varför väljer de mångkulturell inriktning?

När det gäller frågan om studenternas val av inriktning finns det olika anledningar. Ett av de mest självklara motiven för de sökande med invandrarbakgrund, var just att deras bakgrund stämde med namnet på inriktningen. Det uppfattades direkt som att det hade med deras bakgrund och livserfarenheter att göra. Det kan man läsa i följande citat från Adam:

Varför mångkulturell? Ja, jag var själv i den situationen. Det var mycket prat om invandrare hit och invandrare dit. Jag tänkte att jag kan vara den person som förstår det nya landet, som har kontakter med svenskar, som känner lite hur systemet fungerar, samtidigt som jag kan gå över gränser. För mina föräldrar var annorlunda …

Adam uppfattar sig själv som en person som kan förstå det nya landet, både den samhälleliga kontexten och strukturerna. Adam ser sig själv och utbildningen som en del av en integrationsprocess i det nya landet, till skillnad från föräldrarnas generation. Han ser sig själv som en länk – genom att bli socionom – mellan det nya landet och nya grupper i samhället.

En annan intervjuperson som jag kallar för Kurt har också en för- klaring som har med hans erfarenheter av att komma från ett land i upplösningstillstånd:

Att jag var intresserad av det mångkulturella samhällets utma- ningar [beror på] att jag kommer från ett mångkulturellt sam- hälle som kollapsat. Jag tänkte två dagar innan jag skulle gå på intervjun på vad de skulle fråga mig och vilka krav de skulle ställa på mig: Varför just jag? Vad kan jag bidra med? Spännan- de, den mångkulturella inriktningen var otroligt bra. Jag tänkte att det är det vi kommer att jobba med så länge planeten finns, och som jag kommer att jobba med resten av mitt liv: Hur skall vi leva tillsammans?

I ett tredje citat från Dora, som jag redan citerat innan, finns det också en koppling till hennes bakgrund:

För att jag själv är invandrare. Malmö är mångfärgat, ett mångfacetterat samhälle. Jag kunde göra en bra insats, som invandrare, som flykting. Vi har en dold diskriminering i det här systemet, många av oss blir missbedömda, inte rättvist behandlade. Många har ingen förståelse för oss. Det finns en främlingsfientlighet. Det finns inte tillräckligt kunskap att förstå [vår situation]. Jag med den kunskap jag har, mina er- farenheter, min bakgrund, min historia, mitt liv, kan hjälpa till med att stötta och hjälpa folk att komma vidare.

Dora är präglad av sina arbetslivserfarenheter i Sverige och kopplar samman frågan om inriktningen med frågan om diskrimineringen, att själv bli utsatt för den. Men hon kopplar också frågan till att hon kan hjälpa andra invandrare att få jobb. Hon var mycket engagerad i intervjusituationen och förklarade grundligt vad hon menade:

Arbetsgivarna vill inte ha invandrarna, de ser inte kompetenser- na. Jag tänkte att jag kunde se deras kapacitet. Jag valde inrikt- ningen för att jag tror på folk, att vi invandrare har möjlighet att bidra med någonting som de andra inte kan se. Jag tänker på deras resurser innan jag tänker på deras begränsningar. Jag möter folk som inte har något självförtroende kvar, ingen självkänne- dom kvar. De har varit arbetande människor men efter några år i arbetslöshet utan förtroende i samhället så har de ingenting kvar. Dora kopplar ihop frågorna om sina egna erfarenheter, utbild- ningen och sitt nuvarande arbete där hon träffar många klienter som har hamnat i en hopplös situation, inte bara de med invand- rarbakgrund. Hon säger ”se på deras resurser”, och det är en viktig ledtråd i att kunna hitta en bra lösning på en dålig situation. I det de säger finns också delar som man kan anknyta till frågor om metoder i socialt arbete, eller frågor om kompetens som jag också kommer tillbaka till.

Jag vill fortsätta och ta upp fler intervjuade personer med andra motiv till varför de valde mångkulturell inriktning. Carina sa så här:

Malmö var mitt första val, det mångkulturella. För att jag tyckte det var intressant, viktiga frågor. Kombinationen, inriktningen

med socionomutbildningen, lockade mig. Jag tänkte först läsa till socionom och sedan tänkte jag: ”Vad vill jag göra där? Var ligger mitt samhällsengagemang?” Och då tänkte jag på integra- tionsfrågor.

Den redan citerade Gudrun, som inte visste vad hon skulle göra efter gymnasiet, hade en ”naiv inställning om att lära mig om olika kultu- rer”. Andra studenter hade internationella erfarenheter som bidrog till att välja den mångkulturella inriktningen. Margareta t.ex. hade flera anledningar som passade väl ihop med hennes intressen:

Det finns flera anledningar till varför jag valde den mångkultu- rella inriktningen. Att jag kom på att jag skulle bli socionom var för att jag var i Peru och träffade socionomer som jobbade för Svalorna. De sa att det var en bra kombination med statsvetare, som jag hade läst, och socionom om man ska jobba internatio- nellt.

I de här fallen finns det olika situationer: i vissa fall kan man tala i termer av studenter som utbildningen ska ”utforma”. Det är de som talar om ”det naiva” (som Gudrun säger) i temat att ”lära sig om olika kulturer”, något som kommer att påverka diskussionerna i klassrummet – en diskussion som inte nödvändigtvis var mellan de här personerna som blev intervjuade, men som i alla fall uppenba- rade sig och gav näring till många reflektioner.

