Från och med 1979 omorganiserades arbetsförmedlingarna och deras arbete grundläggande, när den s k Plog-reformen genomfördes.4 Då etablerades ett arbetssätt som i stort sett fortfarande gäller (Ams 1996:147ff). Den viktigaste förändringen var att förmedlingsarbetet nu blev ”platsorienterat” istället för ”sökandeorienterat”. Verksamheten kom nu att i första hand att styras efter de lediga jobb som anmäls, och uppgiften att hitta lämpliga sökande att anvisa till dessa jobb. Prioriteringen av lediga jobb framför arbetslösa sökande var, enligt Göran Ahrne (1989:103), en radikal omläggning av inriktningen på arbetet (jfr Delander m fl 1991:131f). De tjänstemän som tilldelas uppgiften att hitta lämpliga sökande, platsförmedlarna, ålades att etablera och upprätthålla kontakter med företag, kontakter som de fick personligt ansvar för. Syftet var att man skulle öka sin kunskap om de lokala företagens rekryteringsbehov och anställningskrav. Ambitionen för det vardagliga arbetet var att närma sig arbetsgivarna och ta större hänsyn till deras intressen vid förmedlingen av arbeten.5
I det platsorienterade arbetssättet är personalstyrkan på en arbetsförmedling huvudsakligen uppdelad i två kategorier: platsförmedlare och vägledare. Plats-
förmedlarens arbetsuppgift är alltså att försöka hitta lämpliga sökande till de
befintliga lediga platser som anmälts till förmedlingen. Platsförmedlarna har, via Arbetsmarknadsverkets datorterminaler, kunskaper om lediganmälda platser i hela landet. När informationen om en ledig plats mottas börjar ett förmedlings- och jämkningsarbete. Platsförmedlaren kommer överens med arbetsgivaren om hur informationen ska spridas, och vilken övrig service som ska ges. Ett vanligt förfarande är att företaget får en personlig förmedlingshjälp, där platsförmed- laren gör ett personligt urval av de sökande, som han eller hon personligen rekommenderar för arbetsgivaren. En stor del av de lediga platserna offentlig- görs inte i Platsjournalen eller platsautomaterna (se nedan); ofta är det resurs- krävande för många arbetsgivare att hantera många sökande till en vakans. Det gäller i synnerhet under lågkonjunkturer med få lediga platser och många sökande. Urvalet görs alltså av platsförmedlaren, med utgångspunkt i de inskrivna sökandes kompetenser och kvalifikationer, och dennes personliga bedömning av dessa uppgifter. När platsförmedlaren finner att en av de arbets- lösa passar in i den ”kravprofil” som arbetsgivaren har för en specifik vakans,
4 Plog var en förkortning av ”Platsförmedlingens organisation”.
5 Ambitionen att upprätta kontakter med lokala arbetsgivare var i själva verket ett försök
att återetablera en kontaktkanal som tidigare hade gått förlorad. Under 1950- och 60- talen hade förmedlarna vanligtvis personlig kontakt med arbetsgivarna. De gjorde då urval bland de sökande och ansvarade personligen för rekommendationerna. Det var experimentet med den ”öppna förmedlingen” i slutet av 1960-talet och början 1970- talet som resulterade i att förmedlingarna tappade kontakten med arbetsgivarna (Delander m fl 1991:81ff, Ams 1996:151).
får han eller hon en anvisning till denna plats. Anvisningen innebär att den arbetslösa är tvungen att söka platsen.
En vägledare ska hjälpa de arbetssökande som behöver extra hjälp, eller ”informationsservice”, för att göra ett övervägt yrkesval, och göra ”det möjligt för dem att bli klarare över sina förutsättningar och vad som eventuellt behöver byggas på” (Ams 1996:159). Vägledningen sker vanligtvis i gruppsamtal, som kompletteras med enskilda samtal, i undantagsfall ges helt enskild vägledning. Ofta upprättar vägledarna tillsammans med den arbetslöse en handlingsplan, där man formulerar en kombinerad utbildnings- och jobbsökarstrategi för den arbetssökande. I denna plan ska det framgå vad den denne bör göra i syftet att uppnå det övergripande målet att få ett arbete på den reguljära arbets- marknaden. Förmedlingen följer sedan den arbetslöses aktiviteter, för att vid behov sätta in s k ”riktade förmedlingsinsatser”. Handlingsplanen har även en kontrollfunktion; den
skall ses som ett ”kontrakt” mellan den arbetssökande, arbetsförmedlingen och ”försörjaren”, som kan vara försäkringskassan eller arbetslöshetskassan. Om den arbetssökande inte fullföljer sina åtaganden enligt handlingsplanen och avvisar lämpligt erbjudet arbete eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd omprövas ersättnings- rätten (SOU 1996:34:127).
