Termen ”invandrare” har i drygt tre decennier varit det vanligaste ordet i det svenska språket för att beskriva de personer som vistas i landet utan att (fullt ut) räknas som delaktiga i svenskhetens gemenskap. Den förekommer ofta i vardagligt tal, massmedia, utredande byråkratiprosa, forskningstexter, till helt nyligen i statlig policy, men mer sällan i de officiella sammanhang där exakta definitioner krävs, t ex i befolkningsstatistik eller juridiska dokument som utlänningslagen (Lundh & Ohlsson 1999:102). Begreppet är kanske det van- ligaste namnet på personer som avviker från svenskheten och sammanfattar en hel rad samtidiga kategoriseringar som tar sin utgångspunkt i andra företeelser än just migrationen, det vill säga själva ”vandringen” (Ronström uå:10). Uppfattade skillnader i utseende, språk, klass och kultur förs ihop under en rubrik, som blir ett effektivt redskap för urskiljande och avskiljande processer. I begreppets tillkomsthistoria kan man se att ”invandrarna” har fått överta en etablerad form och en social praxis, som kan relateras till det generella skapandet av ”de Andra” (Ronström u å:21).11
11 Ronström (u å:10ff) gör här punkten en jämförelse med kategorin/gruppen ”arbetare”.
Under tidigt 1900-tal utgjorde denna grupp en betydelsefull kontrasterande kategori för den borgerliga medelklass som då dominerade i offentligheten (Frykman & Löfgren 1979). Till beskrivningen av ”arbetaren” hörde vissa troper, motiv och uttryck som återkommer i beskrivningen av ”invandraren”, t ex socialt patos och fokusering på
Termen ”invandrare” infördes i myndigheternas terminologi mot slutet av 1960-talet, som en beteckning på de människor som var födda i utlandet, och som hade varit eller fortfarande var utländska medborgare men hade hemortsrätt i Sverige. Det ersatte då termen ”utlänning”, som beteckning för denna grupp; denna mer inklusiva term betecknade alla utrikes födda som vistades i landet, oavsett om det var permanent eller högst tillfälligt. Termen ”utlänning” över- gavs därför att den ”uppfattades ha en starkare valör av utanförskap i för- hållande till det samhälle (den stat) som personen vid det aktuella tillfället har sin formella anknytning till” (Westin m fl 1999:98). Ordet ”invandrare” ansågs ha mer positiva konnotationer, det var bildat av ett verb och hade en blivande eller annalkande kvalitet, till skillnad från ”utlänning” som beskriver ett mer eller mindre permanent tillstånd som kännetecknas av utanförstående.
Kategorin invandrare delas vanligen in i tre undergrupper, beroende på när de kom hit och på vilka grunder de fick uppehållstillstånd: arbetskrafts-, flykting- och anhöriginvandrare.12 Dessa underordnade kategorier avgränsar sig inte naturligt gentemot varandra, utan är i mångt och mycket en produkt av den offentliga byråkratins och andra inflytelserika diskursproducenters behov av ordning. Gränserna mellan kategorierna är emellertid suddiga. En del av dem som kom till Sverige med turistvisum på 1960-talet, och fick uppehållstillstånd när de hade fått arbete, skulle förmodligen ha kunnat ha räknats in i kategorin flyktingar enligt de bedömningar som gjordes på 1980-talet. Många av dem som får uppehållstillstånd i egenskap av anhöriga har flyttat från just de omständig- heter som fick deras anhöriga att fly. Dessutom blir flyktingar och anhörig- invandrare så småningom en del av arbetskraften i Sverige. Vilka personer som ”kvalificerar” sig för de olika kategorierna är inte enbart avhängigt deras erfarenheter (flyktingar), släktskapsrelationer (anhöriga) eller yrkeskvalifika- tioner (arbetskraft), utan också av omständigheter i det svenska samhället: ”de svenska konjunkturerna och arbetsmarknadsläget [har] haft en indirekt på- verkan på invandringen, på så sätt att den svenska tillståndsgivningen varit mer generös under högkonjunkturer och mer restriktiv under lågkonjunkturer” (Lundh & Ohlsson 1999:131). Detta förhållande understryker det situations- bundna i kategoridefinitionerna.
specifika sociala problem, den paradoxala samtidigheten av tilltro och misstro, samt betonandet av expressiva former och kulturuttryck.
12 De kriterier som definierar kategorin ”flykting” är de mest bearbetade. Såsom kopplat till
begreppet ”asyl” har bestämningen av flyktingskapet en lång historia inom juridiken och den institutionaliserade rättstillämpningen (Nelhans 1987), och innebörden i begreppet regleras genom multilaterala överenskommelser. De andra kategorierna är inte lika formellt genomarbetade. Termen ”arbetskraftsinvandrare” syftar vanligen på de personer som invandrade till Sverige under 1940-, 50- och 60-talen, och som tämligen snabbt beviljades arbets- och uppehållstillstånd, eftersom det fanns en stor efterfrågan på arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Termen ”anhöriginvandrare” används för de personer som får uppehållstillstånd i Sverige därför att de är anhöriga till en person som är medborgare eller har uppehållstillstånd i Sverige.
