Jag vill påminna om att en central idé i den mångkulturella inrikt- ningen var att se studenter som en resurs inom socialtjänsten genom att i ett utbildningssammanhang tillvarata människors olika kompe- tens i det sociala arbetet, via en breddad rekrytering av engagerade studenter.
Både i Stockholm och i Malmö betonades personliga egenskaper som ”inlevelseförmåga, självkännedom samt empatisk förmåga”. Enligt Socialstyrelsen (2004) är det som efterfrågas från olika yrkes- kategorier som jobbar inom människobehandlande organisationer kontaktförmåga, empati och sakkunskap inom fackområdet.
Personlig lämplighet för socialt arbete definieras som en del av kompetensen. Frågan är på vilket sätt de olika socionomutbildning- arna runt om i landet gör för att, för det första, försäkra sig om att det bland de sökande finns sådana personer. För det andra: vad har utbildningen för konkreta insatser som kan bidra till att studenterna får sådana förmågor under utbildningens gång? För det tredje: vad har utbildningsinstitutionerna för beredskap eller för åtgärder om det visar sig att det finns personer som inte har sådana kvaliteter? En mer generell fråga är om det överhuvudtaget är relevant att aktivt söka dessa personer. Vad har de personliga kvaliteterna med yrkes- kunnande att göra?
Personliga egenskaper är viktiga inom socialt arbete, men det finns ingen klar bild av om sådana eventuella färdigheter tillhör någon form av metodologisk kunskap eller inte. Bergmark och Lundström (2006) menar att man inte ska blanda ihop metoder och färdigheter. Andra forskare menar däremot, även om de gör en dis- tinktion mellan generell arbetsmetod och individuell färdighet, att dessa i praktiken blandas samman och också är sammanflätade med rådande värderingar i praktiken (Blom, Morén och Nygren, 2006).
Det här är en viktig distinktion som får konsekvenser för hur utbildningen bedrivs. Därför var det bra att utbildningssamordna- ren i det särskilda urvalet försökte få reda på personliga egenskaper, även om det är svårt att få en hel bild i en intervjusituation i urval- sprocessen. Det var kanske just på grund av att studenterna var med i en intervjusituation som institutionen blev ännu mer medveten om vilka personer som var med i utbildningen.
Men det fanns andra inslag, som det politiska och sociala enga- gemanget bland de sökande, som inte uttrycktes skriftligt men som var mer avgörande i intervjumomentet vid Malmö högskola. Enga- gemanget visade sig också vara en avgörande positiv faktor i studen- ternas tillvaro på institutionen. Jag skulle vilja gå ännu längre och säga att engagemanget är en del av den kompetens som en yrkes- människa kan besitta.
Engagemanget uttrycks i intresse. En relevant aspekt som mina intervjupersoner berättar om, handlar om alla diskussioner de var inblandade i. En tillåtande miljö bidrog till att studenterna aktive- rade sig. Olika tentamensformer och grupparbeten bidrog också till en kollektiv läroprocess. Läroprocessen var både kollektiv och indi- viduell. Den analytiska förmågan uppmuntrades hos varje student för att man skulle kunna formulera sig själv; ”tänka teoretiskt”, ”problematisera” var utmaningen. Det är ett första steg till kompe- tensfrågan.
I frågan om kompetens kommer man i så fall bort från att kom- petensen handlar om intuition, eller att det i första hand handlar om empati eller någon form av tyst kunskap. Tyst kunskap har definie- rats som någonting som inte kan beskrivas, det underförstådda, och det tystade (Molander, 1996). Flera forskare, hänvisar till Polanyi som menar att den tysta dimensionen existerar just i den stund och i den situation där kunnandet eller vetandets aktualiseras.157 Min
uppfattning är att ”tyst kunskap” refererar till en egenskap som skulle vinnas efter att man haft en viss arbetslivserfarenhet, och i förhållande till en mer eller mindre statisk verklighetsbeskrivning. Tyst kunskap kan vara en effekt av arbetsrutiner, något som är pro- blematiskt inom socialtjänsten framför allt med tanke på hur olika typer av samhällsprocesser och samhällsförändringar framställer nya utmaningar för olika yrken och organisationer.
Den nya akademiska kompetensen handlar i så fall snarare om ”öppen kunskap”. Det handlar om att kunna argumentera öppet för sitt ställningstagande. Det handlar inte bara om att reflektera utifrån den konkreta situationen utan också referera till andra mer övergri- pande samhällsprocesser. Det handlar också om att se olika hand- lingsmöjligheter. Det handlar om en analytisk förmåga att kunna koppla ihop strukturella faktorer med personliga livsöden bland klienterna.
Socialt arbete handlar om mötet, om dialogen, skriver många forskare. Vad som händer i ”mötet” är en fråga som många forskare och praktiker har försökt få svar på. Självmedvetenhet från social- arbetarens sida om att det i mötet finns en asymmetrisk relation till klienten, är en bra utgångspunkt. Carina, en av mina intervjuperso- ner som redan hade arbetslivserfarenhet från två olika stadsdelar i Malmö, kunde på ett tydligt sätt se skillnaden mellan bemötande och bedömande av klienterna på olika arbetsplatser. Hon tyckte att det på hennes nuvarande arbetsplats fanns ”lite diskussioner om sådana frågor, här är det ganska bra klimat, bättre klimat än i Rosengård. Det var en mer cynisk inställning där.” I samma mening gjorde hon också en koppling till personalsammansättningen: ”I personalgrup- pen här är det många från olika håll, medan i Rosengård var det mer en renodlad svensk bakgrund.”
Det finns någonstans en koppling mellan personalsammansätt- ning och klimatet på arbetsplatsen. Någonting som bidrog till stu- denternas kompetens var mångfalden i de olika klasser de ingick i. Carina gjorde en koppling mellan att personalen var ”från olika håll” och att det var ett bra klimat och diskussioner. Därför handlar ytterligare en del av kompetensfrågan om att kunna samarbeta i heterogena grupper (Hartman, 2009).
Det finns tre olika källor i kompetensfrågan: teoretisk kunskap och ett kritiskt reflekterande patos; erfarenheter både från arbetsli- vet eller ens specifika engagemang i olika frivilligorganisationer; och livserfarenheterna som gjorde studenterna medvetna om sina egna villkor i samhället. En sammanblandning av de tre olika källorna ger upphov till en social medvetandegörandeprocess som jag menar är unik för de här studenterna, och som blir en del av deras egen kom- petens på arbetsplatserna. I flera fall refererade mina intervjuperso- ner konkret till olika exempel på hur olika sociala företeelser hade
påverkat dem. I deras berättelser kunde jag inte bara se en analytisk förmåga, utan också en förmåga att känna sig otillräckliga i vissa sammanhang, något som är viktigt i socialt arbete för att distansera sig lite från expertisens roll.
Kompetensen är bred bland de före detta studenterna som gick den mångkulturella inriktningen. Det var ingen av mina intervjuper- soner som beklagade sig över att de inte fick specifika kunskaper om exempelvis samtalsmetodik, även om det är flera som tycker att det är en bra kunskap att ha. Jag uppfattade det som att de hade hunnit bli mer avslappnade inför frågan om vad de ska kunna eller inte kunna i sitt yrkesutövande. Det var flera som refererade till olika sorters kurser eller seminarier som fanns på deras arbetsplatser, och som var mer inriktade och specifika för deras enskilda uppdrag eller arbetsuppgifter.