De anvisade platserna utgör dock bara en liten del av de ansökningar som den arbetslöse anmodas att göra. Han eller hon uppmanas också att söka arbeten på egen hand, utan platsförmedlarens direkt förmedlande hjälp. Från förmedlingens sida markeras tydligt att sökverksamheten dels är en verksamhet under eget ansvar, och dels att den bör förstås som ett heltidsarbete, där den sökande hela tiden letar efter arbete via formella och informella kanaler. Betoningen av den sökandes eget ansvar förekommer på alla nivåer, från de statliga policy- dokumenten ner till den lokala förmedlingen och samtalet mellan förmedlare eller vägledare och arbetslös. I Arbetsmarknadspolitiska kommitténs betänkande från 1996 tydliggörs denna hållning i följande ordalag: ”den sökande skall ha ett tydligt definierat ansvar för att så långt det är möjligt och rimligt själv ta itu med och reda upp sin situation” (SOU 1996:34:107).
I syftet att hjälpa den sökande att hitta arbete tillhandahåller arbetsförmed- lingen information om lediga platser, i Platsjournalen eller i platsautomater – dvs dataterminaler där de sökande själva kan leta bland lediga platser i hela landet. Detta är basen i förmedlingskontorens ”självservice”. Arbetssökande kan också få personliga platslistor med hjälp av förmedlingens datorstöd, där de enskilda arbetslösas kvalifikationer och önskemål matchas mot registret för de lediga platserna. Sedan det platsinriktade arbetssättet infördes under en första halvan av 1980-talet har man också, efter nordamerikansk förebild, anordnat s k jobbklubbar eller söka-jobb-kurser (namnen på dessa arrange- mang byts ibland ut, utan att innehållet och syftet, så vitt jag kan förstå,
förändras i någon väsentlig mening). Där är målsättningen att ”lära arbetslösa att bättre söka jobb på egen hand”; dessa kurser riktas i synnerhet till ung- domar och andra grupper av sökande som inte är etablerade på arbets- marknaden och därför antas behöva ”en hel del handledning i konsten att söka arbete” (Delander m fl 1991:134). Centralt i dessa kurser är bland annat att få de arbetslösa att betrakta arbetssökandet som ett heltidsarbete i sig. En annan komponent i detta söka-jobb-vetande är kunskaperna om hur man författar en ansökan till en vakant plats. Vad gäller unga arbetslösa, eller andra personer med liten erfarenhet av svenskt arbetsliv, ingår kunskaper om hur man bör agera i telefonsamtal med en arbetsgivare eller vid en anställningsintervju i detta vetande (jfr Hertzberg 1998b:15).
Det platsinriktade arbetssättet medför att den arbetslösas sätt att söka arbete blir föremål för granskning. Till arbetsförmedlarens arbete hör bland annat upp- giften att avgöra huruvida den arbetslöse söker rätt anställningar, eller till- räckligt många. Vad som anses vara lämpliga arbeten att söka återkommer jag till längre fram, i avsnittet om arbetsförmedlingens kontrollfunktion. Det finns reglerat i lagtexten. Samtidigt finns i detta arbetssätt en potential för att problematisera de flesta aspekter av den arbetslöses jobbsökande, inte bara själva ”sökfrekvensen”. Handledningen i ”konsten att söka arbete” riktar in sig på hela den arbetslöses sökbeteende, även dennes agerande i mötet med arbetsgivaren. Den arbetslöses sökmönster och -beteende får nästan en ”projektkaraktär”, som arbetsförmedlaren studerar med en kritisk blick. Om och i så fall hur denna kritiska potential realiseras kommer rimligtvis att kunna avläsas i mitt intervjumaterial, vad gäller t ex vilka aspekter av den arbetslöses beteende som problematiseras, och inte minst hur föregivet problematiska sökbeteenden och individuella egenskaper relateras till olika sociala kategorier.