Hur uppfattas de av sina arbetsgivare?

I en ny utbildning med en ny inriktning finns det alltid frågan om hur arbetsmarknaden ser ut. Det var samma utmaning i den mång- kulturella inriktningen: om det var möjligt att profilera själva inrikt- ningen och hur detta skulle bemötas av presumtiva arbetsgivare. Det är inte omöjligt att själva kompetensen misstolkas. I vårt fall handlar det, som Britt menade i sitt senaste citat, om att arbetsgivaren tror att den nya socionomen är expert på vissa grupper: ”Vad bra att du gör det, för vi har sådana problem med romer här.” Britt var rädd för att hennes kunskap skulle missuppfattas.

När mina intervjupersoner skulle svara på hur arbetsgivarna uppfattade deras kompetens kom de in på andra relaterade aspekter. Jag tycker att det är bra att referera, eftersom det säger något om

hur olika arbetsplatser skiljer sig åt sinsemellan, till och med när de tillhör samma arbetsgivare, Malmö stad.

Jag frågade Adam: ”Vad tänkte din arbetsgivare att du skulle klara av?” Han förde ett långt resonemang, men jag sparar stora delar av det han sa till sist:

Att jag skulle ”lösa” det här [klienter med invandrarbakgrund, menar han]. Jag anställdes tillsammans med två andra som också var akademiker. Vi tänkte på strukturnivå, fokuserade på orga- nisatoriska frågor, vilket gjorde det möjligt att komma bort från om klienterna hade invandrarbakgrund eller svensk bakgrund. Vi skapade en ram som var avnationaliserande. De var lyhörda, de hade ingen lösning, de köpte vad jag sa. Sedan var det en an- nan fråga om hela organisationen också var lyhörd.

Adam utstrålar energi och har stor insikt i frågor som har med det mångkulturella samhället att göra. Han tänkte på strukturnivå, och så småningom ville han profilera sig inom det mångfaldsarbete som Malmö stad bedriver. Jag återkommer till den frågan; först ska jag fortsätta med att redogöra för de andras berättelser.

Carina arbetar också inom Malmö stad. Hon hade hänvisat till skillnaderna mellan stadsdelen Rosengård och den stadsdel hon arbetade i när jag intervjuade henne. Det hon säger har inte direkt att göra med hur arbetsgivaren uppfattar hennes kompetens, men det är ändå intressant, eftersom man skymtar hur olika sorters kom- petens efterfrågas. Hon fortsatte att referera till Rosengård:

Många där hade jobbat på samma ställe väldigt länge också – mycket snack i fikarummet om… Mycket inställningar om att klienterna är ute efter att fixa så mycket pengar som möjligt. Sedan är hela sättet att arbeta annorlunda upplagt i Rosengård; man har inte så mycket besök och det bygger inte så mycket på relationer med klienterna. Jag tror att det påverkar mycket om det bara blir pappersarbete, personnummer – man har ingen rela- tion till de här personerna. Här tycker jag att det är annorlunda; det bygger mycket på det personliga besöket, man skall lära kän- na personen, man skall ha en helhetsbild. Ja, mer betoning på be- dömningen: hur kan man hjälpa personen att bli självförsörjan- de, medan det i Rosengård var mer betoning på kontrollbitarna.

Carina talar om fyra relaterade aspekter: i det förra citatet talade hon om personalens svenska bakgrund; nu talar hon om att de har jobbat länge på samma plats, att det finns en negativ inställning hos personalen när det gäller klienterna, och att arbetet är upplagt på ett sätt som gör att relationen till klienterna inte är personlig. Hon ser klart vilka skillnader som finns jämfört med hennes nuvarande arbetsplats.

Dora har det inte lätt; mitt intryck är att hon fortfarande kämpar för att få ett erkännande. Hon vet vad hon kan, och blir uppskattad för det, men hon känner samtidigt att hon fortfarande måste bevisa vad hon kan:

Jag känner att jag fortfarande måste bevisa vad jag kan inför mina chefer, mina kollegor och klienterna. Jag har många gånger fått bekräftelse på att jag uppskattas, att jag behövs – mina kun- skaper, att jag som invandrare är en resurs i samhället. Det sak- nas mycket att göra när det gäller frågor om invandrare, många som inte får rätt behandling av arbetsgivarna, av myndigheterna. Misstänksamheten är stor om att de fuskar, inte vill jobba, leva på socialbidrag. Tyvärr finns det fortfarande i systemet, och det ligger på mig också att jobba med detta så länge jag finns i or- ganisationen. Jag kan påverka även om jag stött på hinder och stött på människor som vill stoppa mig. Jag är en mycket envis människa, jag har lärt mig att jag måste stötta klienterna.

