Trots alla försök att ändra den sneda rekryteringen av studenter till högskolestudier verkar det som att det nästan är omöjligt att göra det.144 Det särskilda urvalet på socialt arbete i Malmö lyckades med
att fånga in flera personer med invandrar- eller arbetarklassbak- grund i utbildningen. Det som utmärker båda grupperna är att de (på grund av olika omständigheter) tvingas ta en omväg till högre studier. Var och en med sina specifika kvalifikationer i utbildnings- sammanhang hade också goda meriter för att delta i utbildningen.
Studenterna med invandrarbakgrund hade högskolestudier med sig när de kom till Sverige. Studenterna med svensk bakgrund som inte hade tillräckligt med betyg från gymnasieutbildningen, hade
143 Hartman Therese (2009) s. 38, 39. 144 Se den redan citerade Hartman.
antingen läst enstaka kurser på universitetsnivå, gått på folkhög- skoleutbildning eller hade en lång och viktig arbetslivserfarenhet.
Olika erfarenheter gjorde också att de till en viss grad kände sig avvikande i jämförelse med andra studenter och i förhållande till samhället i stort. Bland andra Adam och Dora ville gärna bevisa för sig själva och sin omgivning att de kunde läsa på högskolenivå. Margareta var framför allt väldigt medveten om skillnaderna mellan olika grupper i samhället (mellan vad hon kallade diplomatungar på Lunds universitet och arbetarklassbarn) och olika miljöer vid olika universitet i landet.
Samhällets regler och förordningar påverkar det faktum att grupper av människor hamnar utanför universitetet. Utifrån det kom tanken om att införa det särskilda urvalet eller att ordna regler för breddad rekrytering. Howard S. Becker menar att ”Vissa perso- ner kan betecknas som avvikande fastän de inte brutit mot någon regel. Vad har då personer som blivit etiketterade som avvikande gemensamt? De delar åtminstone etiketten och erfarenheten av att betecknas som utanförstående.”145
Hartman menar i sin studie att studenter som kommit in på juri- dikutbildning via det särskilda urvalet löpte en risk att fortsätta att betraktas som avvikande. Till en viss grad var det samma risk i gruppen som kom in via det särskilda urvalet och hade invandrarbak- grund i min studie. Det spred sig olika bilder i lärarkåren, bland annat av dem som bråkiga eller att de inte kunde klara av sina studier.
Men utifrån mitt intervjumaterial, hade dessa studenter ingen känsla av att tillhöra en speciell grupp i klassen. De studenter som jag pratat med kände sig som en del av klassen, även om det ibland fanns grupperingar mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Uppdel- ningen på grund av bakgrund var studenterna väldigt medvetna om och kritiska till, och agerade aktivt för att överbrygga avståndet.
Studenterna kände sig inte heller som utanförstående på utbild- ningsplatsen. Alla mina intervjupersoner uppskattade på ett eller annat sätt miljön. I det här sammanhanget är det relevant att lyfta fram hur Hilda förstod sig själv i ett utbildningssammanhang; det var positivt för henne att uppfattas som en individ med två kultu- rella bakgrunder. Hon såg det som en resurs att kunna röra sig på olika plan.
Erkännandet är en mycket betydelsefull aspekt när det gäller anskaffandet av en egen position i fältet socialt arbete. Modellen med det särskilda urvalet, IMER-terminen och praktikterminerna var i det avseendet mycket relevanta, inte bara i förhållande till socialt arbete utan också till samhället i stort. Det var ett inkluderande koncept som hade en vidare betydelse: en demokratisk princip som innefattar människor som tillhör missgynnade grupper i samhället.
Även om jag inte delar Benhabibs uppfattning om vad mångkul- turalister står för (hon generaliserar och talar som om alla mångkul- turalister skulle stå för samma uppfattning), tycker jag att hon ger ett bidrag till den här diskussionen:
Det betyder en hel del om vi försvårar kulturalistiska krav därför att vi vill bevara minoritetskulturer inom den liberal- demokratiska staten eller därför att vi vill vidga den demo- kratiska inkluderingens krets. Demokratisk inkludering och bevarande av kulturell egenart behöver, kort sagt, inte ute- sluta varandra. Om jag måste välja sätter jag ökad demokra- tisk inkludering och jämlikhet före bevarad kulturell egenart, men ofta kan man uppnå båda i viss utsträckning.146 (Kursiv
i originalet).
Här ligger verkligen en stor utmaning för de offentliga institutioner- nas roll i integrationsarbetet. Utbildningssystemet, högskolorna och universiteten har i detta avseende ett stort ansvar. Det är väl därför modeller som det särskilda urvalet implementeras, för att kunna nå missgynnade grupper i samhället. Det är ett rättviseprojekt som pekar i en bra riktning för att kunna lösa en del av demokratifrågan. Nancy Fraser (2003) definierar detta projekt på följande sätt:
[…] vi står inför en ny intellektuell och praktisk uppgift; att ut- veckla en kritisk erkännandeteori, en som identifierar och försva- rar enbart de versioner av en kulturpolitik som på ett samman- hängande sätt kan kombineras med jämlikhetens socialpolitik. När jag formulerar detta projekt utgår jag från att rättvisa idag kräver både omfördelning och erkännande [kursiv i originalet].147 146 Benhabib, Seyla (2004) s. 11.
Den mångkulturella inriktningen var i det här avseendet en banbry- tare, men frågan är om Enheten för socialt arbete, fakulteten Hälsa och samhälle och Malmö högskola var medvetna om de här aspek- terna. Utifrån min studie verkar inte så vara fallet. Dessa studenter tillfrågades heller aldrig om på vilket sätt de skulle kunna ha bidra- git till en vidareutveckling av hela socionomutbildningen.