrivas som en ideologi, som hävdar rätten till att sträva efter värden som inte behöver eller ens bör omfattas av alla, och rätten att bli erkänd som olik men ändå jämlik (Taylor 1994, Runfors 1996a, jfr Aronson 1976).1
Begreppen etnicitet och kultur är centrala i denna politik. Oftast är det just erkännandet av etniska grupper som eftersträvas, och deras värderingar och normer vinner erkännande med motiveringen att de är en del av deras kultur. I det andra kapitlet framgick dock att begrepp som etnicitet och kultur delvis var på väg ut ur den nya integrationspolitik som infördes i mitten av 1990-talet. I den nya policy där mångfald och integration var nyckelord fanns en kritik mot vad man såg som en alltför stor betoning av kulturell skillnad samt etniska identiteter och lojaliteter. Det etniska erkännandets politik övergavs inte, men man varnade för de potentiellt diskriminerande konsekvenser som ett betonande av kulturell olikhet kunde få, samtidigt som man också betonade att det mångkulturella tillståndet innehåller mer än enbart en etnisk dimension. (SOU
1 Giltigheten i moralregler bör inte vara universell, och grupper ska ha möjlighet att formu-
lera och leva efter normer och värderingar som inte gäller för andra människor, utanför gruppen. Det måste vara möjligt att hävda att gruppens bästa går före individens och det allmännas; bland annat av den anledningen att det inte finns någon försäkran om att föreställningar om det allmännas bästa inte bara speglar en annan grupps – majoritetens – specifika värderingar (Taylor 1994:46ff).
1996:55:70ff). Den etniska gemenskapen var inte längre en privilegierad social form i det statligt föreskrivna förhållningssättet till ”de Andra”.
I motsatsställning till den partikulära etik och relativistiska kunskapsteori som det etniska erkännandets politik medför, finns ideologier som är pro- grammatiskt universaliserande. Dessa tankesystem kan ses som mer eller mindre välavgränsade diskurser som centreras kring andra privilegierade tecken, som ”medborgaren”, ”individen” eller ”människan” men också ”klassen”. Ett exempel på en universaliserande modell utgör ”the economic man” – bilden av den rationella individen som i eget intresse maximerar värden på en social arena, som i allt väsentligt är en fri marknad (se t ex Marshall 1998:182). Ett annat exempel är de bilder av människan som härstammar från psykologisk teori och forskning, där studiet av psykiska processer som perception, inlärning, moti- vation och minne baseras på premissen att det finns en uppsättning likheter som formar alla mänskliga psyken och mänskligt handlande. Ett tredje exempel på en universaliserande diskurs återfinns i den marxistiska socialistiska traditionen. Denna diskurs avviker tydligt från den individcentrerade handlings- rationalitet som uttrycks i föreställningen om ”the economic man”, och här betonas istället det mänskliga tänkandets och handlandets historiska, sociala och kollektiva bestämning. Å den andra sidan implicerar socialistiska etiker ofta en idé om människans rätt till frigörelse från förtryck och orättvisor som varje enskild människa åtnjuter, grundad i föreställningen om universella mänskliga – och individuella – rättigheter.
