Vad jag är ute efter i mitt exempel från Malmö är att det finns en splittrad bild bland de ansvariga och de lärare som deltog i utbild- ningen. Det finns olika sätt att förklara nedläggningen på som ligger på olika nivåer. Inför frågan om det särskilda urvalet svarade den dåvarande enhetschefen på följande vis:
Vi kunde ha arbetat om det här naturligtvis, det var så att en kollega fick i uppdrag att göra en utvärdering och det kom aldrig någonting (under en tvåårsperiod), trots ett antal påstötningar. Till slut tröttnade jag, vi får utgå från de grunder vi har och de är inte positiva, det är för många av de här studenterna som miss- lyckas och det motiverar inte fyra månaders lön.104
En anledning till att den särskilda antagningen avskaffades är enligt honom ekonomisk; den kostade för mycket. Men resonemanget är problematiskt; å ena sidan sägs att det inte finns någon utvärdering, men samtidigt uppfattas resultatet som mindre bra. Å andra sidan associeras kostnaden, i form av lön, till det antal studenter som misslyckas – utan att man har något ordentligt underlag och utan att man problematiserar frågan om vad misslyckandet i så fall berodde på. Den ekonomiska argumentationen handlar egentligen om prio- riteringar, och frågan är om resurserna prioriterades i förhållande till den ambitionsnivå som fanns hos utbildningssamordnarna när inriktningen utformades. Det verkar inte så.
Det finns ett resonemang till om varför man skulle lägga ner det särskilda urvalet. Det var ett långt uttalande som jag har delat i olika delar:
Det vi var lite naiva i var att vi inte tänkte på att vi borde ha satt en nedre gräns för betyg och högskoleprovpoäng. Ganska många hade problem att klara av sina studier, vi gjorde uppföljningar
104 I den ursprungliga versionen av intervjun menar intervjupersonen att det var fyra måna- ders lön för att arbeta med det särskilda urvalet, någonting vi kom överens senare att det inte stämde. Det var 80 timmars arbete de fick, det vill säga två veckor var.
som visade att de studenterna var överrepresenterade bland dem som inte klarade av sina studier och som hade rester. Vi var också lite naiva med att vi tog in studenter som hade blivit utsatta för tortyr och som inte hade tagit upp sådana erfarenheter innan de kom till Sverige. Vi fick några välkända studenter som ställde till oerhörda problem i utbildningen för andra studenter.
I den första delen talar före detta enhetschefen om alla de studenter som hade problem med att klara av sina studier – först lyfts fram de som inte klarade sina studier på grund av dåliga betyg, och sedan de som hade negativa livserfarenheter och som ställde till problem. Det ger ett intryck av att de som hade dåliga livserfarenheter var samma personer som ställde till ”oerhörda problem”.
I följande mening menar han också att man lyckades fånga in de personer man ville ha i utbildningen: studenter som var motiverade och som hade de livserfarenheter som enheten sökte. Han menar också att några av de studenterna annars inte skulle ha fått någon plats på högskolan.
Vi fick också in studenter som var väldigt motiverade eftersom de annars inte hade kommit in, det var en enda student som hade kommit in på det vanliga sättet. Vi träffade rätt grupp, som inte annars hade kommit in i det vanliga urvalet och som hade de erfarenheter vi ville ha.
Utifrån intervjupersonens uppfattningar skulle man kunna urskilja tre typer av studenter. I det särskilda urvalet fanns det motiverade studenter som förmodligen klarade sina studier på ett bra sätt. Det fanns en annan grupp, de problematiska studenterna, som ställde till oerhörda problem för sina klasskamrater och för lärarna, förmod- ligen på grund av personliga problem.105 Och det fanns en tredje
105 Det är nog inte så att vad personen säger om ”välkända studenter som ställde till oerhörda problem” inte stämmer, utan frågan är om det verkligen är en bra anledning till att ifrågasätta hela urvalsprocessen. Det är också problematiskt när samma argumentation drivs fram för att argumentera för nedläggningen av den mångkulturella inriktningen. Den enda skriftliga källan, författad av Hell- ström, stämmer i alla fall inte med det aktuella citatet: ”Studenter som antagits genom det särskilda urvalet tycks inte avvika negativt vad avser studieavbrott eller begäran om studieuppehåll”. ”En pre- liminär granskning av LADOK ger vid handen att studenter som antagits genom särskilt urval inte avviker negativt vad avser studieresultaten”. ”Det totala sökandetrycket till aktuell utbildning har ökat.”
grupp som inte skulle ha kommit in eftersom de inte hade någon chans att klara av sina studier.
En bra fråga i det här sammanhanget är vad det var som gjordes för att välja studenter via det särskilda urvalet. Via mejl frågade jag en av de två ansvariga för urvalet som utvecklade modellen för att selektera studenterna i det särskilda urvalet. Han svarade så här:
De första omgångarna handlade rätt mycket om manuell hand- läggning. Eftersom vi hade ett antal kriterier som var avgörande för att kallas till intervju formaliserade vi ansöknings- och an- tagningsrutinerna de sista två åren. Nedan listas de olika stegen i denna process. 1. Studenterna skickar in sin anmälan och besva- rar samtidigt en enkät som ligger på nätet. Frågorna var av enkel ja-nej-karaktär och följande aspekter fokuserades: (a) invandrar- bakgrund och/eller erfarenhet av arbete/liv utanför Sverige (b) Erfarenhet av arbete i ideella organisationer (c) arbetslivserfaren- het 2 år (d) erfarenhet av högskolestudier (e) människovårdande arbete (socialtjänst, skola, sjukvård eller dylikt) samt (f) formule- ring av skäl till varför man vill bli socionom med mångkulturell inriktning. 2. Alla dessa data läggs in i en datamatris vilket gör det enkelt att sortera ut dem som uppfyller alla eller nästa alla kriterier enligt checklistan a–f. Dessa kallas till intervju.
