En utmanande praktikplats

Det finns andra exempel som också visar att det var en utmanande uppgift de fick på praktikplatsen. Jag har ett par exempel från hem- maplan och ett från utlandet. Dora förklarade för mig hur det gick för henne:

Jag sökte själv min praktikplats på skolan. Vi, med en annan kurskamrat, fick följa en kurator Vi fick en fjärdeklass med odi- sciplinerade barn. Några veckor satt vi bara och tittade och an- tecknade och kom fram till en förklaring till varför de betedde sig på det viset. Det fanns mycket kapacitet hos dem, det var snälla barn. Beskrivningen vi fick stämde inte riktigt, det var läraren som var fel, som inte gav uppmärksamhet, en dålig pedagog, en ung tjej som inte hade nerverna på plats. Vi kom nära barnen, jag träffar fortfarande barnen, de kommer till mig, de kramar mig och hälsar på mig. Det är förvånansvärt.

Att de gjorde observationer först var det en rekommendation från praktikhandledaren. Det bidrog till att de kunde ha tid för att kunna etablera kontakter med barnen också. En större utmaning blev det

för Kurt. Han praktiserade också på en skola. I båda fallen verkar det som att praktikplatsen hade en förväntan på att studenterna skulle bidra till att lösa någonting som inte fungerade. Så här säger Kurt:

Jag praktiserade på en grundskola, det var en ganska häftig upp- levelse för mig. Jag jobbade med en grupp, fick 12 ungdomar [från sexan, sjuan och åttan] från hela skolan som definierades som ”värstingar”. Skolan trodde att jag kunde bidra med någon- ting. Jag var ganska dålig, jag kunde inte bråka på svenska. De har sitt eget språk, man kan inte tala på ett akademiskt språk, man måste ha andra verktyg.

Att få en grupp ungdomar från olika klasser som personalen på skolan själva tycker är ”värstingar” är ingen lätt uppgift för en prak- tiserande student. Kurt var ödmjuk inför uppgiften och därför var det viktigt för mig att fråga hur han klarade situationen:

I början var det jättesvårt. Det intressantaste är att jag förstod på ett väldigt djupt sätt att ingenting i sig har en betydelse, utan att sätta det i relation till någon annan. Man ska inte bemöta dem som en grupp med vissa karakteristika utan som individer. Öppna en dörr för att få dem att känna sig hemma, att vi alla har en liten flicka eller en liten pojke inom oss som vill bli bekräftad, älskad, erkänd. Hittar man ett sätt att visa att de är självständiga individer – älska, erkänna dem, visa dem ett äkta sätt, att man älskar dem – då kan man hjälpa dem.

Bemötande är en väsentlig aspekt, bli sedd, bli behandlad som en individ. Det handlar om att nå en kommunikation med en individ på ett kärleksfullt sätt menar Kurt. Sedan kan man hitta former för att hjälpa dem.

Nora var väldigt tillfredställd med att komma ut på praktik och tyckte det var mest relevant i utbildningen:

Man fick komma ut och se hur det var, och det här med tilliten. Upptäcka vad socialt arbete är; jag trodde inte att det här, grann- stationen, skulle vara socialt arbete. Det öppnas en ny värld, ut- mana sig själv och tänka och göra.

Nora praktiserade först på en öppen verksamhet där det finns en liten kafeteria och dator till dem som behöver. Människor som kommer dit är framför allt ensamma människor som inte har resur- ser. Sedan, under sin andra termin, valde hon att resa till Palestina. Genom sina egna kontakter fick hon praktisera på ett flyktingläger:

[Jag praktiserade] här först och sedan i Palestina på ett flykting- läger på ett center för flyktingungdomar. Jag var främst med barn och ungdomar som hade mycket problem med skolan, de har inte resurser, de är traumatiserade, har koncentrationssvårigheter. De fick extra hjälp och vi fixade även hembesök. Vi anordnade en utflykt till Jaffa, en badutflykt på västkusten. 80 % av dem hade inte sett havet, det var mycket lyckosamt.

Att själv välja en praktikplats där det råder krig kan lätt uppfattas som uppseendeväckande. Därför var jag tvungen att fråga henne varför hon valde det:

Jag valde att åka till Palestina just för att jag hade bott i Israel, och lyssnat bara till en version av ockupationen som de inte ens kallar för ockupationen. Det var ett aktivt val för att se den an- dra sidan, för att se andra delen.

Nora bevittnade olika typer av konflikter mellan rivaliserande familjer, hamnade mitt i en skottlossning, och inte minst som kvinna upplevde hon situationer som var utmanande för hennes uppfattningar om vad jämlikhet är för någonting. Hon tvekade inte att söka sig dit och tvekade inte heller över att det var en mycket bra erfarenhet för henne.

Flera studenter tyckte att praktikterminerna var lite påfrestande, inte minst med tanke på att det fanns utbildningsinsatser under ter- minens gång. Modellen med inbäddad teori i praktiken fick först blandade reaktioner men efteråt var det mer positiva uppfattningar. Det kan vi läsa i Carinas uttalande: ”Det var inte alltid lätt att se den kopplingen, det blev lite separerat mellan praktik och studier, men ibland fick det så bra koppling på tentorna.”

Nora tyckte också att det var lite problematiskt i början, framför allt för att hon hade så mycket annat att göra:

Från början var det jättejobbigt för jag jobbade också på ett an- nat jobb två, tre dagar i veckan. Sedan när jag fixade planeringen tyckte jag att det fungerade bra. Jag har förstått syftet med det också, att det teoretiska alltid ska gå hand i hand med det prak- tiska. Jag var med i en organisation när jag var liten som hade med natur och djur att göra – lära genom att göra, alltid teore- tiska inslag i början, det klickar till när man gör det, kombina- tionen är klockren.

Iris är positiv till modellen. Hon blandar olika aspekter i sitt utta- lande: ”Bra: positivt med teori och praktik; man tappar inte tråden om man skall lära sig någonting; det kan finnas en risk att man fastnar på något utan att förstå sig på sammanhanget.”

Kopplingen mellan praktik och teori är viktig, och den blir det en hjälp till att förstå sig på sammanhanget. I Iris fall kan jag också konstatera att hon under sin praktikperiod bidrog till det praktiska arbetet i ett community work-projekt i Södra innerstaden.