Den direkta orsaken till svårigheterna på arbetsmarknaden lokaliserades alltså till de unga kvinnornas delaktighet i olika sociala grupperingar, som etniska grupper och trossamfund, och det var ofta männen i dessa grupper som beskrevs som den direkt handlingsbegränsande aktören. Förklaringsmodellerna fokuserar på två centrala aktörer, den unga kvinnan i kategorin invandrare och den man som begränsar henne. Om vi räknar in den punkt utifrån vilken diskursen artikuleras, går det att urskilja tre positioner i denna diskurs: den svenska och (relativt?) jämställda normaliteten, den icke-svenska och begränsande – eller rent av förtryckande – manligheten samt den icke-svenska och begränsade, ibland förtryckta, kvinnligheten. I de framställningar av de unga kvinnornas sökmönster och handlingsutrymme som förekommer i intervju- materialet är det vanligast att intervjupersonerna inte direkt värderar de unga kvinnornas göromål i sig. Dessa hamnar i ett neutral läge, mellan de normativa polerna. Däremot är det uppenbart att intervjupersonernas engagerar sig i deras sak och beklagar deras öde att ha förlorat sin handlingsfrihet och vara under- ordnade männen.
Men det var inte alltid som den icke-svenske mannen ansågs vara huvudaktören i det handlingsbegränsande spelet. En del intervjupersoner beskrev hur de unga kvinnornas egna värderingar och normer fick dem att agera
på ett sätt som man uppfattade som problematiskt – vare sig det avvek från förmedlarnas egna värderingar eller beskrevs som avvikande i relation till arbetsmarknadens krav. I intervjun med Pia finns det ett exempel på ett resonemang av det sistnämnda slaget. Pia hade tidigare arbetat i en annan förort, och där hade hon mött en del unga kvinnor med invandrarbakgrund, som inte hade velat fortsätta studera efter grundskolan.
Wuokko: Vilken bakgrund har de som har svårast att få jobb eller komma in på arbetsmarknaden?
Pia: Mmm, det är ju klart att det går bättre för dem som är födda här, om man säger så. Men de flesta, som jag kunde se i (namnet på förorten), de gick bara grundskolan i nio år, och var egentligen inte intresserade av studier överhuvudtaget. Det var de inte. Sen hade vi några som hade flyttat in också, eller som var riktiga – som man säger – invandrare. De hade det ännu svårare, det här med det kulturella då. Allra helst flickorna där. Så att det var svårt. Många av dem ville inte studera vidare eller så.
Wuokko: De var inte studiemotiverade? Pia: Nej, inte alls.
Wuokko: Var det vissa nationella eller etniska grupper?
Pia: Vi hade ju många syrianer, där jag tyckte att … jag märkte det där, allra helst hos flickorna, att de inte alls ville studera vidare. Ofta gick de bara grundskolan. Där var det ju mer viktigt att gifta sig.
Den grupp som omtalas består både av unga kvinnor som själva invandrat och de vars föräldrar har gjort det, men det var huvudsakligen för den förstnämnda kategorin som ”det kulturella” innebar svårigheter. Enligt Pia hyser de en kulturellt bestämd motvilja till att studera, och därför väljer de bort gymnasiet. Valet framställs som konsekvensen av en viljeakt som är kulturellt bestämd. Detta på en och samma gång fria men kulturellt bestämda val får påtagliga konsekvenser. De unga kvinnorna försätter sig därmed, enligt intervjupersonen, i en svår situation: de hamnar i den grupp som har de största svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden.
