I det förra avsnittet framkom det att intervjupersonerna ansåg att vissa ung- domar i kategorin invandrare hade sämre kunskaper om arbetslivets implicita sociala koder. Det var det vanligaste sättet att beskriva hur de informella kvali- fikationerna varierade mellan olika kategorier av ungdomar. Däremot hävdade få intervjupersoner att ungdomar i samma kategori skulle ha sämre social kompetens än andra ungdomar. När diskussionen om informella kvalifikationer explicit fördes i termer av social kompetens gick jämförelsens utslag lika ofta åt andra hållet. Intervjupersonerna lyfte fram de informella kvalifikationerna hos ungdomar med invandrarbakgrund, eller kategorin invandrare i allmänhet, och
beskrev dem i mycket positiva ordalag. Nästan samtliga intervjupersoner fram- höll detta vid något tillfälle i respektive intervju; vanligtvis kom dessa på- pekanden spontant, utan att jag eller Wuokko Knocke ställde någon fråga som ledde tankarna i den här riktningen.
Platsförmedlaren Johanna ansåg till exempel att ”oftast är det mer ordning på dem som har invandrarbakgrund /…/ de passar tider och de gör som man ber dem”. Den positiva bilden av denna grupp kontrasterade hon mot hur svenska ungdomar ibland agerade när hon mötte dem på sitt tjänsterum. När Johanna skulle beskriva hur dessa ungdomar agerade hasade hon ner till halvliggande ställning i stolen, började tugga på ett imaginärt tuggummi och imiterade deras språkbruk på ett ironiskt sätt: ”ja, (jag tar) vad som helst, ja, tja ba!”. Johannas ironi talade sitt tydliga språk: det här var ett agerande som var löjeväckande och negativt värderat, och det markerades som ett typiskt svenskt sätt att agera. Sara, som också är platsförmedlare, påpekade att ”de med invandrarbakgrund är lite mer, vad ska man säga, inte trevligare kanske, men de är mer respektfulla”. Hon gjorde en jämförelse mellan ungdomar med invandrarbakgrund och andra ungdomar: ”de andra kommer gärna, yviga, och sätter sig ner, men de här, de frågar gärna: ’får jag komma fram’, och lite så där”. Ungdomar med invandrar- bakgrund framställs som ödmjuka och vänliga, medan andra ungdomar – utan invandrarbakgrund och underförstått svenska – framställs som yviga och fram- fusiga; de sätter sig ner i besöksstolen utan att vänta på Saras uppmaning. I dessa exempel framstår ungdomarna i kategorin ”med invandrarbakgrund” som mer ordningsamma, respektfulla och artiga än andra ungdomar.
Egenskaper som artighet, respektfullhet och ordentlighet hörde visserligen inte till de personliga egenskaper, som rankades högst eller nämndes oftast i den katalog av personliga egenskaper som intervjupersonernas definitioner av ”social kompetens” utgjorde. Likväl är dessa egenskaper mycket positivt värderade, och det blir i sammanhanget uppenbart att de inte enbart väcker intervjupersonens eget gillande, utan att de också anses vara värdefulla i arbetslivet. De utgör instanser av ”det korrekta beteendet”. Den här formen av positiva omdömen fälldes vid ett flertal tillfällen med hänvisning till de unga kvinnor som klär sig i hijab (se kapitel fem). Monika och Margareta hörde till de intervjupersoner som påpekade detta. När vi diskuterade innebörden i begreppet social kompetens påtalade Margareta spontant att hon tyckte sig ha märkt att just den här gruppen av unga kvinnor hade de här positiva egenskaper.
Margareta: Jag tycker att de här med hucklen, jag tycker väl att de har en bra social kompetens. De är bra på att uttrycka sig [Monika: Ja.] Det märker man ju när man har de här arbetsmarknadsseminarierna, eller jobbsökarkurserna, som vi kallade det förr, vi har ändrat namn på det. Och jag tycker mig se där att de har väl en väldigt stor social kompetens [Fredrik: Hur då, de har/] /Hucklena, från Iran eller var det
är, Irak och den biten där. [Fredrik: Muslimska tjejer?] Muslimska tjejer. Ja, oh ja, det tycker jag att de har, absolut.
Monika: Det är bara arbetsgivarna som har svårt för det här. Margareta: Ja, det är arbetsgivarna.
I intervjun med platsförmedlarna Kerstin och Aina påtalades samma förhållande. Kerstin anmärkte att hon hade gjort den erfarenheten att ”det är enormt svårt att få ut” unga somaliska kvinnor med slöja, men då föll Aina omedelbart in i samtalet och påpekade att det ändå var lättare för dem än för andra afrikaner – ”oftast kan de vara väldigt målmedvetna, de där tjejerna”. För att understryka det påståendet berättade hon om tre lyckosamma unga somaliska kvinnor, som hade varit inskrivna på hennes arbetsförmedling, och helt nyligen varit med i ett tv-program. De klädde sig alla i hijab, och de hade nyligen fått arbete.
