Rekrytering av en ny typ av student

Den mångkulturella inriktningen var något nytt i socionomutbild- ningen, och dessutom fanns den på en ny högskola. När Malmö högskola startade gjordes en stor insats för att rekrytera nya stu- denter till de nya utbildningsområdena. IMER-området riktade sig bl.a. till studenter inom de samhällsvetenskapliga ämnena på uni- versitetsnivå, framför allt i Lund. Enheten för socialt arbete i sin tur riktade sig till Komvux och andra utbildnings instanser där eventu- ellt personer med invandrarbakgrund skulle kunna nås. Det verkar som att informationen om den nya utbildningen slog bra ut och många fick informationen. Efter den första kullen studenter spred sig informationen som en snöboll som satts i rullning av dem som kände till utbildningen.

Bland de sökande, som jag har intervjuat, fanns det olika motiv till varför man vill läsa på högskolenivå. För vissa av de sökande har flera samverkande faktorer lyckosamt fallit på plats: egna erfarenhe- ter, en särskilt urvalsprocess och en ny utbildning.

Det finns flera personer med invandrarbakgrund vars motiv för att söka sig till en högskoleutbildning hade att göra med deras erfa- renheter som invandrare i Sverige, att de inte behandlas så som de tycker att de förtjänar att bli behandlade. I följande citat kan vi läsa hur de uttalar sig om i de avseendena. I det första uttalar sig en man som kom från Bosnien 1994, som jag kallar Adam:

I Sverige fick jag en väldigt tydligt känsla av social degradering. Jag såg i små händelser hur någon/några såg på mig. T.ex. sitter två stycken och pratar, och så säger den ena till den andra: ”Vi kan skicka det med brev eller faxa”, och så svarar den andra: ”ja, ja, om den här bosniern vet vad en fax är”. Den här bilden att jag kommer från “bergen” – är det så de här människorna ser på mig? Bilden överensstämmer inte med den man själv har. Jag kom fram till att jag måste plugga, jag måste hitta ett sätt att känna igen mig, annars kommer detta att påverka mitt psyke, jag kommer att bli förbannad på det här.

Följande citat kommer från Dora, som hade utbildat sig till lärare i sitt hemland och som började utbilda sig till socionom när hon var 40 år gammal. Hon uttalar sig på följande sätt:

Jag blev väldigt besviken på en kvinna på AF, jag sa att jag ville bli lärare i Sverige. Då sa hon ”absolut inte, du kan inte bli lärare här. Du är utlänning, du kan inte språket.” Jag blev väldigt besvi- ken men accepterade det resonemanget. Jag ville ha ett jobb och därför sökte jag mig till hemtjänsten. Jag har stött på mycket dis- kriminering, och har blivit orättvist behandlad. De gamla hade mycket uppfattningar och var emot mig, de var aggressiva, sura: ”jag går i vägen din svartskalle”. Jag fick inte respons från mina kollegor eller arbetsgivare, de sa att de gamla inte kunde föränd- ras, att jag skulle hålla tyst. Jag jobbade och läste hela tiden. Jag sökte till sjuksköterske-, lärar- och socionomutbildningarna bara för att bevisa att jag kunde, med betyg härifrån. Jag kom in på alla tre, jag hade betyget 4,8.

De här två personerna kommer in på utbildningen på olika sätt, den första genom det särskilda urvalet, den andra med betyg. Deras

motiv liknar varandra – de vill ”bevisa” någonting både för sig själva och för sin omgivning, att de kan läsa på högskolenivå, och det var en statusfråga. Adam är tydlig i detta hänseende:

Jag hade bestämt mig tidigt för att studera. Motivet var inte att jag var kunskapssökande, utan just det här att jag ville bli uppfat- tad som någon, så som jag var uppfattad innan i mitt hemland. Och är man student så klättrar man på den civiliserade skalan. Jag märkte direkt att det blev en annan dialog när jag fick frågan: ”Vad gör du?” ” – Jag studerar på Malmö högskola.”

I den resan att bli uppfattad som någon får de också hjälp av olika personer. I deras utsagor finns det också ett vittnesmål om yrkes- människor som hjälper dem att hitta den rätta vägen. Adam sa så här:

I socialt arbete pratar man om ’den betydelsefulla andra’ och jag hade några personer i mitt liv som var viktiga. Efter sex månader i Sverige hade jag ett möte med en socialsekreterare. Han hade en praktikant, en tjej från Iran. Han hade uppdraget att se till så att vi alla kom ut på praktik, och sedan försöka slussa ut mig i det här facket, [till fabrik menar han]. ”Det är ingen fara” sa jag, ”det är inte det att jag inte vill utan … ” Sedan gick han ut och så frågade jag praktikanten. Hon sa att hon hade bott i Sve- rige tio år, var ensamstående mamma, läste på Socialhögskolan, att nu praktiserade hon, och att om ett år skulle hon bli färdig. ”Varför skulle du inte kunna göra det”, frågade hon mig. Hon skrev på en servett: SFI, Komvux, bra betyg, Malmö högskola, Lund socialhögskola, ansökningar. Det var en betydelsefull per- son. En annan var när jag satt med en syokonsulent på komvux, en av de få personer som lyssnade på mig: ”ja du kan läsa vidare, du behöver inte jobba som pizzabagare”, sa hon. Hon tog fram kataloger och visade mig, hon tipsade mig ”här håller de på att starta en ny utbildning med mångkulturell inriktning, där du har något att bidra med”.

