Reflektioner kring det mångkulturella arbetet

Bland mina intervjupersoner finns det flera som har utvecklat sina idéer om vad socialt arbete med mångkulturell kompetens handlar om. Ett par personer har profilerat sig starkt genom att utveckla ett helt program om hur det är att leva i ett mångkulturellt samhälle.136

Det finns ett par till som har gjort karriär, på kort tid, och ansva- rar för en verksamhet som rör sig om miljontals kronor och många anställda.

Det finns andra som från början hade en idé om att profilera sig på sin arbetsplats med frågor som har med det mångkulturella samhället att göra. Adam är en av dem och han var generös med att dela med sig av sina uppfattningar. Så här tänkte han i förhållande till att profilera sig inom mångfaldsfrågor:

I fortsättningen skapades inom Malmö stad en mångfaldsgrupp som skulle jobba fram en mångfaldsplan. Jag är tyvärr ganska sä- ker på att den kompetensen jag har efterfrågades egentligen bara för pappersproduktion, för fina diskussioner, men förändringar – att få verkligen de anställda att vara mindre diskriminerande, mindre fördomsfulla – det är det ingen som vill. Jag har suttit i mångfaldsgruppen som har gjort fina mångfaldsplaner som inte ändrar någonting. Vi arbetade fram ett förslag på konkreta saker och hur det skulle göras: det skulle anställas ett antal människor,

136 Ett exempel på detta är artikeln ”Att leva i ett mångkulturellt samhälle”, skriven av Mujo Halilo- vic och Minka Huskic i Språkutveckling och interkulturellt lärande, Sven Persson (red. 2009). Resurs- centrum för mångfaldens skola, FoU utbildning, Malmö stad

var finns de? Gång på gång ser du att du blir obekväm eftersom ju mer du driver detta blir du …

Han hade en plan på att profilera sig inom frågan om mångfalden. Det passade väl med den mångfaldspolicy som Malmö stad utveck- lade. Sedan upptäckte han att det framför allt handlade om ”pap- persarbete” och inte om att förändra någonting i praktiken. Därför bromsade han sig och tänkte om:

Rent konkret att det som jag tänkte för två år sedan, att föra fram mångkulturalitet, det har blivit så negativt, så urholkat, att det är nästan att bege sig i vägen. Jag får hitta något annat. Jag har blivit erbjuden att leda ett utvecklingsprogram. Det är genom makt jag kan påverka, bestämma, anställa eller vägra anställa människor, prägla verksamheten, det är cheferna och ledarna som är bärare. Det han säger om maktfrågan säger också något om hur organi- sationen fungerar. Det är cheferna som kan ändra någonting och därför måste cheferna, eller de som vill ha makt och bestämma, välja ”rätt” fråga. Det går inte att profilera sig med vilken fråga som helst utan det måste vara en vedertagen fråga där cheferna är med. Sedan fortsatte han med reflektioner om vad det har blivit av det mångkul- turella på hans arbetsplats:

Jag ser hur kollegor skrattar åt jämställdhetsplaner. I bästa fall kan det bli en trevlig diskussion. Efter sju år har jag sett mycket som gör att jag börjar tvivla på deras människosyn. Mångkul- turalitet har blivit diffust, så folk orkar nästan inte sätta sig in i det. Och där sitter någon, jag, som börjar slänga [frågor om det mångkulturella samhället] till höger och vänster. Den studsar [tillbaka], folk tar inte in det.

Han sätter likhetstecken mellan jämställdhetsplaner och mångkultu- rella planer eller mångfaldsplaner. Han menar att mångkulturalitet har blivit diffust och han menar att folk inte orkar ta in det. Den kommer tillbaka; frågan ”studsar” åter till honom. Det finns ingen mottagning på det han säger. Hans slutsats är att man måste ha makt för att kunna få inflytande över frågan:

Jag menar att människor med den här kompetensen behöver nå högre positioner för att på så sätt försöka påverka konkret. Förändra genom att byta ut människor, inte genom att tvinga människor att fortbildas. Ändra de anställdas sammansättning; svenskarna vill inte lämna ifrån sig makten; det finns en ganska grundläggande rädsla inför mångfalden och då blir slutsatsen att det är bra som det är. Jag ville förmedla behovet av att det mång- kulturella perspektivet är ännu större i dag än när jag började. Digniteten måste höjas. Vi måste också hitta ett nytt begrepp in- för framtiden.

Maktfrågan konkretiseras i själva personalens sammansättning som fortfarande är väldigt homogen. Att komma ur den situationen, menar han, kräver att organisationen byter ut en grupp människor mot en annan konstellation av människor. Han ser sig själv i den nya konstellationen.