Aina: För jag tänkte just det här med slöjor, jag hade ju tittat på ett tv-program om det där, nu kommer jag inte ihåg vad det hette, där tre av de där sökande var tjejer med slöja, som allihopa hade jobb idag, och de hade ((ohörbart)). Och det förstod man på något sätt, du vet nog vilka det är jag pratar om [Kerstin: Mm], för de kom varenda dag, och sökte alltihop. [Fredrik: De var angelägna?] Mycket, de sökte vad som helst, allt vad de kom åt. Ja, ibland kom de hit i tårar, och ibland gick de iväg glada, när de kom in på intervju. [Kerstin: Ja, det dalade.] Och alla tre hade vanligt jobb, inte praktik [Kerstin: Oj då]. Och du vet, att det här var borta på ((namnet på förorten))-skolan, och de gick här innan. Och just det att det var tre tjejer utav dem som ju har/ [Kerstin: /Ja, men det var ju roligt]. Det kanske var fem ((ohörbart)), så att det var alltså hälften ((som fick arbete)).
Fredrik: Och det var alltså tjejer som har somalisk bakgrund? Aina: Mm.
Oavsett om de ungdomar som var utrustade med goda, sociala egenskaper bar hijab eller inte, så omtalades dessa egenskaper vanligtvis på det här sättet. Ibland jämförde intervjupersonerna svenska ungdomar och kategorin invand- rarungdomar, och jämförelsen utföll då till de senares fördel. Vid andra tillfällen berättade de om ungdomar som de mött eller hört talas om, och hur just de personerna var socialt kompetenta, eller hade andra goda egenskaper, som t ex att de sökte arbete ofta. Vare sig man beskrev förhållandet som en generell tendens, eller genom en illustrativ berättelse, så gjorde man för det mesta inga försök till att förklara det. Trevligheten, respektfullheten och vänligheten fanns där, men man gjorde sällan försök till att förklara hur den hade kommit dit. Den kulturella determineringen och de internt definierade gemenskapernas potential att etablera och bibehålla stabila beteendemönster framhölls inte i samman- hanget. I frånvaron av påverkan från utomindividuella faktorer framstod dessa positiva egenskaper huvudsakligen som rent personliga.
När den relativt sett täta sökfrekvensen hos ungdomar med invandrar- bakgrund diskuterades, och de personliga egenskaper eller förhållningssätt som
var mer direkt relaterade till hur de sökte arbete, hände det emellertid att man angav en förklarande orsak. Att ungdomar med invandrarbakgrund ansträngde sig hårdare än andra ungdomar sattes i dessa resonemang i samband med att de hade svårare att få arbete. I större utsträckning än andra ungdomar var de var tvungna att hantera negativa förväntningar från arbetsgivare, och de saknade personer i sin omgivning som kunde förmedla kunskaper om arbetsmarknaden och kanske framför allt tips om lediga tjänster. Därför var de helt enkelt tvungna att kämpa mer, antog man, och det ledde till att många av dem lade ner stor energi på att söka arbeten. Det omgivande samhällets negativa förförståelse och föräldragenerationens svårigheter i arbetslivet skapade vissa förhållningssätt – det var således mer externa omständigheter som antogs strukturera ungdomars agerande på den här punkten.
Här kan det tyckas som om intervjupersonerna är motsägelsefulla. Å den ena sidan antas ungdomar med invandrarbakgrund vara mer respektfulla än andra ungdomar. Å den andra sidan framställs de som framfusiga; utan att ta hänsyn till överenskomna tider stormar de in på förmedlarens kontor och gör anspråk på hans eller hennes tid och uppmärksamhet. Påståendet om att ungdomar i kategorin invandrare tvingas att vara mer aktiva i sitt sökande efter arbete än andra ungdomar, därför att de saknar ett socialt nätverk som kan förmedla kunskaper och kontakter som hjälper dem att komma in i arbetslivet, står på ett liknande sätt i tydlig kontrast till andra förmedlares utsagor – vilka jag kommer att redovisa i kapitel sju – som beskriver hur ungdomar i kategorin invandrare i större utsträckning än andra ungdomar har många småföretagare i sin sociala närhet, och att de just därför har förhållandevis lätt att få arbete i den privata servicesektorn (jfr Knocke & Hertzberg 2000:94).