Hon syftar på ett dubbelt uppdrag: att dels hitta jobb till sina klien- ter, många med invandrarbakgrund, och dels att motarbeta diskri- mineringen på sin arbetsplats. Hon använder inte ordet själv men hon syftar på det när hon talar om att de inte får ”rätt behandling av arbetsgivarna” och när hon talar om att det finns människor som vill stoppa henne.

Frida förklarar det svåra i att kunna bedöma situationer där föräld- rar med invandrarbakgrund är inblandade. Hon kunde inte riktigt svara på min fråga om hur arbetsgivaren såg på hennes kompetens, och därför ändrade jag frågan till: ”Är det något du tycker är svårt att jobba med?” Hon svarade på följande vis:

Det är jättemycket som är svårt att jobba med. Vi har väldigt olika slags människor som vi tar emot här: barn från noll till tolv år – ena stunden skall vi utreda och veta allt om bebisar eller om tolvåringar; det är en bred verksamhet. Vi tittar på allt om hur mammorna förhåller sig till sina barn i vardagen … Vi ser vissa skillnader; deras fokus på föräldraskapet handlar om att ta barnen fysiskt, praktiskt – jag är en bra mamma för att jag kan det. Hur mycket kultur det kan finnas i detta föräldraskap, det kan diskuteras. Vi har haft socialsekreterare som har förklarat familjens beteende som kultur, eftersom socialsekreteraren tillhör samma grupp. Jag tycker inte att hon har en legitimitet att säga det så, men det är svårt att bemöta, för hon gör sig till en repre- sentant, tappar lite objektiviteten, kanske ställer för höga krav. Vi tittade på barnens behov och situationen var inte så allvarlig. Frida arbetar med känsliga frågor. Vad hon tar upp handlar om det svåra i att kunna bedöma vissa situationer och hur dessa situationer kan uppfattas på olika sätt. Men i hennes utsaga finns det också en problematisk aspekt som handlar om representativitet. Det finns socialsekreterare som kommer från samma land som klienten, och som har tolkningsföreträde.135 _{Hon tycker att det är problematiskt}

och därför är hon mer resonerande, problematiserande och försiktig i sina bedömningar om kulturella aspekter.

Ett annat exempel som rör frågan om kulturella aspekter och socialt arbete kommer från Hilda. Skillnaden är att i Hildas fall handlar det om en privat verksamhet:

Jag jobbade på ett skyddat boende för flickor som drabbas av hedersrelaterat våld. Jag sa upp mig! Hemmet fungerade inte på ett bra sätt. Många brister: dålig ledning, dålig organisation, man agerade på tumanhand. Jag fick ansvar direkt för verksamheten. Det var en privat verksamhet, jag fick hög lön. Hon ville absolut inte att vi skulle samverka med andra, inte dela våra erfarenheter. Jag tryckte mycket på nätverksarbete; jobba inte bara med flick- an utan också med föräldrarna. Regeringen ger pengar för att köpa hus, fixa det materiellt, men man jobbar inte förebyggande.

135 Massoud Kamali tar upp den frågan i sin bok Kulturkompetens i socialt arbete. Om socialarbe-

Att jobba med de här frågorna är som att gå på minerad mark. Det är många olika intressen som sammanfaller i frågan om att ge skyddat boende till flickor som är utsatta för våld. Att jobba före- byggande, menar hon, är att hitta former för samverkan med hela familjen. Hilda agerade också på olika fronter:

Jag var på konferenser; det finns en tendens bland vissa som job- bar med denna fråga att ”gå till krig, till attack”. En iransk kvinna pratade om ”kvinnans makt”. Det håller jag inte med om. Socialt arbete sysslar med någonting annat; det handlar om att komma överens, att hitta gemensamma lösningar med de in- blandade.