Kapitel Vi

AnAlys Av intervjumAteriAlet

6.1 ”Fånga in” och ”forma ut”.

I kapitel II skrev jag om bakgrunden till den nya socionomutbild- ningen med mångkulturell inriktning. Det fanns en idé om att koppla ihop frågan om kunskapsbrist inom socialtjänsten med frågan om ”bakgrund” bland personalen. Jag tolkar det som att arbetsgruppen på europeisk nivå (där Margareta Bäck-Wiklund deltog) genom att rekommendera rekrytering av studenter, lärare och praktiker från olika minoriteter och etniska grupper, satte fokus på att mångfalds- frågan ska tydas som en resursfråga.

De olika utbildningar som startades i Malmö och i Stockholm hade som gemensam nämnare att de aktivt sökte andra grupper av studenter än de traditionella som kommer in via betyg eller högsko- leprov. En central idé bakom utbildningen var följaktligen att skapa en ny resurs inom socialtjänsten genom att i ett utbildningssamman- hang tillvarata människors olika kompetens i det sociala arbetet – via en breddad rekrytering av engagerade studenter, som jag redan har skrivit.

Utifrån mitt intervjumaterial verkar det som att utbildningssam- ordnaren vid Malmö högskola lyckades ”fånga in” en grupp stu- denter som verkligen var, av egna erfarenheter, engagerade i att hitta lösningar till sociala problem som speciellt drabbar ”invandrarna”.

Utan tvekan fanns det flera studenter (med olika bakgrund) som hade konkreta idéer om hur de skulle profilera sig inom fältet. Adam är en av dem som har mycket att säga, inte bara om vad som behöver göras utan också om hur pass viktig frågan om makt är, och om nödvändigheten av att förändra organisationerna – inte minst när det gäller personalens sammansättning. Dora och Otti är också exempel på två socionomer med invandrarbakgrund som appellerar till sina egna erfarenheter i det vardagliga arbetet. Dora jobbar ”på golvet”, som några socialsekreterare uttrycker sig när man jobbar direkt med klienterna – i detta fall med långtidsarbetslösa. Otti har en chefsposition och kan påverka på ett mer strukturellt plan. De, bland andra, har gjort en insats inom fältet socialt arbete utifrån den ursprungliga idén i det särskilda urvalet i den mångkulturella inriktningen.

Kurt är ett annat exempel på en student som gick vidare till en magisterutbildning inom IMER-området, och som ser sig själv i ett mångkulturellt sammanhang. Hans strävande efter att reflektera teoretiskt kan man utläsa från olika citat. Det första citatet pekar på att drivkraften hos honom ligger i ett misslyckande i hans eget land med ett mångkulturellt projekt (s 114). Jag ser också en koppling mellan hans erfarenheter från praktik i en skola under utbildningens gång, och hans nuvarande uppgifter att implementera en kurs på gymnasienivå som handlar om att leva i ett mångkulturellt samhälle. Han har också en koppling till högskolan och är en välkänd förelä- sare på nationell nivå, ett arbete han gör tillsammans med Lisa, en annan före detta student från socialpedagogik med mångkulturell inriktning. Det finns i sådana exempel en direkt relation mellan de egna erfarenheterna, utbildningen och yrket.

I utbildningen fanns det andra studenter som mer korresponde- rar med idén att högskolan ska ”forma” dem. Det är studenter som har en vag idé om vad socionomutbildningen med mångkulturell inriktning egentligen innebär. I ett par fall attraheras studenterna av den mångkulturella inriktningen utan att ha en klar uppfattning om vad en socionom sysslar med. I andra fall har studenterna en vag idé om vad det mångkulturella betyder; är det att lära sig någonting om olika invandrargrupper?

Därför gör jag en uppdelning mellan studenterna i två grupper: ”fånga in” och ”forma ut” grupperna. De grupperna är inte statiska,

man ska se dem i en cirkulär bild som är i rörelse. Utbildningen fångar in en grupp som utformas från en akademisk utbildning, och utbildningen utformar en grupp som fångas in i en läroprocess om socialt arbete i ett mångkulturellt samhälle. Problematiseringen av fältet under utbildningens gång var central för att alla studenter skulle förstå komplexiteten mellan etnicitet eller mångkulturalitet och socialt arbete.

