Socionomutbildningen med mångkulturell inriktning implemente- rade en ny modell inom utbildningen. Det fanns tre hörnstenar i modellen: det särskilda urvalet, att studenterna skulle bli mycket mer kritiskt analyserande och ge sina bidrag inom fältet socialt arbete, och att teori och praktik skulle integreras under de två praktikter- minerna. Bakgrunden till att starta en mångkulturell inriktning var samhällsförändringar och ett konstaterande att det fanns en kun- skapsbrist inom socialtjänsten.
Bristen associerades inte bara till en fråga om kunskap utan också till en fråga om personalsammansättning inom socialtjänsten. Därför inriktade sig det särskilda urvalet på att rekrytera studenter med en annan bakgrund. Även om urvalskriterierna kretsade kring personliga egenskaper som inlevelseförmåga, empatisk förmåga och självkännedom, fanns två variabler till som var ännu mer betydel- sefulla för rekryteringen: socialt engagemang och livserfarenheter.
Enligt min uppfattning, och utifrån intervjumaterialet, var den nya modellen framgångsrik. Trots att det finns splittrade bilder på institutionen när det gäller genomslaget för det särskilda urvalet, skapades en intensiv intellektuell miljö i olika klasser. Anledningen
är den sammansättning i mångfacetterade grupper som skapades i varje klass. Samma mångfald skapade också olika typer av spän- ningar.
Jag kunde urskilja tre typer av spänningar. För det första fanns det en spänning mellan olika ”typer” av studenter: mellan de som var aktiva och ifrågasättande och de som inte var så aktiva eller helt enkelt inte fann sin plats, men också mellan de aktiva, ifrågasättande studenterna och enskilda lärare. För det andra blev det också en spänning mellan de olika typer av kunskap som studenterna besatt och den akademiska kunskapen. Det blev inte sällan en spänning mellan ”praxis” bland studenterna och en mer abstrakt teoretiserande och distanserande kunskap bland vissa akademiker. Inte sällan efterfrågade studenterna konkreta kopplingar. Ett tredje spänningsmoment fanns mellan ett politiskt ställningstagande i frågor som hade med det mångkulturella samhället att göra och vad forskningen säger eller talar om. Alla de här spänningarna gör utbildningen laddat.
Spänningarna förstärktes ibland, utifrån en postkolonial teore- tisk ram, av vissa lärare som uppmuntrade studenterna att positio- nera sig i teoretiska termer, ta ställning och se sig själva i olika typer av maktdimensioner i samhället. Det kunde bli ångestladdade situa- tioner i klassrummet; några studenter tyckte det var alldeles nödvän- digt medan andra tyckte att det var obehagligt. Det gjorde ”ont” att bli ”väckt” som en av mina intervjupersoner sa, eller att det var bra att jag ”vaknade från den bubblan” som någon annan sa.
Spänningar uppenbarade sig också utanför klassrummet och inne i själva institutionen. I efterhand uppstod olika bilder bland lärarkåren och i ledningen av studenterna på den mångkulturella inriktningen. När det var dags att rösta (!) fram ett beslut kopplades frågan om en ny utbildningsplan till en diskussion om att lägga ner den mångkulturella inriktningen. Utan ett riktigt underlag formule- rades olika uppfattningar bland lärare och forskare om varför inrikt- ningen skulle vara kvar eller inte. En av de mest anmärkningsvärda och uppseendeväckande uppfattningarna var uttalandet ”vi ska inte peka ut dem”, alltså peka ut studenter med invandrarbakgrund.
Uttalandet var missvisande i den meningen att via det särskilda urvalet valdes studenter med olika bakgrund, inte bara med invand- rarbakgrund. Mångfalden kan i teorin låta bra men i praktiken kan
den uppfattas som en belastning för olika institutioner, vilket också skedde i praktiken på Enheten för socialt arbete i Malmö.
Det blev en spänning, till och med en outtalad konflikt, mellan intentionen att skapa något nytt i utbildningssammanhang och att så småningom ge vika för professionella och akademiska traditioner. Modellen med två praktikterminer, som dessutom hade inbäddad teori i praktiken, stötte på motstånd bland praktikerna. Det gjorde också framställandet av studenterna som en särskild resurs i prak- tiksammanhang. Även om modellen visade goda resultat, framför allt i samarbetet med stadsdelen Södra Innerstaden, kunde den inte vinna gehör på Enheten för socialt arbete eller i andra organisatio- ner inom Malmö stad.
Det gjordes verkligen ett försök från de kursansvariga att imple- mentera en annan modell med praktikterminer. Men det är inte säkert att alla de inblandade och de ansvariga hade samma förstå- else, tyngd och kraft när det gällde att arbeta för den nya model- len. Det är också möjligt att motståndet mot en ny modell bland de institutioner som har praktikplatser till förfogande underskattades inifrån enheten för socialt arbete. I diskussionen om praktiktermi- nerna gav den före detta enhetschefen upp idén om att arbeta utifrån en ny modell. Utbildningen återgick till en viss norm kring hur en socionomutbildning ska organiseras. Organisationsfrågor tog efter- hand över hela diskussionen. Pedagogiska och utbildningsmässiga frågor försvann ur sikte, och likaså det radikala i att de samman- kallade studenterna skulle bidra till att vidareutveckla fältet socialt arbete. Det särskilda urvalet försvann även om Malmö högskola, i samstämmighet med Högskoleverkets policy, arbetar för att bredda rekryteringen. Det blir en paradoxal situation; utbildningssamord- naren motarbetar sig själv i sina intentioner.
Idén om den breddade rekryteringen och praktikterminerna för- svann i och med nedläggning av socionomutbildningen med mång- kulturell inriktning. Fram kom den segrande normativa idén om vad en högskoleutbildning handlar om; alla de nya idéerna gav vika för en traditionell utbildning som mer tänker i termer av att konkurrera med de andra lärosätena med samma modell. Idén om att förändra någonting inom utbildningen och yrket överlämnades för en idé om att anpassa sig till starka externa processer som bland annat har med frågan om anställningsbarhet och arbetsmarknaden att göra.
Idén om att bidra till att förändra utbildningen och fältet socialt arbete – det vill säga att skapa ett mångkulturellt socialt arbete som riktar blicken mot själva professionen, organisationen, på persona- lens sammansättning, på kompetensfrågan – gav vika för att fortsätta tala i termer av att bedriva socialt arbete i mångkulturella miljöer, med risken av att fortsätta kategorisera klienter med invandrarbak- grund utifrån deras ursprungliga bakgrund.