I den teoretiska debatten finns en stark tendens att uppfatta mång- eller multikulturalism bara utifrån en idérelativistisk eller idéessenti- alistisk uppfattning och knyta an frågan om kultur till olika grupper i samhället. Det som hamnar i skymundan är relationerna, proces- serna, kontexten och – som de postkoloniala kritikerna menar – maktfrågan. Ett sätt att komma över de här dikotomierna mellan essentialismen och den mera instrumentalistiska konstruktivistiska ansatsen och nyansera grundsynen, är att använda sig av begreppet kritisk mångkulturalism, som Joe L. Kincheloe och Shirley R. Stein- berg (1997) har utvecklat. Författarna utgår från att alla former av förtryck bara kan förstås i ett strukturellt sammanhang. Inspirerade
av den kritiska teorin som representeras av Frankfurtskolan, lyfter de fram olika aspekter av den kritiska mångkulturalismen:
Critical theory is especially concerned with how domination takes places. Critical theorists want to promote an individual’s consciousness of himself or herself as a social being […] that re- sults in changes of perspective […] a critical pedagogy of multi- culturalism make no pretence of neutrality. Class inequality is a central concern of our ’changed multiculturalism’ […] Class is a central concern of a critical multiculturalism as interacts with race, gender and other axes of power.70
En fördel med att lyfta fram den kritiska mångkulturalismen är att den betonar orättvisor i stället för att ensidigt koncentrera sig på kultur, att den fokuserar på relationer utan att fastna i mer eller mindre statiska kulturyttringar, och att den ger plats för att analy- sera uteslutningsmekanismer som finns inbyggda i olika strukturer och som skapar utanförskap och marginalisering.71
Självreflektion är en viktig del av den kritiska mångkulturalis- men och av socialarbetarens arbete. Det handlar om att kunna se en social företeelse från olika håll, men också se sig själv i relationen till klienten.
Ytterligare en poäng med en sådan ansats är, enligt min mening, att om man pratar om kritisk mångkulturalism syftar man fortfa- rande på sociala processer (i Barths mening), som leder till att olika grupper av människor definierar sig på olika sätt. Att människor uppfattar sig själva som ”annorlunda” är inte så märkligt just med tanke på samhälleliga processer och på medvetna strategier för att kunna ha en egen identitet i det moderna samhället. Det är klart att det finns olika grupper av invandrare som bejakar sin egen identitet.
70 Kincheloe, Joe L. och Steinberg, Shirley R. (1997) s. 23–25. I en svensk kontext har Caroline Ljungberg (2005) använt sig av samma begrepp för att diskutera frågan om skolan och mångkultura- lismen.
71 Ett exempel på hur olika mekanismer påverkar elevernas skolresultat kan man läsa om i ett press- meddelande från Skolverket i oktober 2004: ”Elever med utländsk bakgrund presterar som grupp sämre än infödda elever men om hänsyn tas till elevers socioekonomiska bakgrund, försvinner mycket av skillnaderna i betygsresultat. Därmed kan en del av skillnader som finns i betygsresultat mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund förklaras med sociala skillnader snarare än utländsk bakgrund. Däremot verkar skillnaderna öka när eleverna går vidare i gymnasieskolan. Dessutom visar Skolverkets senaste analyser att det finns negativa effekter av boendesegregation som visar sig i lägre resultat för elever som går i invandrartäta skolor”.
Men i socialt arbete ska man varna för att se enskilda klienter med invandrarbakgrund som representanter för sina kulturer. Det som är relevant är att analysera deras sociala villkor i det svenska samhäl- let. Diskriminering av olika människor beror faktiskt på stereotyper och kategoriseringar som bygger på generaliseringar. De offentliga institutionerna – skolan, socialtjänsten och polisen – bidrar också oftast till att skapa sådana konstruktioner i sitt bemötande av ”den annorlunda andra”.72 Effekterna är verkliga och konkreta. Agneta
Hedblom (2004) har visat hur tjänstemän, inom aktiveringspolitik, lämnar ”muslimska kvinnor” på Rosengård utanför arbetsmark- nadsåtgärder, utifrån en idé om att dessa kvinnor vill vara hemma och uppfostra barnen.