Liksom de ovan citerade intervjupersonerna lyfter Pia fram vissa invandrade gruppers värderingar och normer relaterade till genusrelationer, när hon ska förklara varför den grupp som har det svårast att komma in i arbetslivet har dessa svårigheter. Orsaken till den dåliga positionen på arbetslivet går, enligt den här förklaringsmodellen, att hitta i den egna gruppens livsmönster. När Pia diskuterar de giftermålskonventioner som avviker från svenskheten och minskar möjligheterna till en lyckosam start på karriären i arbetslivet, så framställs de unga kvinnorna som själva delaktiga i den ”möjlighetsbegränsande” processen. De unga tjejerna tycker själva att det är mer viktigt att gifta sig än att studera vidare. Beskrivning av denna kulturellt formade vilja till giftermål lyfter således fram kvinnornas eget aktörskap. De framställs som delaktiga i den process som placerar dem i en arbetsmarknadsmässigt sett oförmånlig position.
Det tidiga giftermålet framställdes även av en del andra intervjupersoner som en generellt sett försvårande omständighet. Platsförmedlaren Kristina beskriver de negativa konsekvenserna av giftermålet i följande ordalag.
Fredrik: Har du kunnat observera någon skillnad mellan killar och tjejer?
Kristina: Alltså, de har ju fler hinder omkring sig, invandrartjejer, än vad svenskar har. Om man tar en sån grej att de gifter sig väldigt tidigt, till exempel. Sambo- förhållanden är inte att tänka på, och troligtvis inte att vara ihop med en kille överhuvudtaget, och då avser jag inte sex, utan kanske bara en sån sak som att gå på bio. Och det är ju så att killar och tjejer, de gifter sig aldrig med en befintlig turk här, utan de åker hem till Turkiet och gifter sig där. Och det gör man ju, killarna också. Men om det är tjejen, som är artonårig, som kommer hem med sin nya man, som då inte kan någon svenska, då börjar de liksom om, med Sfi-undervisning och soc-bidrag, och sen blir hon gravid inom ett år, och så blir de totalt socialbidrags- beroende. Sen är det lite kört med hennes utbildning. Det är ett otroligt vanligt mönster. Och vad som är jättesvårt, det är att de har gått treårig gymnasielinje, och får gifta sig med en kille som har gått fem år i koranskola. Du kan ju tänka dig skillnaden mellan de här. Det är hon som har kulturkompetensen, språket och allting. Det är ju ett jätteproblem. Tvärtom är inte så farligt, om det är killen som är från Sverige, och han tar hem en liten tjej från Turkiet, får då har ju han sin traditionella manliga roll.
I det här citatet ligger inte tyngdpunkten på att hitta orsaken till varför just unga kvinnor med invandrarbakgrund har svårigheter på arbetsmarknaden och sämre möjligheten att påbörja en yrkeskarriär. Intervjupersonen betonar det för- hållande att det finns vissa olikheter mellan svenskar och kategorin invandrare, och då i första hand turkar. Ett liknande sätt att resonera återfinns i andra intervjuer: de tidiga giftermålen och föräldraskapen hos dessa ungdomar betraktas som en betydelsefull avvikelse från en genomsnittlig svenskhet. Men frågan om hinder och möjligheter i arbetslivet är fortfarande den bakgrund mot vilken de turkiska ungdomarnas agerande problematiseras. ”Invandrartjejer” i allmänhet antas ha ”fler hinder omkring sig” än svenska ungdomar, men Kristina tror att de unga turkiska kvinnorna har flest hinder omkring sig. Hindret i fråga framställs som ett generellt beteendemönster för den turkiska gruppen, och synligt i tydlig kontrast mot den svenska normaliteten.
Beskrivningen av det icke-svenska giftermålsmönstret har karaktären av en idealtypisk, genomsnittlig familjebildningsprocess, som i en del fall resulterar i ett liv i den svenska arbetsmarknadens marginaler. Utgångspunkten för pro- blembeskrivningen är det förhållande att unga turkar, enligt Kristina, gifter sig med en partner från hemlandet – ”de gifter sig aldrig med en befintlig turk här”. Utfallet av giftermålsmönstret är beroende av vem i det unga paret som är uppväxt i Sverige och vem som är uppväxt i Turkiet. Det är när den unga mannen kommer från Turkiet som problemen börjar. Han hamnar på Sfi, svenska för invandrare, och hon blir gravid istället för att utbilda sig. Eftersom båda
partner saknar förankring i arbetslivet hamnar de i ”ett totalt socialbidrags- beroende”. Dessutom är det ”lite kört” med hennes utbildning.