Kategorinamnet är som synes externt definierat, av personer som själva inte hör till kategorin, och som jag nämnde i inledningen kan man se kate- goriseringen som ett uttryck för att en överordnad grupp vill säga något om ett underordnat kollektiv. Den social- och arbetsmarknadspolitiska ambition med vilken den överordnade gruppens intervention i de underordnades tillvaro har, sedan ”invandrarpolitiken” formerades, motiverats av en ambition att sprida en generell välfärd. De goda motiven till trots har det social- och arbets- marknadspolitiska utpekandet av kategorin invandrare som ett kollektiv i behov av kategorispecifikt stöd fått en del negativa konsekvenser, som förmodligen är oavsiktliga, men ändå påtagliga (jfr Knocke 1991, Ålund 1994, Gür 1996). Invandrade personers sociala problem har blivit ”invandrarproblem”, och omvänt har personer med sociala problem ofta kommit att framstå som representanter för kategorin. Många av dem som analyserat talet kring migration och etnicitet i Sverige hävdar också att kategorin har vidhäftats ytterligare en betydelsenyans av socialt avstånd (Ronström uå, Jonsson 1993, Dahlstedt 1999), t ex genom att det ständigt produceras beskrivningar av ”invandrares” sociala problem, som relateras till föreställningar om grundläggande egenskaper i deras sätt att vara och tänka.13
Kritiken mot det diskursiva utpekandet av kategorin invandrare var under 1990-talet omfattande, och till slut blev denna begreppskritik även institutio- naliserad i den statliga policyskrivningen. Under den senare delen av 1990-talet har statliga myndigheter arbetat i riktning mot att ersätta invandrarbegreppet med andra beteckningar (Ds 2000:43). Det tydligaste exemplet på detta är att den äldre benämningen invandrarpolitik har ersatts med en ny: integrationspolitik. Regeringen tillsatte t ex en arbetsgrupp som fick till uppgift att se över användningen av invandrarbegreppet i statliga organisationer.14 Den diskursiva förändringen var en del av det etnicitetspolitiska skifte som pågick vid den tidpunkt då projektet ”Arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrar- bakgrund” genomfördes. ”Invandrarpolitiken” bytte namn till ”integrations-
13 Det är förvisso fler än kategorin invandrare som antas ha behov av kategorianpassade
stöd- eller hjälp åtgärder i t ex arbetsmarknadspolitik. Men särskiljandet mellan etniska grupper har ofta en starkare politisk och emotionell laddning än t ex särskiljandet på grundval av generationstillhörighet eller status på arbetsmarknaden, och – ibland – på grundval av kön. Att tillskrivas egenskapen ”icke-svensk” och exkluderas från national- statens föreställda men väl institutionaliserade gemenskap får ofta andra konsekvenser än att tillskrivas egenskaperna ”ung”, ”arbetslös” eller ”gammal”, trots de negativa konnotationer som kan tillskrivas dessa tillhörigheter. Fokuseringen på sociala problem och den tillskrivna avvikelsen leder lätt till stigmatisering av dem som kategoriseras som ”invandrare”.
14 De gav i sin slutrapport följande råd: indelningen av personer på grund av invandrarskap
bör inte ske utan noga övervägande; när förutsättningarna för en åtgärd ska beskrivas bör utgångspunkten vara det specifika behovet av åtgärden och inte invandrarskapet i sig, och när en indelning av personer är nödvändig bör denna göras efter vad som är relevant i sammanhanget, samt att begreppet invandrare endast bör användas för personer som rent faktiskt har invandrat (Ds 2000:43:9).
politik”, och namnbytet signalerade bland annat ett byte av målgrupp för denna politik. Vad som tidigare betraktats som en angelägenhet för kategorin invand- rare blev nu hela befolkningens sak. Emfasen låg på allas rättighet till välfärd och skyldighet till självförsörjning, och integrationen definierades inte längre som ett krav på kategorin invandrares anpassning till det svenska samhället, utan allas ömsesidiga respekt för varandras olikheter. Strävan efter att ersätta gamla begrepp och sociala kategorier med nya var en inte oväsentlig del av denna förändring. Det institutionaliserade ifrågasättandet av invandrarbe- greppets relevans, och problematiseringen av dess skillnadsskapande kvalitéer, är sålunda en del av den kontext i vilken våra intervjuer genomfördes. Därmed blir det högst rimligt att studera hur intervjupersonernas förhåller sig till denna term och dess skillnadsskapande implikationer, och hur de använder den i sin beskrivning av segregations- eller segmenteringsprocesser i arbetslivet.
I nästa avsnitt kommer jag att beskriva denna policyförändring, som var så pass omfattande att den kan beskrivas som ett paradigmskifte (Lundh & Ohlsson 1999:120), och vilka arbetsmarknadspolitiska överväganden som uttrycktes i detta skifte. Avsnittet inleds dock med en kort beskrivning av hur den etnicitetspolitiska diskursen utvecklades fram till denna punkt, med särskilt avseende på hur kulturbegreppet avgränsas och vilka önskemål om anpassning – eller integration eller assimilation – som formuleras.