Motsägelsefullheten är delvis skenbar. Det är inte en och samma intervju- person, som först hävdar att ungdomar med invandrarbakgrund har en viss egenskap, och sedan påstår att de saknar samma egenskap men å andra sidan tenderar till att vara utrustade med ett rakt motsatt karaktärsdrag. Det är snarare så att en intervjuperson tycker sig ha iakttagit en viss tendens och sedan generaliserar utifrån detta, under det att en annan intervjuperson drar en motsatt slutsats utifrån sina iakttagelser och sin förförståelse. Däremot hände det att en och samma intervjuperson först tillskrev kategorin ”invandrar- ungdomar” en negativ egenskap och därmed bristande informella kvalifika- tioner, och sedan tillskrev dem en annan, positiv egenskap. Men detta är trots allt möjligt att hävda utan att bli självmotsägande.
Samtidigt kan mitt val av arbetsmetod ha betydelse i detta avseende. I denna text framträder motsägelsefullheten bland annat därför att jag studerar intervju- diskursen som en helhet och en instans av en ännu större diskursiv helhet, vilket medför att de enskilda rösternas individuella särprägel underkommuni- ceras, liksom de omständigheter som ligger bakom detta. Det blir svårare att hitta rationaliteten bakom till synes motsägelsefulla utsagor. Likväl är
motsägelsefullheten ett empiriskt faktum i intervjudiskursen, vilket rimligen är en konsekvens av att kategorin ”invandrare” är mycket rymlig och heterogen. Bland de hundratusentals människor som skrivs in i denna kategori återfinns en mycket stor mångfald vad gäller tro, värderingar, normer och rutiner.
När intervjupersonerna kommenterar frånvaron respektive närvaron av den sociala kompetensen hos ungdomar med invandrarbakgrund, är det uppenbart att kategorin invandrare får olika jämförelseobjekt. När ungdomar med invand- rarbakgrund beter sig på ett sätt som värderas negativt, så lyfts abstrakta principer fram som den positiva norm som de avviker ifrån. Deras avvikelser avtecknar sig huvudsakligen mot svenskheten, den svenska kulturen eller arbetsmarknadens krav. När deras beteende däremot värderas positivt utgörs referenspunkter huvudsakligen av andra sökande – dvs ”vanliga svenska ung- domar” som beter sig negativt. Det är inte några abstrakta värden eller principer som får utgöra den negativa referensen. Framväxten av en positivt värderad egenskap ses också som en respons på svårigheter och orättvisor, en dispo- sition skapad ”här och nu”. I det här fallet äger de föregivet positiva egen- skaperna en tillfällighet som ligger långt ifrån den beständighet som präglar den kulturella bestämningen hos de beteenden som värderas negativt. Spelet av jämförelser och skillnadsskapande förskjuts på ett tydligt sätt.
Vid de relativt få tillfällen då en negativt värderad svenskhet framställs i en mer dekontextualiserad form, t ex som en generellt förekommande och föregivet svensk social egenskap, exemplifieras den med sociala egenskaper som sedan tidigare är väl etablerade i stereotyper av svenskar. Till det svenska räknas t ex en upptagenhet vid detaljer som ibland blir överdriven, en rädsla för konflikter och, som vi såg ovan, noggrannhet när det gäller att passa tiden (jfr Daun 1998). De svenska ”nationella personliga egenskaperna” framställs inte som omstridda eller kontroversiella, till skillnad från hur negativt laddade kollektiva egenskaper hos invandrade grupper framställs.10 Det rör sig huvudsakligen om kollektiva egenskaper som, med hänvisning till Michael Herzfeld (1997), kan förstås som ett uttryck för ”kulturell intimitet” [eng: cultural intimacy]; personliga egenskaper som hålls för att vara kollektiva i nationalistiska eller etniska självpresentationer.
Den kulturella intimiteten yttrar sig t ex i självdefinierande stereotyper som skenbart uttrycks på den egna gruppens bekostnad, men som har potentialen att vändas till något positivt, en källa till stolthet, som ibland trotsar mer formella och officiella beskrivningar av den egna gruppen: ”de aspekter av en kulturell identitet som betraktas som en källa till förlägenhet, men icke desto mindre skänker de initierade en försäkran om deras gemensamma socialitet” (Herzfeld 1997:3). Herzfelds begrepp beskriver hur negativa självstereotyper lätt kan
10 Se framför allt det följande kapitlet, Genusbesvär. ’De Andras’ kvinnligheter och
anpassas till uppskattande och bekräftande beskrivningar av den egna gruppens dygder, och jag tror att detta begrepp sammanfattar en väsentlig aspekt i arbetsförmedlarnas framställningar av svensk konflikträdsla och punk- tlighet. Konflikträdsla kan lätt översättas till kompromissvilja, anpasslighet eller fredlighet, liksom överdriven punktlighet lätt kan översättas till en funktionell punktlighet. Stereotypernas karakteristika konverteras till individuella egen- skaper som anses vara lämpliga i arbetslivet.