I en strävan efter att hitta arbetsmodeller för att socialarbetarna ska kunna hantera frågan om kultur i socialt arbete, har två olika aspek- ter lyfts fram. Den ena har med begreppet sensitivitet att göra och den andra med begreppet kompetens.
En modell som är hämtad från USA kallas för ett etniskt sensi- tivt socialt arbete; socialarbetarna ska inte bara veta hur man jobbar med individer utan också med grupper:
Som protest mot det sociala arbetets etnocentriska hållning har olika varianter av etniskt sensitiva och kulturkompetenta modeller för arbetssätt utvecklats för att närma sig etnisk mångfald och etniska minoritetsgruppers problem. Syftet med etniskt sensitiva modeller är att bemöta etniska minoriteters behov på ett kompetent sätt genom att vara lyhörd för dessa gruppers kulturella förutsättningar.60
Definitionen kan tolkas som att man ska vara lyhörd för de relatio- ner som uppstår mellan en majoritetsgrupp och minoriteterna, i det här fallet representerade av olika invandrargrupper. I den här model- len finns det en risk av att likställa etnicitet med kulturell tillhörighet och hamna i en essentialistisk uppfattning om kultur. Men ”att vara lyhörd för dessa gruppers kulturella förutsättningar” i bemärkelsen att man är medveten om relationer grupper sinsemellan och mellan grupper och socialtjänstens praktik är relevant att ta hänsyn till.
En grupp behöver inte vara en etnisk grupp utan kan också vara en familj. I definitionen är grundtanken att man möter klienter som befinner sig i en social kontext där det kollektiva är viktigt. Detta går emot det individualistiska perspektiv som präglar socialt arbete i Sverige. Det individualistiska syn- och arbetssättet inom socialt arbete i Sverige leder till en individualistisk metod som omöjliggör ett samarbete med familjen.
Trots vissa försök, som att till exempel jobba utifrån familjeråd- slag eller ett nätverkssynsätt för att lösa konflikter inom invand- rarfamiljer, finns det inte gehör bland myndigheterna för att hitta kollektiva lösningar inom socialt arbete i Sverige.61 Frågan aktuali-
seras till exempel när socialtjänsten gör interventioner i familjer där det finns en dotter som har råkat i olika typer av konflikter med sina föräldrar. Ska man lösa det genom ett nätverksarbete eller ska man isolera dottern och hitta en enskild lösning?
Det finns skilda uppfattningar om vad socialtjänsten gör i sådana konflikter i Sverige. Forskaren Astrid Schlytter anser till exempel att:
Socialtjänsten [oftast jobbar] efter familism-teorin, att det värsta som kan hända är att familjen splittras. Det är inte ovanligt att flickor från hederskulturer anses ha vanliga tonårsproblem. När de i själva verket kanske utsätts för pysisk och fysisk misshandel hemma (Webbtidningen Paraplyprojektet, 08-04-15).62
Vad och hur socialarbetarna gör konkret i en utredningssituation finns det inte så mycket kunskap om.63 Enligt andra forskare och
praktiker leder stigmatisering av olika invandrargrupper till att socialen alldeles för ofta tar barnen ifrån de familjerna. I ett inter- vjumaterial med medlemmar i Afrikanska Riksförbundet (AFRIS) framkommer till exempel att föreningsmedlemmar upplever att ”myndigheten tar över föräldrarollen för mycket. Makten över barnen upplevs inte ligga hos föräldrarna utan hos socialtjänsten”.64
Ett område där frågan om etniskt sensitiva modeller uppenbarar sig är just inom det integrationspolitiska området. Valfrihetsmålet hand- lade till viss del om att erkänna invandrares kulturella och språkliga bakgrund. Invandrar- och integrationspolitiken i Sverige handlar trots
61 Se Gunilla Österholm (2008). 62 Se också Schlytter, Astrid (2004).
63 Harald Gegner menar att socialsekreterarna använder som bedömningskriterium en ”magkänsla” som kan vara avgörande om det öppnas en utredning eller inte. Magkänslan är svårt att definiera vad det handlar om men den associeras till en viss ”oro” som socialsekreterarna upplever (2009). Ett annat begrepp som används i det här sammanhanget och som kopplas ibland till magkänslan är ”beprövad erfarenhet”. Enligt Rasmusson och Svensson (2008) är begreppet också vagt; ”Den beprövade erfa- renhet, som vi i detta projekt söker, kan betraktas som å ena sidan något personligt, å andra sidan som något som utvecklas genom information och diskussion” s 11.
64 Lönnback, Eva Britt och Manoti, Anette (2007). I radioprogrammet ”För alltid främling – om kosovoalbaner i Landskrona” (2008-02-16) presenteras ett fall där socialtjänsten, utan att ha informe- rat ordentligt, omhändertog ett barn som skulle placeras i ett familjhem. Det tragiska i det här fallet är att sonen aldrig kom tillbaka hem eftersom han dog i en trafikolycka under den tid han var placerad i familjehemmet. Efteråt demonstrerade en grupp kosovoalbaner mot myndigheternas agerande.
allt inte om kollektiva rättigheter, trots att staten har ett bidragssystem till invandrarföreningar och stödjer tanken med modersmålsundervis- ning. Försöket med ”brobyggarnas” verksamhet i Malmö – att anställa människor som ska fungera som en länk mellan den offentliga sektorn och olika invandrargrupper – är unikt i det här sammanhanget, men satsningen ligger mer på att ”öka förståelsen” mellan olika grupper och myndigheter än på en rättighets- eller jämlikhetsnivå. Satsningen är i alla fall ett försök att nå grupper av människor som är marginali- serade och som institutionerna (skolorna) inte når.