I det sammanhanget var mångfalden i gruppen viktig för att kunna ha relevanta utgångspunkter i olika diskussioner. Mångfald sett inifrån gruppen kan tolkas som en tillgång. Den här slutsatsen bekräftas av andra studier om positiv särbehandling i urvalsproces- sen i USA som Hartman stödjer sig på i sin diskussion:

Enligt studenternas egen bedömning har den heterogena stude- randegruppen bidragit till deras förmåga att efter avslutade stu- dier arbeta och komma överens med personer med annan etnisk och kulturell bakgrund än deras egen: Tillämpningen av positiv särbehandling har alltså bidragit till större interaktion ”across racial lines”, studenternas förståelse för andra människor har ut- vidgats under utbildningen och haft betydelse i deras arbetsliv.137

Ett viktigt inslag i utbildningen var de olika tentamensformer som bidrog till en ständig dialog, och ett ständigt frågande och ifrågasät- tande av kunskap bland studenterna. Det genererade en kollektiv inlärningsprocess som bidrog till att lösa de olika utmaningarna. ”Jag har en känsla av vi diskuterade hela tiden”, säger en av mina intervjupersoner. Andra pekar på vad jag kallar för olika diskussions- klubbar: ”stadsborna”, ”rökargruppen”, och ”kompisgruppen” som fortfarande träffas och nu samtalar och diskuterar arbetslivs- frågor. I den processen utformades studenterna, framför allt av sitt eget engagemang och intresse för de här frågorna, men också av ett kritiskt tänkande som uppmuntrades i vissa kurser.

Om vi kopplar ihop det här med idén som utbildningen hade om att studenterna skulle bli mer kritiskt analyserande och ge ett bidrag till undervisningen och fältet, kan jag säga att modellen fungerade bra. Studenterna förstår att det på arbetsplatsen kan vara svårt att vara kritiskt tänkande och därför använder de olika strategier

137 Hartman, Therese (2009) s. 59. Om det viktiga att lära sig att se skillnader, se också Molander Bengt (1996) s. 221

beroende på vilken arbetsplats det handlar om och vilken fråga de arbetar med.

En annan aspekt som också är relevant handlar om att flera studenter redan hade studier på högskolenivå bakom sig. När jag frågade Otti hur hon gjorde för att klara av sina studier, trots att hon inte kunde så bra svenska (eller engelska), menade hon att de som har en akademisk bakgrund (oavsett vilket land man kommer ifrån) kan klara sig ändå. Hon menade att förståelsenivån bygger på en analytisk nivå. Studenterna hade olika utmaningar framför sig; för vissa studenter med invandrarbakgrund var det en utmaning att kunna läsa och skriva på svenska, läsa på engelska – och till och med på danska, som en av de före detta studenterna påminde mig. För många studenter, oavsett bakgrund, var det ingen lätt uppgift att lära sig skriva på akademisk nivå. För andra studenter var det svårt att koppla ihop frågorna om socialt arbete och mångkultura- litet, oftast för att de inte hade egna erfarenheter och inte hade hunnit bli insatta i ämnet. En annan utmaning för andra studenter var praktikterminerna eller det nära förestående framtida yrkes- utövandet.

Skrivandet var ett viktigt inslag i den mångkulturella inrikt- ningen. Även om flera studenter hade olika typer av problem med sitt skrivande var det flera som menade att de lärde sig att skriva vetenskapligt under utbildningens gång. De blev utmanade och det blev en formativ process för de allra flesta.

Frågan om skrivandet på en akademisk nivå aktualiseras också i förhållande till de studenter som kommit direkt från en gymna- sieutbildning till högskolan de senaste åren. Min egen erfarenhet som universitetslärare talar för att studenter har problem med att läsa hela kurslitteraturen och skriva på en akademisk nivå. Sofia Ask (2007) har i sin doktorsavhandling studerat vilka problem stu- denterna har och hur de gör för att anamma ett akademiskt skrift- språk. Hon menar att:

Skriftspråk och tillgång till rätt språkliga uttryck är en viktig maktfaktor i universitetsvärlden – för nya studenter kan kunskap om och färdighet i det akademiska skriftspråket betyda skillna- den mellan studiemässig framgång och misslyckande. Samman-

taget vittnar fyra av fem studenter om den vanmakt de upplevt i övergångsskedet till universitetsstudierna.138

Det intressanta är vad institutionen gör för att kunna utveckla studen- ternas förmåga till skrivandet. Utifrån mina resultat verkar det som att läraren bör utmana studenterna att anskaffa kunskaper för att kunna vara kritiska i samhällsfrågor och inte betrakta sig som offer för det akademiska systemet. Vad som händer inom utbildningssyste- met har inte bara med pedagogik, kursplaner, lärarnas kompetens att göra utan också med mera övergripande samhälleliga processer som studenterna ska bli medvetna om (Sernhede, 2009. Friberg, 2009). Medvetandegörandet kan leda till ett större intresse för akademin.