Dessa diskurser överlappar delvis varandra, samtidigt som de motsäger varandra på vissa punkter. En del av dem vilar tungt på den individualistiska grundförståelse av mänskigt liv och handlande, som genomsyrar framför allt Europa och Nordamerika men även stora delar av den övriga världen (Dumont 1986). Den här formen av ”generell” individualistisk ideologi är ofta kompatibel med delar av det som sägs om människors vara i etniska tillhörighetsideologier eller mångkulturella ideologier; det är först på den etiska, estetiska och/eller epistemologiska doktrinnivån som skiljaktigheter framträder tydligt (jfr t ex Goldberg 1994, Taylor 1994, Rex 1996). Icke desto mindre utgjorde just denna form av individualism en av hörnstenarna i den diskursiva hegemoni som rådde innan den statliga mångkulturella policyn artikulerades under 1960- och 70- talen, den hegemoni som inte tog hänsyn till den skillnad som etnicitet och kultur beskriver. Idag torde styrkeförhållandena vara förändrade, men mång- kulturalismen är fortfarande ifrågasatt även om den har vunnit inflytande på den officiella policynivån (Lange & Westin 1997, Westin m fl 1999:27). Mer eller mindre mothegemonisk har också den diskurs varit som hävdat det mänskliga handlandets kollektiva och sociala bestämning, även om hävdandet av ”det sociala arvets” betydelse och liknande ståndpunkter har fått starkt genomslag i vissa sektorer av samhället, som i viss media, inom delar av den samhälls- vetenskapliga forskningen och hos socialpolitiska, institutionella aktörer. Det är
rimligt att påstå att även en del av de diskurser där kön eller genus utgör det privilegierade tecknet befinner sig i en liknande mothegemonisk ställning. Inte minst gäller det de diskursiva former, som betonar könets sociala och situationella bestämning och som bestrider de biologiska egenskapernas sam- hälleliga relevans; dessa diskursiva former har arbetat sig upp/håller på att arbeta sig upp från ett hegemoniskt underläge.
Min bild av detta diskursiva landskap är tecknat med en bred pensel. Bakom denna schematiska bild, bestående av ett begränsat antal diskurser vilka före- faller låta sig enkelt avgränsas från varandra, finns i praktiken en uppsättning texter som binds samman av intentionella eller icke intentionella lån, referenser, stölder och hänvisningar. Förenklingen tjänar emellertid syftet att beskriva de diskurser som det etniska idiomet avgränsar sig mot och avviker från. Dessa diskurser utgör också grunden för andra modeller som kan förklara ungdomars agerande på arbetsmarknaden och förekomsten av (ungdoms)arbetslöshet, modeller som ”konkurrerar” med dem som ovan beskrivits.
Ungdomsarbetslöshet var ett fenomen som diskuterades i stor utsträckning under 1990-talet. Farhågorna för att ungdomsarbetslösheten skulle få påtagliga och långvariga negativa konsekvenser var många. Samtidigt fanns det från svensk botten en begränsad kunskap om vad dessa höga arbetslöshetstal kunde leda till, både vad gäller vuxna och ungdomar. Det berodde till stor del på att arbetslösheten under den första delen av 1990-talet var exceptionellt hög för svenska förhållanden. Den samhällsvetenskapliga och socialmedicinska forsk- ningen enrollerades i uppgiften att studera (mass)arbetslöshetens orsaker och konsekvenser – såväl för samhället i stort som för de enskilda individerna.
Till forskningen om ungdomsarbetslösheten hörde bland annat att identifiera
vilka ungdomar som blev arbetslösa, dvs bland vilka grupper eller kategorier
som risken för arbetslöshet var störst. Genom att i statistiska analyser av registerdata identifiera de faktorer eller egenskaper som ökade risken för arbets- löshet kunde man komma fram till relativt välgrundade hypoteser om vilka kategorier det gällde. Att ungdomar med utländskt medborgarskap oftare drabbades av arbetslöshet har jag redan berört. Sociala erfarenheter oberoende av tillhörighet betonades också: ett flertal forskare drog slutsatsen att ung- domarnas sociala nätverk hade en avgörande betydelse i sammanhanget. Ulla Arnell Gustafsson (1999) och Tiiu Soidre (1999) kom oberoende av varandra fram till att ungdomar vars föräldrar, syskon och vänner var eller hade varit arbetslösa själva drabbades av arbetslöshet i större utsträckning. Thomas Korpi (1997:65ff) hävdade en besläktad ståndpunkt: ju fler kontaktytor mot arbetsmarknaden arbetslösa hade i sina sociala nätverk, desto större var sanno- likheten att de skulle få arbete och slippa vara arbetslösa. Frågan om de sociala nätverkens betydelse blev även diskuterad under de intervjuer som genom- fördes med arbetsförmedlarna.