Till denna förklaringsmodell hör en relativt hög grad av generalisering mellan agerande och grupptillhörighet. Givet vissa initialvillkor och en specifik kontext – som i det här fallet upptagningsområdets grundskolor – fanns det en potential för att tillskriva en hel grupp ett beteende som leder till en (på gruppnivå) självförvållad exkludering. Kristina beskriver ett idealtypiskt ”problemscenario”. Det Kristina beskriver som typiskt turkiskt leder, enligt logiken i denna ideal- typiska process, till social marginalisering och ökade utgifter för sociala myndigheter. En ytterligare komplikation tillkommer om det är kvinnan i familjen som genom sin uppväxt i Sverige har ett kunskapsmässigt försprång; om det är kvinnan och inte mannen som har ”kulturkompetensen, språket och allting” uppstår ett ”jätteproblem”. Vari problemet består i framgår inte, men det har med makens ”traditionella manliga roll” att göra. Han antas i och med denna rollbesättning inte kunna hantera ett kunskapsmässigt underläge. Kristinas problembeskrivning tangerar här den diskursiva gestalt som Anna Bredström funnit i medias beskrivningar av våldtäkter begångna av män i kategorin invandrare, där ”invandrarmannens” maskulinitet förefaller hamna i ett kris- tillstånd i Sverige (Bredström 2002:197).
Den relativt höga graden av generalisering präglar intervjudiskussionen kring genus. Det fanns en tendens hos intervjupersonerna att yttra sig mer kategoriskt än annars när det gällde just andra gruppers sätt att hantera och organisera genusrelationer. Förutom denna tendens till starkare generaliseringar medförde diskussionen av detta tema, att åsikter om vad som är rätt eller fel uttrycktes oftare än annars. Intervjupersonernas beskrivningar av ”de Andras” genusordningar innehöll ofta en specifik normativ laddning. Sammantaget bildar de en implicit eller explicit ”genusetik” – en uppsättning påståenden om vad som är rätt eller fel, ett antal normer och värderingar som uttrycker en åsikt om hur genusrelationer bör vara beskaffade. Denna genusetik är sammanflätad med gränsdragandet mellan svenskt och icke-svenskt, infött och invandrat. Den värderande hållningen gentemot ”de Andras” genusordning var delvis grundad i det som jag tidigare benämnde ”arbetslivets pragmatik”, dvs en värderande eller normativ hållning som utgick ifrån i vilken omfattning en persons sätt att agera underlättade eller försvårade dennes inträde och fortsatta karriär i arbets- livet.
Men samtidigt överskred ”genusetiken” denna pragmatiska bedömnings- grund. Intervjupersonerna tyckte helt enkelt att det var fel i en mer generell normativ mening att begränsa de unga kvinnornas tillvaro – och detta sätt att begränsa uppfattades som en kulturellt bestämd praktik. Med utgångspunkt i denna implicit uttryckta ”genusetik” delades invandrarkategorin, eller de etniska grupper som ibland utpekades, på så vis i två delar: de klandervärda männen och de beklagansvärda kvinnorna. I de beskrivningar där den normativa ladd-
ningen såg ut på det här sättet framställdes vanligtvis mannen som en begränsande aktör, och kvinnan som en person vars handlingsutrymme be- gränsades. Men i samband med att giftermålsmönster diskuterades såg vi också att problembeskrivningarnas fördelningen av aktörskapet förändrades. Här beskrevs de unga kvinnorna snarare som delaktiga i den process som ledde till marginalisering på arbetsmarknaden. Denna process hade sin upprinnelse i av den kulturellt härledda genusordning som deras etniska grupp antogs bära upp.