Det finns en annan modell som man kallar för tvärkulturellt socialt arbete, som i detta fall kommer från praktikernas arbete, dvs. socialarbetarnas egna erfarenheter. I definitionen betonas möten mellan kulturer:
Definitionen tvärkulturellt socialt arbete har kommit till för att betona att det finns flera kulturer som möts, till exempel social- sekreterarnas personliga kultur, svensk myndighetskultur, klien- tens personliga kultur, klientens myndighetskultur i hemlandet och klientens nya situation i det nya landet.65
Viktigt i den här definitionen är att det finns ett relationistiskt per- spektiv i mötet mellan en socialsekreterare och en klient. Däremot tenderar författarna, genom att betrakta flera faktorer som kultur- relaterade fenomen, att fördunkla relevansen i begreppet. Det blir en alldeles för omfattande begreppsdefinition. Å ena sidan, om allt är kultur, vad är då möjligt att förändra? Å andra sidan är det svårt att veta vad som händer när dessa olika ”kulturer” möts i praktiken. Hur förhåller de sig till varandra? Och är det verkligen frågan om kultur som är relevant att lyfta fram i mötet mellan en socialsekrete- rare och en klient? Eller, är det maktfrågan?
De som skriver om tvärkulturellt socialt arbete lyfter fram tre olika dimensioner av kulturkompetens:
Kulturkompetens beskrivs ofta som att ha generell kunskap om kulturer som efterfrågas. En annan dimension är att vara upp- märksam på kulturens och religionens betydelse för den person vi möter. En tredje dimension är att vara medveten om hur kom- munikationen sker.66
65 Lönnback, Eva Britt och Manoti, Anette (2007) s. 8. 66 Lönnback, Eva Britt och Manoti, Anette (2007) s. 12, 13.
Tonvikten inom tvärkulturellt socialt arbete är missvisande eftersom relevanta frågor om de samhälleliga villkor klienterna lever under i det svenska samhället lämnas utanför. Detta trots att det i rap- porten talas om behovet av kunskap om strukturell diskriminering och ett medvetandegörande om egna fördomar.67 Men, betoningen
ligger snarare på en pedagogisk nivå – att ge råd om hur kommuni- kationen med klienter med invandrarbakgrund kan förbättras – än på maktfrågan.
I en tredje modell, kallad kulturellt sensitivt socialt arbete, menas att man måste ta hänsyn till: ”kulturella skillnader mellan klienterna, interkulturella skillnader inom en och samma klientgrupp och kul- turella skillnader mellan klienterna och socialarbetarna”.68 Den här
definitionen skiljer sig markant från den första genom att betona skill- nader i stället för det som enar i en grupp. Men det är också slående för diskussionen att även om rubriken i Kamalis bok är Kulturkom- petens i socialt arbete så finns det ingen uttalad definition i boken av vad det är. Kamali problematiserar frågan om kulturkompetens i förhållande till en fråga om socialarbetarnas invandrarbakgrund.
I den empiriska delen tar han upp frågan om huruvida socialse- kreterares invandrarbakgrund har någon betydelse för socialt arbete, och för relationen med klienterna. Resultaten skiljer sig åt beroende på om det är kollegorna till socialsekreterarna med invandrarbak- grund eller klienterna som uttalar sig om frågan. Kollegorna tycker att det är bra att ha socialsekreterare med invandrarbakgrund, efter- som de bättre kan förstå sig på klienter med samma bakgrund. I kli- entgruppen finns det de som inte vill träffa en socialsekreterare med samma bakgrund som de själva. Han delar upp socialsekreterarna i två olika läger beroende på härkomst.
Sammanfattningsvis; kultur är å ena sidan centralt i alla de här defi- nitionerna, men å andra sidan är risken med definitionerna samtidigt uppenbar – att man överbetonar kulturella skillnader, generaliserar klienternas sociala villkor och stigmatiserar olika grupper. I de här modellerna varnas för att kulturalisera sociala problem. Det är en svår balansgång mellan kulturella faktorer och sociala problem. Ålund till exempel, visar tydligt problematiken:
67 Lönnback, Eva Britt och Manoti, Anette (ibid; 2007). 68 Kamali, Masoud (2002) s. 148.
Även om mitt huvudargument var att sociala problem ofta beslö- jas med en kulturell förklädnad, menar jag inte att den kulturella dimensionen ska lämnas därhän. Att osynliggöra de kulturella aspekterna kan innebära att vi förbiser den betydelse som kultu- rella rangordningar och maktcentrer har för de förhållanden som bestämmer invandrarskapets villkor. Vi måste uppmärksamma det komplexa samspelet mellan social struktur och kultur. Ett användbart kulturbegrepp måste fokusera på det samspelet.69
Vad som gör det ännu svårare att ha en bra och balanserad upp- fattning om sådana frågor är inte bara att det saknas kvalificerad forskning och mer användbara begrepp, utan också att det inte finns någon annan fråga där politik, ideologi och forskning sammanblan- das så starkt. Olika grupperingar med olika ideologiska förtecken försvarar sina ståndpunkter utifrån sina enskilda intressen. ”Libe- raler” anklagar vänsterintellektuella för att ha anammat ett mång- kulturellt perspektiv i avsaknad av ett annat ”politiskt subjekt”, och postkoloniala vänsterteoretiker anklagar i sin tur nyliberaler för att de använder sig av det mångkulturella som ett sätt att komma bort från maktstrukturer och klassamhälle. Integrationspolitiken i sin tur anklagas både för att bidra till klassificeringen av människor, och för att ha misslyckats i sin mångkulturella strävan. Ingen går fri i debatten.