Dora har en liknande historia, hon blev inspirerad av en annan socionom:

Att bli socionom har också sin historia. När jag bodde i Oxie var det en socialsekreterare som hjälpte mig i en svår situation och då bestämde jag mig för att bli socionom. Hans hjälp, hans stöd, hans sätt att jobba i det ärendet inspirerade mig. Vi hälsar på varandra fortfarande.

Information är viktig när man inte vet vart man ska söka sig för att utbilda sig vidare, men inspiration är också en viktig aspekt. Adam och Dora hade turen att träffa sådana människor som engagerade sig i sitt jobb, och i att vägleda dem. Det är en skrämmande tanke att skillnaden mellan olika typer av professionella människor ibland kan påverka en annan människas liv så mycket. Jag har citerat två människor med invandrarbakgrund som känner sig illa behandlade, men också är tacksamma för att de träffade människor som var positiva till att hjälpa till med bra information eller inspiration. Det finns också en klassaspekt i frågan om man har tillgång till bra information kring vilka möjligheter det finns att fortsätta studera på högskolenivå. Jag tar upp följande citat med tanken att det har med en klassresa att göra. Gudrun visste inte vad hon skulle göra efter gymnasiet:

De flesta av mina andra kompisar hade en plan för vad de skulle göra efter gymnasiet. Jag kände mig som ett svart får, som inte hade någon plan även om mina betyg räckte till. Min förklaring hänger ihop med mina föräldrars bakgrund, de hade aldrig läst på gymnasiet, eller någon annan utbild- ning. Jag kommer inte ihåg att vi någonsin diskuterade frå- gan, att de frågade mig vad jag skulle göra. Vår förort ligger bara 20 minuter från T-centralen och universitetet men jag hade ingen aning, ingen hade visat mig. Jag visste inte, det var som en helt annan värld. Jag visste att en tunnelbanestation hette ”Universitetet” men inte mera.

Trots att Gudrun bodde nära centrum och hon visste att en tunnel- banestation hette ”Universitetet” hade hon ingen aning om att hon kunde fortsätta att läsa på universitet. Hon berättar att det inte pra- tades om högskolestudier hemma. Det var en serie omständigheter som gjorde att hon till sist hamnade på en högskoleutbildning, trots

att det inte fanns inspiratörer i hennes omgivning. I hennes fall var det snarare så att hon ”halkade” sig fram till en utbildning:

Jag hoppade in på en folkhögskoleutbildning, ett år, en utbildning som heter Internationella relationer och humanitärt arbete. Det är också ett exempel på att jag halkade in på ett bananskal. Ibland känns det som att mitt liv är som ett bananskal: först praktiken, jag kunde ha hamnat någon annanstans – det var det första banan- skalet. Andra bananskalet var att jag hamnade på folkhögskolan. Klassen som Gudrun gick i på folkhögskolan organiserade en tre- månaders resa till ett afrikanskt land. I denna veva bestämde hon sig för att söka till mångkulturell inriktning och fick en plats. När hon kom tillbaka från sin resa flyttade hon till Malmö för att börja sitt liv som student på högskolan.

Det finns ytterligare en utsaga till som är intressant att lyfta fram. Det gäller Julia som blev uppmuntrad av olika arbetskamrater på sina arbetsplatser att fortsätta utbilda sig på högskolan, men själv var väldigt skeptisk:

Det är väldigt många andras förtjänst att jag över huvud taget sökte, och på det här sättet tänkte jag testa men jag var väldigt tveksam till att jag skulle klara det. Jag var väldigt skeptisk. Det är helt annorlunda, det är skillnad mot grund- och gymnasiesko- lan. Jag fattar inte, jag kan fortfarande inte i dag identifiera mig med akademiker. Jag har fördomar om vad det är, och det är ab- solut inte en sådan som jag. Nu inser jag att det är något annat. Julia blev övertygad av andra om att studera på högskolenivå. Hon var skeptisk eftersom hon inte uppfattade sig själv som en person med ”läseskalle”. Det hade inte gått så bra på gymnasieutbildningen för henne. Hon såg sig inte som en högskolestudent och trodde inte att hon skulle klara av sina studier.

Med de här fyra personerna vill jag exemplifiera att utbildningen fångat upp studenter som verkligen passade in på Enhetens ambition att rekrytera personer från grupper som av olika anledningar hade svårt att nå en högskoleutbildning.