Det finns flera utmaningar när man talar i termer av att bedriva ett socialt arbete i mångkulturella miljöer. Den första utmaningen är att kunna se det konfliktfyllda sambandet mellan olika perspektiv i ett socialt problem: det individuella, det kollektiva och det institu- tionella.
Den andra är att undvika att betrakta vissa sociala problem som kulturellt bestämda, typiska för vissa ”invandrargrupper”, och i stället se dem som ett resultat av olika typer av relationer som finns i det (post)moderna samhället mellan olika människor och grupper av människor. Om man vill använda sig av begreppet kultur ska man hålla balansen mellan att ha en kontextuell förståelse för vissa sociala företeelser och vara försiktig med generaliseringar. Det blir en svår balansgång mellan att å ena sidan inte kategorisera män- niskor, och å andra sidan inte bortse från människors sociala och kulturella villkor.
I de olika modeller som tar upp frågan om kultur finns det en gemensam nämnare, nämligen risken att överbetona kulturella skillnader mellan grupper av människor och klienterna. Och ändå hamnar modellerna i det läget. I den etniskt sensitiva modellen lägger man vikt vid att se individen i gruppen. Sensitiviteten är ett viktigt begrepp i socialt arbete med tanke på att det, oavsett hur vi definierar det nuvarande samhället, finns ett starkt inslag av plura- lism. Dynamiken mellan att plädera för individuella lösningar utan att överge familjens syn på kollektiva intressen är värdefull. Detta fenomen är extremt känsligt i alla de fall där de sociala myndighe- terna beslutar att ta barnen från deras familjer.
I det tvärkulturella sociala arbetet nämns flera olika kulturer som skulle bli tydliga i mötet mellan en socialarbetare och en klient med invandrarbakgrund. I den här modellen är risken uppenbar att det generaliseras för mycket om kultur, och att frågan om makt i mötet (o)avsiktligt lämnas därhän, något som postkoloniala teoretiker är kritiska till när det gäller användandet av kulturbegreppet.
I den kulturellt sensitiva modellen finns tvärtom ett betonande av att se kulturella skillnader eller yttringar inom olika grupper av människor. Att se variationen är viktigt, men det är inte bara det som är väsentligt i socialt arbete med ett mångkulturellt perspektiv – det är också viktigt att kunna se de relationella/kontextuella aspek- terna som påverkar olika identiteter och tillhörigheter.
Det är i sig intressant att reflektera över på vilket sätt forskning, debatt och massmedias roll påverkar uppfattningen om vad som är vad i frågan om kultur, eller vilka mångkulturella frågor och sociala problem som är relevanta. Etnifiering och kulturalisering av männis- kor och sociala händelser är både en konsekvens av samhällsföränd- ringar, vad forskningen har sysslat med och en massmedial produkt. Det är problematiskt att ”invandrare” ibland kopplas samman med sina ”egna kulturer” i forskningen, något som i sin senaste version betecknas som enklavisering: de avskiljs från den svenska kulturen, från de svenska institutionernas roll i socialiseringen och kontrollen av individerna, och från globala transnationella förändringsprocesser. Som jag redan har sagt kan vi inte förstå oss på identitets- skapande processer om vi inte ser mekanismerna i växelverkan mellan de diskriminerande strukturerna och hur kulturella iden- titeter skapas i ett specifikt socialt och historiskt sammanhang. Kategorierna blir konkreta inom det sociala arbetets praktik. Den kritiska mångkulturalismen kan därför vara användbar eftersom den lägger ihop flera samverkande faktorer som har med klass, kön och etnicitet att göra.
En stor utmaning för socialsekreterarna är att kunna se den nya komplexitet som har växt fram i det mångkulturella samhäl- let och som till en viss del ifrågasätter deras roll som experter och ställer högre krav på en djupare reflektion. Frågan om kunskap har en vidare betydelse om man knyter an den till en pågående global samhällsförändring som utmanar de nationella gränserna och den nationella statens förmåga att lösa nya sociala problem.
Som en bidragande faktor till konflikten mellan socialtjänst och klienter nämns ibland i debatten att människor som kommer från utlandet har dåliga erfarenheter av myndigheterna i sina hemländer. Det är snarare så att många människor inte har några erfarenheter alls av myndigheterna. De har inte heller erfarenhet av att behöva diskutera sådant som de betraktar som privata frågor, och sådant som är förknippat med familjens värderingar, med myndigheterna så som man gör i Sverige.
Det finns en utmaning som är relaterad till olika spänningar som uppstår i mötet mellan ett monokulturellt institutionellt samhälle och klienter med olika bakgrund. Att kunna se sin egen roll som socialsekreterare i en samhällelig kontext är nödvändigt, eftersom de offentliga organisationerna i Sverige är så pass viktiga i socia- lisationsprocessen och kontrollen av människors liv. Därför är det nödvändigt att inte bara sätta fokus på ett socialt arbete som bedrivs i mångkulturella miljöer, utan att också sätta fokus på att bedriva ett mångkulturellt socialt arbete inifrån institutionerna, och att se sitt arbete i dess samhälleliga kontext.
Det som i sådana fall är väsentligt är att först göra de ”annor- lunda andra” synliga i ett samhälle där frågor om diskriminering är relevanta, och därefter att göra en dekonstruktion av ”främlingska- pets mekanismer” för att kunna se hur olika processer på strukturell nivå påverkar människornas levnadsvillkor. Först då blir det möjligt för socialsekreteraren/socialarbetaren att bidra till empowerment i bemärkelsen att stärka klientens egen förmåga och bidra till att för- bättra hans eller hennes sociala situation.
I så fall är det också viktigt att studera socionomutbildningen: Vad är det för typ av socialt arbete som studenterna får kunskap om? Hur förhåller sig en generalistutbildning till frågan om krav på och önskemål om mer specialisering i förhållande till mångkultura- lismen? Hur förhåller sig i praktiken den inbyggda motsättningen mellan att utbilda kritiska reflekterande studenter och kraven på anställningsbarhet? Sådana frågor kommer jag att ta upp i de föl- jande kapitlen utifrån exemplet socionomutbildning med mångkul- turell inriktning som bedrevs vid Malmö högskola under åren 1998 och 2004.
Kapitel ii
bAkgrund till socionom-
utbildning med mångkulturell
inriktning
2.1 inledning
I det här kapitlet ges en bakgrund till varför man startade en socio- nomutbildning med mångkulturell inriktning i Sverige. Men först presenteras ett underlag till en diskussion på europeisk nivå. Utifrån det underlaget diskuterar jag vad utbildningen skulle handla om innehållsmässigt och olika utmaningar. Senare presenteras hur socialhögskolan vid Stockholms universitet och Malmö högskola resonerade när det gällde rekryteringen av nya studenter. Vid Mitt- universitet startades också en internationell och interkulturell inrikt- ning i socionomutbildningen.
Syftet med det här och följande kapitel är att lyfta fram en dis- kussion kring vad det fanns för nya inslag i den mångkulturella inriktningen som kunde ha varit positiva för utvecklingen, både av ämnet och praktiken, inom socialt arbete. I den mångkulturella inriktningen i Malmö fanns en modell som inbegrep det särskilda urvalet, IMER- terminen och två terminers praktik med inbäddad teori. Jag diskuterar inte bara det mångkulturella i inriktningen utan hela modellen.