Det är klart att man kunde ha gjort på ett annat sätt. Men urvalspro- cessen var inte amatörmässig, och kriterierna var väl definierade. En av de två anställda som deltog i urvalsprocessen ger sin version av urvalsprocessen:
Vi båda två var på intervjun och vi skiftade med att intervjua eller observera och anteckna. I vissa fall var det studenter som kom in på känsliga områden – någon som hade suttit i fängelse, blivit utsatt för tortyr, i något fall upptäckte vi också något fall av sexuella övergrepp. Vi förstod att det var ett väldigt starkt livstrauma för personen. Vi fortsatte om de orkade. ”Har du fått någon hjälp”, frågade vi, ”nej jag har bara pratat med en god vä- ninna”. När vi såg att det var ett livstrauma som var obearbetat kunde de inte komma in. ”Du skulle kanske ha stor nytta av att träffa professionella”, det sa vi till dem.
Utan att överdriva kan man konstatera att det finns personer som bär på ett livstrauma och som kan lida av det men jag skulle vilja säga att det inte finns någon automatisk korrelation mellan de två variablerna – traumatiska livserfarenheter lika med problematiska studenter. Det här upptäcktes i en intervjusituation, och just därför kan man argumentera för att det är en bra metod att använda sig av när man ska välja studenter; det handlar om att minimera risken för att vissa personer kommer in i utbildningen. Samma anställda argu- menterar för att använda sig av intervjusituationen som urvalsmetod:
Som gammal pedagog vet jag ju det att betyg som urvalsinstru- ment har ett begränsat värde, det finns tidigare studier också som mest hamnar på att 50 % av variationerna förklaras med betyg. På det sättet kan man säga att varje extra åtgärd för att kunna få extra information om studenten är bra. Det är en fråga om kostnad också. Det kostar men frågan är hur mycket det kostar en läkare eller en socionom som senare inte ska vara en bra pro- fessionell människa.
Personliga erfarenheter kan vara positiva eller negativa när man utbildar sig till socionom. Det problematiska här handlar om hur man tillvaratar sådana erfarenheter i utbildningssammanhang.106
Frågan kan ställas på ett annat sätt: Vad vet utbildningssamord- narna om vad de andra studenterna, som bara kommer in på betyg, har för livserfarenheter som kan vara positiva eller negativa för utbildningen? Vad har de studenterna för erfarenheter som kan vara ”nyttiga” eller ”skadliga” för utbildningen?
Det här fenomenet, att det på en socionomutbildning finns stu- denter med speciella erfarenheter, är inget nytt. Pia Hellertz som har studerat socionomstudenter menar att:
Många av de socionomstuderande har egna tunga erfarenhe- ter från barndomen. I min forskning fann jag att nio av de tio
106 I en rapport från Rekryteringsdelegationen (Dnr 22/04) kan man läsa följande: ”Rekryterings- delegationen har haft 120 miljoner kronor till förfogande under 2002– 2004. De verksamheter som beviljats medel kan delas in i tre huvudkategorier; åtgärder innan högskolan, på väg till högskolan och slutligen åtgärder inom högskolan. Det sista är viktigt, om inte högskolan ges bättre förutsättningar att skapa en miljö där alla studenter och lärare kan trivas, så kommer inte heller rekryteringsarbetet att bli trovärdigt” (s 9).
medelklasskvinnor jag intervjuade hade växt upp i hem med alkoholiserad far och/eller en svårt deprimerad mor. Tre av dem hade upplevt svåra sexuella övergrepp i barndomen av närstående män.107
Vad görs inom högskolevärlden för att förvandla de erfarenheterna till någonting positivt, eller förstärks de negativa tendenserna i själva utbildningen? Det vet vi inte så mycket om. Det vet vi inte i det här fallet heller; därför måste vi läsa alla uttalandena från mitt intervju- material med de lärarna och utbildningsansvariga som var inblan- dade med varsamhet. Det är personliga betraktelser tagna från olika problematiska exempel, både bland studenter och mellan studenter och olika lärare.108
Gruppsammansättningen i olika studentgrupper har så klart en viss inverkan i det här sammanhanget. Vi pratar i allra högsta grad om mångfald, men enligt min mening minskar detta faktum inte högskolans och utbildningssamordnarens ansvar när de initierar en ny utbildning med sådana förtecken. En del av problematiken handlar om på vilket sätt de olika erfarenheterna och perspektiven tas tillvara på institutionen, och vad som definieras som norma- tiv mångfald. I en rapport relateras till vår diskussion på följande sätt: ”Utifrån kvantitativa mått kan man konstatera att högskolan redan i dag uppvisar mer mångfald än tidigare. Det betyder dock inte att den normativa mångfalden har ökat. Normativ mångfald innebär att de olika erfarenheter och perspektiv som den blan- dade studentgruppen medför också tas tillvara och erkänns som likvärdiga.”109
Det problematiska är att frågan om kvaliteten i urvalsproces- sen kopplas ihop med ett ifrågasättande av hela urvalsprocessen och en argumentation för nedläggningen av den mångkulturella inrikt- ningen.
107 Hellertz, Pia (2005) s. 140.
108 Vad jag vet är att det fanns en grupp lärare som var väl insatta i hela processen och ansvarade för åtminstone tre terminer, och som inte har samma negativa känsla för studenterna från den mångkul- turella inriktningen. Det finns säkert också andra lärare som var negativa och som förmodligen kom till enhetschefen för att ventilera sina frustrationer, någonting som inte finns dokumenterat men som i vissa fall dök upp på lärarträffar.