Urvalsprocesserna och praktikterminerna var väldigt viktiga i den mångkulturella inriktningen både vid Socialhögskolan vid Stock- holms universitet och på enheten för socialt arbete vid Malmö högskola. Modellen ställde krav på ekonomiska resurser – krav som institutionerna i Stockholm och i Malmö så småningom upp- fattade som alltför höga. Den ekonomiska aspekten var en bidra- gande faktor som de ansvariga på institutionerna appellerade till och som var omöjlig att argumentera emot för andra lärare.
Inte i något av de båda fallen finns någon koppling i besluts- processen till kursutvärderingar, studenternas uppfattningar eller andra utvärderingar som skulle kunna bevisa att det var ett bra beslut. Lärarna som var inblandade i kursplansarbetet i Malmö var också oförstående inför beslutet. Det fanns helt enkelt inget under- lag för ett sådant beslut, förutom rent administrativa och förmod- ligen ekonomiska skäl. Det fanns heller ingen uppfattning kring om det över huvud taget var bra att inrätta ett särskilt urval och vad de studenterna bidrog med för utbildningen och yrket. Den frågan glömdes bort på väg mot nedläggningen. Det blev heller ingen koppling till den ursprungliga frågan om bristen inom social- tjänsten.
Kan man dra någon slutsats av de här resonemangen? I Stock- holm verkar det som om själva inriktningen aldrig fick något fot- fäste på institutionen. I Malmö däremot talas i motsägelsefulla termer om betydelsen av själva perspektivet, men att det ska prägla hela utbildningen och inte bara en inriktning. Det var dubbla budskap i den bemärkelsen att den först ska läggas ner och sedan försöka implementeras på hela utbildningen, vilket inte visade sig vara någon lätt uppgift.
När inriktningen startades väckte den en viss positiv uppmärk- samhet bland de presumtiva sökandena. Detta passade väl ihop med Malmö högskolas profilering bland de andra lärosätena i landet. Namnet på utbildningen passade dessutom inte bara väl ihop med de förslag som fanns i betänkandet av kommittén för en ny högskola (1996:21), utan också med själva stadens befolknings- sammansättning. Det är möjligt att den grundläggande idén helt enkelt var en profileringsfråga utan större ambitioner.
Det är också möjligt, även om det inte framträder i intervju- materialet, att det ”särskilda urvalet” blev en kontroversiell fråga i utbildningssammanhang i Sverige. Det skulle kunna kopplas till ”positiv särbehandling”, en fråga där Juridiska fakulteten i Stock- holm i ett uppmärksammat fall blev fälld för diskriminering. Att hamna i en ”korseld” mellan olika uppfattningar när det inte finns politisk konsensus om positiv särbehandling, är inte något en insti- tution och dess chefer önskar sig.
Annars är talet om att det ska prägla hela utbildningen – utan att själva begreppet mångkulturell nämns, och utan att man vet vilka effekter inriktningen hade – ett tecken på ett ofullständigt resonemang. Inte minst med tanke på att det till HT-08 planera- des en masterutbildning i socialt arbete och sociala interventioner i mångkulturella miljöer. Det här ofullständiga resonemanget är något som också verkar prägla andra mer teoretiska (och politiska) resonemang.119
Som jag redan har sagt följde hela modellen med i raset. Utbild- ningen återgick till en viss norm kring hur en socionomutbildning ska organiseras. Organisationsfrågor tog efterhand över hela dis- kussionen. Pedagogiska och utbildningsmässiga frågor försvann ur sikte, och likaså det radikala i att de sammankallade studenterna skulle bidra till att vidareutveckla fältet socialt arbete. Det sär- skilda urvalet försvann även om Malmö högskola, i samstämmig- het med Högskoleverkets policy, arbetar för att bredda rekrytering med speciell hänsyn till att rekrytera studenter med en annan etnisk bakgrund.120 Det blir en paradoxal situation; utbildningssamord-
naren motarbetar sig själv i sina intentioner.
Kan man säga att utbildningen misslyckades med att skapa en ny kompetens inom fältet socialt arbete? Det är en fråga som vi kommer att diskutera i de följande kapitlen utifrån vad före detta studenter från den mångkulturella inriktningen säger.
119 Se första kapitlet i boken.
120 I sin senaste rapport skriver Högskoleverket följande; ”Ett annat område där socionomerna kan komma att behövas alltmer är integrationsarbetet. För att motverka en utveckling mot ökade mottsättningar och djupare klyftor mellan infödda svenskar och nya svenskar och mellan olika etniska grupper krävs insatser på såväl individ- som gruppnivå och på politisk nivå i samhället. Ett ökat antal socionomer inte minst med annan etnisk tillhörighet än svensk och med andra nätverk och kontaktytor än infödda svenskar kan komma att innebära bättre förutsättningar för det sociala integrationsarbetet, där det också handlar om att se invandrare och minoriteter som en resurs (Utvärdering av socionom- utbildningen vid svenska universitet och högskolor. Rapport 2009:36 R. s. 42)
Kapitel iV
det empiriskA mAteriAlet i
undersökningen
4.1 inledning
Jag har valt att göra en presentation och diskussion av mina meto- dologiska övervägande i bilagan 1, sist i boken. Anledningen är att kunna underlätta läsandet av materialet. I bilagan förklarar jag min bakgrund och hur förhåller sig till min undersökning. Jag problema- tiserar min egen position i relation till mitt forskningsprojekt genom att skriva om närhet och distans. Som jag har förklarat, inlednings- vis, handlar en viktig aspekt av min metod om att vara kritisk (själv) reflekterande. Därför problematiserar jag också vad det betyder i ett forskningssammanhang. I det här kapitlet skriver jag om materialet i min undersökning, presenterar mina intervjupersoner, före detta studenter, och deras bakgrund.