Det finns också ett annat skäl till varför man väljer mångkulturell inriktning, och det är att man redan har arbetslivserfarenhet och har träffat olika personer med invandrarbakgrund på sin arbets- plats. Ett par intervjupersoner hade jobbat på förskolan och hade träffat föräldrar med invandrarbakgrund. Eva svarade på följande sätt på min fråga:

Jag fick ett vikariat i Rosengård på en deltidsskola 1985. Där stannade jag fram till jag började studerade på högskolan. [I] den mångkulturella hade jag en chans eftersom jag hade jobbat på Rosengård i området Herrgården. Jag hade stor erfarenhet av att jobba med invandrare.

Och det finns ett exempel till på studenter som inte bara hade arbets- livserfarenhet utan också var mycket engagerade i frivilligarbete. Julia är ett sådant exempel:

Jag jobbade femton år inom Röda korset. Jag har jobbat mycket med rättigheter men inom Röda korset finns det mycket med diskrimineringsfrågor också men framför allt hur vi möter var- andra. Jag har drivit de här frågorna och så plötsligt blev det väldigt självklart för mig. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att det var för lite kunskap och information, speciellt att vi har en tendens att prata etnicitet när vi pratar om invandrare, men identitet när vi pratar om etniska svenskar.

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns fyra olika skäl till varför man väljer den mångkulturella inriktningen: för det första för att man associerar till sin egen bakgrund, för det andra för att man vill studera någonting som har med ens egna erfarenheter att göra, för det tredje för att man har ett intresse om integrationsfrågor och i vissa fall ett personligt engagemang för frågor som har med det mångkulturella samhället att göra, och för det fjärde för att man har jobbat konkret med frågor som har med människor med invand- rarbakgrund att göra. I vissa fall sammanfaller ett allmänt intresse och ett mer specifik engagemang i frivilliga organisationer t.ex., eller bakgrund och engagemang, eller intresse och en bild av vad man kan jobba med som socionom.

Som jag redan har nämnt finns det bland intervjupersonerna tretton personer som kom in på utbildningen via det särskilda urvalet. Rent allmänt uppfattades hela antagningsprocessen inte som speciellt svår av mina intervjupersoner. Men ändå upplevde olika personer det som olika svårt. Processen inleddes med att den sökande skulle skicka ett brev till Enheten för socialt arbete där det skulle motiveras varför man skulle vilja läsa den mångkulturella inriktningen. Några berättade rakt upp och ner om sitt liv, andra tänkte ut vad som skulle vara bäst att berätta. Utifrån det valdes en grupp ut att i ett andra steg skriva en sammanfattning av en artikel. Av de intervjuade personerna med svensk bakgrund uppfattades uppgiften som lätt medan vissa med invandrarbakgrund uppfattade den som lite svår. Det tredje och sista steget var att en grupp, som

också valdes ut, kallades för en intervju. Jag börjar med Adam, som gärna ville bevisa för sin omgivning att han klarade av högskolestu- dier och ville få en annan status i Sverige:

Jag skrev två sidor om min motivation, varför jag skulle bli soci- alarbetare. Intervjun var avslappnad, vi pratade, det var mycket skratt. De försökte få en uppfattning om hur jag såg på saker och ting. Jag babblade på bara. Jag minns när jag fick resultatet; jag och min dåvarande tjej åkte på semester och firade. När jag kommer tillbaka så börjar en annan del av mitt liv, tänkte jag.

Iris kom till Sverige som vuxen. Hon hade universitetsstudier från sitt hemland, var politiskt engagerad och hade alltid haft ett stort intresse för samhällsfrågor. Även om hon inte behärskade det svenska språket så väl – hon hade inte varit särskilt länge i Sverige – var det särskilda urvalet en bra möjlighet för henne:

Det var 150 sökande och 10 skulle komma in. Provet var en- kelt, man skulle läsa en artikel på tre sidor och sammanfatta med 300 ord. Det gick bra och jag blev kallad till intervju. Det var en trevlig stämning – det pratades om allt möjligt – jag pratade om mitt samhällsengagemang och politiska engage- mang. Det tog 45 minuter. Jag hade fortfarande lite problem med språket men vi kunde förstå varandra: ”Du har goda möjligheter”, sa de.

Jag frågade också Margareta hur det var för henne. Hon hade redan läst enstaka kurser i statsvetenskap, vilket betyder att hon hade ett akademiskt bagage. Ändå kände hon sig lite osäker på det skriftliga provet eftersom hon är drabbad av dyslexi: ”Det gick inte dåligt på intervjun – jag gillar att prata om mig själv. Den skriftliga delen förstod jag inte riktigt, då vaknade dyslektikern i mig men det gick bra ändå.”

Som jag redan sagt fanns det olika svårigheter för olika personer, svårigheter som de klarade ändå. Det är kanske bra att upprepa att det var flera som försökte ett par gånger. Även om de inte reflekte- rar över kvaliteten i processen, så som utbildningssamordnare gör, får jag uppfattningen att de uppskattade själva processen. Det var avslappnat i intervjusituationen, och det var ingen speciellt svår

skriftlig tentamen de skulle göra. Vad som kan sägas är att urvalet verkligen gav möjlighet för flera studenter som annars inte hade sökt sig till högre utbildning, utan hade valt någon annan utbildning eller fortsatt att jobba med det de redan sysslade med.