Men man ska inte heller underskatta de kulturella skillnader som kan finnas mellan olika grupper i samhället, och framför allt inte vara ”färgblind” inför diskrimineringsfrågorna. Det är också relevant att lägga märke till de olika former av identitetsarbete som människor utvecklar utifrån ett behov av att utveckla gemensamma strategier. Det handlar om att gå balansgång mellan olika perspektiv eller, som Skytte menar, akta sig för att kasta ut barnet med bad- vattnet:
Men vi skal passe på i kritikken af kulturrelativismen, ikke at ”smide barnet ud med badevandet”. Det er forsat afgørende, at socialarbejdere i bestræbelserne på at skabe ligestilling i vilkår arbejder med respekt for og anerkendelse af den enkelte borger og hans/hendes families livshistorier, erfaringer, sprog, religion og værdier.73
Det här är väsentligt och en annan utgångspunkt än likabehand- lingsprincipen. Om socialtjänsten inte tar hänsyn till klienten i en social-historisk kontext kan följaktligen olika åtgärder inte bara drabba individen utan också hela gruppen. Vad Skytte menar är kontroversiellt i liberala kretsar eftersom erkännandets politik kan leda till en diskussion om en särartspolitik där det inte råder kon- sensus i den svenska politiska etablissemanaget. Taylor menar att i den offentliga sfären kan erkännandets politik betyda olika saker;
72 SOU 2006:73
73 Skytte, M. (2007), Etniske minoritetsfamilier og socialt arbejde. Köpenhamn, Hans Reitzels forlag, s. 26.
”Med en likvärdighetspolitik är det tänkt att det som införs ska överallt vara det samma, ett identiskt paket av fri- och rättighe- ter. Vad vi ombeds att erkänna med särartspolitik är däremot den unika identiteten hos denna enskilda individ eller grupp, deras olikhet gentemot alla andra. Tanken är det är just denna olikhet som har ignorerats, skylts över eller införlivats med en domine- rande majoritetsidentitet.” 74
Socialarbetaren ska vara uppmärksam på självupplevda eller före- ställda skillnader mellan olika grupper i samhället, se att olika typer av skillnader mellan grupper av människor kan vara viktiga – de kan vara betydelsefulla i socialt arbete i mångkulturella miljöer. Det hjälper inte att vara ”färgblind” och utgå från att man behandlar alla lika, en slags föreställning om att man som socialsekreterare är objektiv och neutral inför olika typer av diskriminerande prak- tiker. Detta har inte nödvändigtvis med kulturrelativismen att göra utan med att vara medveten om upplevad kulturella skillnader kli- enterna har. De här aspekterna kan vi knyta an till frågan om de olika modeller, eller synsätt, som behandlar frågan om socialt arbete i mångkulturella miljöer.
Debatten handlar, som vi har sett, om vilken definition av kul- turbegreppet man har och vilken relevans det har i utövandet av yrket, för praktiken. Men det handlar lika mycket om segregation, utanförskap och olika typer av uteslutandemekanismer. Att kunna se hela kontexten är en utmaning inom socialt arbete och i socio- nom utbildning. Tendensen av att ensidigt öka specialisering, kon- centrera sig på individen och individuella lösningar, sätta fokus på givna sociala problem bestämda av kulturella specifika drag hos vissa grupper, blir missvisande när det gäller kompetensfrågan bland socialarbetare.
Det här är en fråga som kommer att fortsätta diskuteras eftersom det inte finns några slutgiltiga svar. Men den kritiska mångkultura- lismen som jag har lyft fram kan vara en framgångsrik utgångspunkt
74 Taylor, Charles (1994) s. 47. En sådan diskussion finns i Moller Okin, Susan (2002). Ett annat perspektiv inom det feministiska fältet finns i de los Reyes, Paulina; Molina, Irene och Mulinari, Diana (2003).
i frågan om kulturkompetens i ett mångkulturellt socialt arbete – det vill säga att vara analytiskt reflekterande kring de sociala kontexter som socialarbetare och socialsekreterare själva är inkluderade i. Det ställer i sin tur krav på socialarbetare och socialsekreterare att vara självkritiska och självreflekterande kring sin egen roll, och sin egen position (vilket betonas också bland postkoloniala teoretiker), något som kan hjälpa dem att komma bort från den etnocentriska tanken att vara expert på alla frågor och i stället tillsammans med klienten söka sig fram till en gemensam lösning av ett socialt problem.