När det gäller Malmö fanns det ytterligare ett par resonemang som föll på plats med att inrätta sig efter en viss norm som finns inom socionomutbildningarna när det gäller praktik. Det ena var att stu- denterna som läste mångkulturell inriktning hade två deltids ter- miners praktik. Idén hängde väl ihop med modellen reflekterande praktiker och inbäddad teori i praktiken.
113 Ehn Billy, Löfgren Orvar (2004) s. 129 114 Molander, Bengt (1996) s. 37
En poäng med praktikterminerna var att studenterna inte bara skulle ut på praktik för att lära sig något om det praktiska arbetet, utan att de också skulle göra observationer, vara frågande, ifrågasät- tande och kritiskt reflekterande, och skriva en rapport som skulle diskuteras både på högskolan och på praktikplatsen. Tanken var att studenterna utifrån de kunskaper de hade, skulle våga vara kritiska mot verksamheterna och på det sättet utveckla fältet. Så här förkla- rade den dåvarande enhetschefen modellen för mig:
Det fanns flera skäl till att vi gjorde detta, vi ville testa ett annat sätt att organisera praktiken, och framför allt att koppla teori och praktik, som skulle få återverkningar i andra inriktningar. Sedan ville vi utmana en föreställning om hur en praktik skulle organiseras under 20 veckor. Under de 20 veckorna skall soci- alarbetarna lära studenterna. Det finns inte mycket potential i detta. MK som var postmodern inom citationstecken, skulle bi- dra till att skapa ny kunskap och då är det inte det nuvarande sociala arbetet så intressant utan det framtida som är intressant. Skapa andra sätt att arbeta [var ambitionen].
Det finns liknande idéer i en intervju med en av de ansvariga lärare som deltog i utformningen av den mångkulturella inriktningen:
Vi tänkte så här: de ska inte ha traditionella kurser, de ska bli mycket mer analyserande, de ska bli mycket mera medvetna om samhället. Och praktiken framför allt skulle inte vara praktik, och det var väldigt bra – de skulle analysera de sociala institu- tionerna, integration mellan teori och praktik, de skulle inte ut och lära sig praktiken bortkopplad från teorin utan teorin skulle med ut i praktiken; det var ett mycket tydligt syfte. Analyserande aspekter av det sociala arbetet skulle höjas, de mångkulturella studenterna skulle bli akademiker. Det var en chans att också göra om socionomprogrammet till någonting nytt.
De här idéerna var verkligen nyskapande inom socionomutbild- ningen. Det innebar en stor utmaning att kunna förverkliga dem. Först var frågan om vem som skulle realisera dem och i vilken orga- nisationsform. Efter en trevande inledning började praktiktermi-
nerna att utformas. Det var framförallt en nyanställd lärare som engagerade sig i att utforma ett nytt arbetssätt. Så här förklarade läraren för mig hur det gick till:
Det vi gjorde först var att vi började sammankoppla olika lärare och deras forskningsområden med studenter som hade liknande frågor på sina praktikplatser, t.ex. missbruk, skolan, community work. På det sättet förstärkte vi kunskapsmassan bland studen- terna. Vilket ledde till att de kände sig starkare på praktikplatsen eftersom det ibland saknas kunskap hos praktikerna. Eftersom handledarna var kunniga inom sitt område fick studenterna en ännu mer kvalificerad handledning. På det sättet kunde vi också ställa krav på att studenterna skulle skriva bra rapporter.
Idén gick ut på att organisera studenterna i olika grupper med en handledare som var lärare, och hade samma inriktning i sin forsk- ning (eller sitt forskningsintresse) som studenterna hade på sin praktikplats. I slutändan var tanken att detta skulle leda till ett bra samarbete med några praktikhandledare, vilket i sin tur skulle leda till ett bra samarbete med deras institutioner, som då skulle vara villiga att ta emot fler studenter och bilda någon form av praktikcen- trum. I en idealiserad bild av det här arbetssättet skulle man kunna föreställa sig att det här skulle kunna bidra till forskningen och till att engagera studenter i aktuella forskningsfrågor. Ytterligare en idealiserad bild är att praktikerna också skulle kunna vara aktiva i forskningsprocessen och hitta nya svar till gamla frågor.
Det fanns en enorm potential i modellen, men den var komplex och krävde mycket av dem som var inblandade i fråga om att orga- nisera den på ett bra sätt. Så här svarade samma lärare:
Modellen ställer krav på studenten; de var tvungna att organisera sin tid. Annars var risken stor att de kände sig stressade, missade någonting, och började klaga i stället. En annan aspekt är att de lärare som är med måste samordna och samarbeta på ett bra sätt. Modellen är komplex vilket betyder att det finns möjliga för- ändringar, frågetecken, som kommer från antingen praktikplat- sen, praktikhandledaren, studenten eller vår egen organisation. Om det inte är bra organiserat upplever studenterna detta som
ostrukturerat, även om det är väl strukturerat, och börjar klaga på enskilda lärare eller den ansvarige.
Modellen ställde krav på olika nivåer inom organisationen. För det första krävdes engagerade lärare som inte bara skulle jobba utifrån sina egna intressen utan också samordna sina insatser, vilket tar tid. För det andra skulle de enskilda lärarna inte bara ansvara inifrån högskolan utan också för kontakterna med prak- tikplatserna, något som kan leda till extra insatser. Två besök på praktikplatsen var inplanerade: ett i början och ett i slutet av prak- tikperioden. Lärarnas intresse, engagemang och professionalism skulle leda till ett bra samarbete med institutionerna och leda till ett långsiktigt samarbete. För det tredje krävdes det inför etable- ringen av en ny modell en aktiv och initiativrik organisation som pläderade för den nya modellen. För det fjärde krävdes bra sam- ordning och gott samarbete mellan de som var inblandade i prak- tikterminerna, inte minst med praktiksamordnarna. För det femte krävdes reklam och argumentation i förhållande till studenterna för modellen med praktikterminerna. Om studenterna inte gav sitt bidrag eller inte förstod vad som var bra med modellen skulle de ställa sig kritiska till den och klaga på enskilda lärare och till sist på utbildningsplatsen, vilket är en mycket känslig fråga. Likaså krävdes reklam för modellen i förhållande till praktikhandledarna och deras organisationer.